BEN BÖCKER, ESSAYER & NYHETER BO ERNST NORDQUIST
DEN SOM INTE GÅR MOT STRÖMMEN KOMMER ALDRIG TILL KÄLLAN

PROJEKTET

Kriminalroman av Bo Ernst

MÅNDAGEN DEN 2 AUGUSTI

Steve Trents, 45-årig kriminalreporter på KVÄLLSBLADET i Stockholm, kom in i trälhavet, det stora redaktionsrummet på tidningen. Det var måndagen den 2 augusti och det var högsommar i Sverige. Det hade varit nyhetsstiltje i flera veckor. Han passerade Sven Nilsson, chefredaktören, för att höra efter om det var något på gång. Sven var snart 60 år och hade varit 30 år på tidningen. Han verkade skakad av att upplagesiffrorna gick neråt. Det fanns en hård press från ägarna, som var vana vid ständigt ökande upplagor och vinster.
- Det händer inte mycket. Det verkar som om hela Sverige har tagit semester. Men jag hörde nyss på polisradion att man hade hittat en död man i en bil på Björngårdsgatan på Söder. Det kanske kan vara något .Du kan kolla upp det hela.

Steve gick till sitt bord och kollade meddelanden, post och e-mail.. Det var inget av intresse. Han tog reda på när det var pressinformation på polishuset. Klockan var två och informationen skulle bli klockan fyra. Alla tidningarna, radion och TV-kanalerna var där. Moa Lindberg var 35 år, mörk, smal och medellängd. Steve hade redan från början tyckt att hon var vacker på ett skyggt sätt. Men hon var inte skygg, det märkte man när hon började tala.
- I morse klockan åtta fick vi in en rapport om att det satt en livlös man i en bil på Björngårdsgatan. Det var en pensionär som var ute med hunden och som lade märke till bilen. Han kom tillbaka på sin promenad efter ungefär en timme och då satt mannen likadant fortfarande. Han ringde då till polisen.
När polisen kom dit försökte man se om man utifrån kunde få mannens uppmärksamhet. Men han satt likadant. Poliserna var ängsliga för att öppna dörren efter de olika bombattentat som skett tidigare i år. Man kallade på specialstyrkan som tog sig in i bilen utan att någpt hände. Det var en man i 40-årsåldern som satt där. Han var död. Det fanns inga ID-handllingar som talade om vem han var.

Frågorna kom från journalisterna.
- Vet ni vem han är?
- Nej, det fanns inga ID-handlingar som sagt var och vi har ingen aning om vem det kan vara.
- Vem äger bilen?
- Det är en man i Sollentuna som har anmält sin bil stulen.
- Hur har han dött?
- Han är skjuten med ett nackskott. Det verkar vara rena avrättningen. Ni får var sitt fotografi för publicering och så hoppas vi att någon känner igen honom och hör av sig.
Journalisterna kände sig nöjda. Nu hade de material till sina olika media. Hoppet fanns att mordet på Björngårdsgatan skulle bli lagom långvarigt så att man hade stoff i flera dar. Det behövdes i sommartorkan.
Alla begav sig iväg till sina olika redaktioner.

Steve dröjde sig kvar och slutförde sina anteckningar. Moa kom fram till honom.
- Det var länge sen jag såg dig. Har du varit ledig?
- Ja, jag har haft semeser och innan dess var jag över i Amerika för att studera journalistik.
- Följer du med till matsalen och fikar?
- Gärna.
De gick pratande till matsalen och beställde var sin kaffe och en liten mintbit.
- Vad tror du om det här med Björngårdsgatan?
- Jag vet inte, svarade Moa. Det kan ligga mycket bakom det här eftersom det ser ut som en avrättning. Den internationella brottsligheten kommer mer och mer hit till Sverige.
- Var det en svensk eller en utlänning?
- Jag vet inte. Idag är det svårt att veta, men han kan mycket väl vara utlänning. Men det finns ingenting som direkt tyder på det.
- Hur har du det själv då?
- Bra, men mycket att göra och det är inte så lätt att vara ensam med två barn. Min man är i Sydafrika och jobbar för FN. Han kommer hem en gång i halvåret.
- Det låter tufft. Har du inga som hjälper dig? Dina föräldrar t ex?
- Mamma bor i Kristianstad och min pappa dog när jag var liten. Och barnets farmor bor i Hälsingborg. Och min syster och min bror har sitt. Hur har du det?
- Jag har bara mig själv. Skild sen ett år och inga barn.
- Det skulle jag inte vilja vara, skild och barnlös, och ändå låter det ganska skönt.
- Det har fördelar men mest är det ensamt. Jag har alltid gillat barn, men det blev inga och Anna, min exfru, och jag gled ifrån varandra.
- Kan du tänka dig att bli extrapappa?
- Vad menar du?
- Precis det jag säger. Jag har två barn men ingen hemmavarande pappa och du har inga barn.
- Menar du extrapappa till dina barn?
- Ja jag tycker du är en vettig man som man kan lita på. Både du och jag har något att vinna.
- Ok. När ska jag börja?
- Du kan titta hem till mig i kväll om du har tid.
- Jag kommer. Bor du fortfarande i Solna?
Han hade skjutsat hem henne en gång.
- Ja.

Steve satt på redaktionen och skrev ihop artikeln om mordet på Björngårdsgatan. Det var inte mycket att koka en soppa på men han gjorde sitt bästa. Med fotografiet och en karta blev det ganska fylligt ändå.
Han blev sittande i tankar. Hur vågade Moa? Utmanade hon inte ödet med sitt förslag? Och han var inte mogen för något nytt oavsett om det var möjligt eller omöjligt. Det var synd att det inte höll med Anna. Sällskap i fem år och sen fem års äktenskap. De klarade inte av att det inte blev några barn. Förväntningarna var för stora och när det blev tal om adoption var det slut. Skulle han ha sagt nej till Moa? Förslaget hade kommit så oväntat. Men han ville inte säga nej till henne.

Han plockade ihop sina grejer och åkte hem till Klippgatan vid Sofia kyrka. Han bodde i en tvåa alldeles i närheten där han var född och uppvuxen bredvid Vitabergsparken.
Han duschade och bytte kläder. Och sen åkte han ut till Moa Lindberg i Solna. Hon bodde i en tvåvåningsvilla i ett lugnt villaområde. Moa öppnade när han ringde på och gav honom en kram och verkade uppriktigt glad att han kom.
- Janne och Olle ser på TV. Kom in.
Det var en varm och skön sommarkväll. Fönsten var öppna och det fläktade lite stilla.
Grabbarna, Olle och Janne, 6 respektive 4 år, var fullt upptagna av TV-programmet och sade bara hej, när Moa och Steve kom in i rummet.
- Så är det med barn nuförtiden, kommenterade Moa. TV har sina fördelar men jag undrar om det inte mest är negativt. De är många olika program och ganska mycket våld. Jag tror att våldet på TV kan göra att barn blir präglade. Vi ser mycket våld bland ungdomar idag.
- Du har säkert rätt men jag tror ändå att miljön hemma, i skolan och närsamhället är avgörande. Jag tror dina grabbar har stora förutsättningar att klara sig. Det ska bli kul att lära känna dom lite närmare.
- Vi gör iordning lite att äta så kan du få prata lite med dom i lugn och ro. De gick ut i köket, där ordningen var mycket god.
- Hur kan du hålla så god ordning när du är ensam och har så mycket att göra?
- Jag är ganska effektiv. Jag vill ha ordning och réda.
- Är det därför du är polis?
- Nej knappast. Det är nog mer att se till att dom som är ojusta åker fast. Brott ska inte löna sig. Det är nog likadant med min man Anders. Han är jurist och hjälper FN att skapa någon rättvisa i Sydafrika efter apartheid. Kan du skala lite potatis?
Steve tog sig an uppdraget men sneglade i smyg på Moa. Han kände att här var en alldeles speciell kvinna. Så där lagom vacker utan att vara veckotidningsskön.
Så ringde det i en mobiltelefon ute i hallen. Moa gick ut och svarade. När hon kom tillbaka var hon upphetsad.
- Steve, kan du stanna hos barnen på en gång? Det är en polis som blivit skjuten vid ett rån ute på Solvalla.
- Jag stannar. Ska du åka på en gång?
- Ja.
Hon gick in till barnen och berättade att hon måste jaga bovar men att farbror Steve skulle se efter dem.
Steve följde henne till dörren och fick en snabb kram av henne.
- Var rädd om dig. Idag kan det hända vad som helst.
- Jag vet. Ta hand om barnen.

Klockan tolv vaknade han till i soffan. TVn hade snöfall och ljuset var fortfarande på för fullt. Han kom ihåg att han gett barnen mat och läst Bamse för dem. Sen hade han tydligen somnat framför TVn.
Men var fanns Moa? Skulle hon komma snart eller skulle hon vara borta hela natten? Han behövde komma hem innan han skulle börja arbeta tidigt i morgon bitti. Han gick ut i köket och fixade lite kaffe. Han satte sig ner vid köksbordet och funderade över situationen. Det hade gått fort. Varför hade han svarat jag? Han borde ha tänkt till. Moa var för mycket kvinna för att han skulle vara oberörd. Dessutom en ovanligt klok kvinna.
Han förstod att han borde få lite sömn så han skulle orka arbeta i morgon.
Han lade sig på soffan och drog en filt över sig. Han låg och funderade en stund innan han somnade.
Han drömde om polisen som såg ut som clowner och som sköt med vattenpistoler. Han låg och svettades och kastade av sig filten under brottning med en av clownerna.
Han vaknade av att någon ruskade honom. Det var Moa och klockan var över tre.
- Vakna Steve! Det är jag, Moa.
- Hur gick det?
- Det var hemskt. Det var som en avrättning av en polisman när några rånare var på flykt från Solvalla. Han var skjuten rakt i hjärtat från nära håll. Tyvärr kom rånarna undan i den allmänna kalabaliken. Våldet blir bara värre och värre, grövre och grövre. Hur har det gått för dig?
- Det gick jättebra. Vi läste Bamse och så somnade grabbarna.
- Vill du ha någonting?
- Nej, det är bra. Jag måste hem så att jag hinner sova ett tag.
- Du kan sova över här. Jag kan bädda ordentligt åt dig.
- Tack, men jag måste passera hemmavid innan jobbet.
Han gjorde sig i ordning och Moa följde honom till dörren. Hon gav honom en kram och en snabb kyss. Han kände hennes kropp mot sin och det väcktes inom honom något som han inte tillåtit sig känna på över ett år.
Han fylldes av värme innan hans förstånd snabbt släckte den uppblossande elden.
Han drog sig ur hennes famn och gick ut i den ljumma sommarnatten.

PROJEKTET - del 2

TISDAGEN DEN 3 AUGUSTI

Steve vaknade tidigt trots de få timmarnas sömn. Medan han åt frukost tittade han på Nyhetsmorgon på TV. Dödsskjutningen på Solvalla var främsta nyheten den här morgonen. Men den största sensationen var att polismannen inte var polis. Han hade uniform och han hade polislegitimation, men han var inte polis. Ingen kände igen honom och ingen visste vem han var. Det var konstigt. Nu fanns det två avrättade personer som var okända. Det kändes mer än olustigt. Han undrade om det fanns något sanband. Förmodligen inte. Det var nog mest tillfälligheter att de båda morden inträffade samma dag.

Det blev brättom till redakionen. Sven Nilsson väntade på honom.
- Steve, du får ta tag på det här mordet också. Det verkar vara många frågetecken. Du får gräva så djupt du kan. Detr yktas om att legitimationen inte var falsk utan äkta och det hela uppdagades när man skiulle meddela de anhöriga. De var helt oförstående eftersom "den döde" levde i högönsklig välmåga.
- Mycket konstigt. Visste inte polisen vem som var vem?
- Det gick snabbt med ambulans till sjukhus och man tog för givet att legitimationen stämde. Det mest otroliga kan tydligen hända. Det var sjukhuset som ringde.
- Hur kunde den döde ha en äkta legitimation på sig?
- Vet inte. Den äkta polismannen hade inte saknat sin legitimation påstår han.
- Jag hänger på så mycket jag kan så att vi får ordentlig plats i kvällsuppplagan.

Det hade kommit ett pressmeddelande från polisen och polisens presstaleskvinna Lisa Berg.
Han saxade in de fakta han behövde. Han funderade om han skulle ringa Moa. Men han kände att det blev för mycket.
Var hade han sina känslor och hur skulle han kunna låta bli att utnyttja att han kände henne när han behövde information för jobbet?
Han bestämde sig för att få mera kött på benen från Lisa Berg. Han ringde till henne.
- Hej, det är Steve Trents från KVÄLLSBLADET. Har du något mer att berätta om Solvalla?
- Inget särskilt. Vi håller på att identifiera den döde. Vi tror att vi ska lyckas ganska snart.
- Kan du tala om vems legitimation han hade på sig?
- Ja, han heter Tomas Lind och arbetar på Vällingbypolisen.

Steve beslöt sig för att försöka få tag på Tomas Lind. Han ringde till Vällingbypolisen och fick tag på Lind och bestämde träff senare på dagen. Medan han satt och arbetade vid datorn ringde Moa.
- Tack för hjälpen med barnen. Ni verkar komma bra överens.
- Ja,mycket, hur mår du idag?
- Bra men lite trött så jag tar det lugnt idag medan barnen är på förskolan.
- Jag hörde att den äkta polisen heter Tomas Lind vid Vällingbypolisen så jag har bestämt träff med honom senare idag.
- Tror du att det finns någon ledtråd hos honom?
- Jag vet inte men det är värt ett försök.
- Steve. Jag har en fråga till dig. Vill du vara barnvakt på torsdag kväll? Jag ska jobba kväll och jag har ingen annan barnvakt. Den vanliga barnvakten har blivit sjuk. Du kan ligga över så att du får sova. Om du vill förstås?
- Det gör jag gärna.
Han lät självsäker men han var orolig i sitt inre. Det utvecklade sig lite för snabbt.
- Hyggligt. Kan du komma vid sextiden så hinner vi äta innan jag går?

Tomas Lind var ljus och ca 180 cm lång och verkade vältränad. Han var märkbart irriterad över att Steve kommit för att träffa honom.
- Jag har inget att säga i den här frågan.
- Men hur kommer det sig att den döde hade din legitimation?
- Jag vet inte. Jag hade inte saknat legitimationen.
- Har du någon aning när du kan ha blivit av med den?
- Nej. Jag visade den senast i fredags.
Tomas Lind förde upp vänstra armen mot håret och armbandsuret gled ner en bit. Det skymtade till av en tatuering, som påminde om ett hakkors. Lika snabbt som det exponerades varf det borta.
- Du går väl inte och dräller med din legitimation hur som helst?
- Självklart inte.
- Kan du tänka dig något ställe du blivit av med den?
- Nej, möjligtvis på gymet.
Steve frågade om gymet som visade sig ligga i Vällingby.
- Om du kommer på något kan du väl höra av dig.
- Varför då?
- Jag kan kanske fixa fram någon belöning ur någon fond mot kriminalitet.

Efter samtalet gick Steve över till gymet som låg i närheten. Det fanns inte mycket att hämta där. De enda var flera män av Tomas sort, välbyggda och blonda. Föeståndaren själv hade det utseendet. Underligt nog var det inte några invandrare där trots att det var västerut.
- Vet du vem Tomas Lind är?
- Ja, om det är han som brukar vara här, så är han polis.
- När var han här senast?
- Han har en stadig tid på söndagskvällarna.
- Han tror att han blev av med sin legitimation här.
- Det har jag inte hört något om. Alla som vill kan låsa in sina värdesaker.
- Det verkar inte vara så många invandrare här.
- Nej och helst vill vi inte ha några alls.
- Är du rasist eller nazist?
- Dig vill jag inte prata med. Var vänlig och lämna mitt gym.
På vägen ut märkte Steve att det fanns en del nazistsymboler på anslagstavlan.

Tillbaka på redaktionen ägnade sig Steve åt vidare efterforskningar om Tomas Lind. Han var född och uppväxt i Kalmar. Han hade en bror och det var bara mamman som levde av föräldrarna. Hon bodde kvar i Kalmar. Vid undersökningar på gymnasieskolan i Kalmar visade det sig att Tomas varit inblandad i en del nynazistiska aktioner på skolan när han gick där. Mamman var helt konfunderad när Steve ringde till henne. Hon visste att Tomas var en duktig polis. Han kunde inte ha gjort något fel.
- Nej, snälla fru Lind. Vi håller bara på och undersöker vem som kan ha haft hans legitimation.
- Jag vet ingenting.
- Hur kan jag få tag på Tomas bror?
- Stig? Jag vet inte. Jag har inte hört av honom på länge.
- Var bodde han senast?
- I Norrköping. Men han svarar inte på telefon och inte på brev.
- Om han hör av sig kan ni väl höra av er till mig. Tomas kan få en belöning för att han är en så bra polis.
- Ja, han är verkligen värd en uppmuntran. Det är ett svårt jobb att vara polis.

PROJEKTET - Del 3

ONSDAGEN DEN 4 AUGUSTI

Steve vaknade till en ny het och kvalmig sommardag. Ett helt år låg framför honom till nästa semester. Han gick upp och tog en iskall dusch. Vid frukostbordet funderade han över de senaste dagarnas händelser. Tänk så olika poliser kunde vara. Han jämförde Tomas och Moa. Den spänningen fanns nog i hela kåren. En mjukare och mänskligare polis och en våldsbenägen polis. Tänk om den mjukare sorten kunde bli flera.
Han var ganska förvånad över att Moa valt att bli polis. Men samtidigt tyckte han det var bra. Det behövdes fler poliser som hon. Han kände bara att han var förtjust i henne och inte ville att det skulle hända henne något. Alldeles särskilt för hennes barns skull.

När han var på väg ut ringde det. Det var Moa.
- Kände du på dig att jag tänkte på dig?
- Gjorde du? Varför det?
- Vad?
- Fråga inte så dumt. Jag vill inte avslöja varför, men du anar nog. Vad vill du?
- Det har¨blivit klart vem den falske polismannen på Solvalla var. Det är Stig Lind, Tomas Linds bror.
- Vad säger du? Hans anhöriga visste inte var han fanns.
- Nej, det är mycket mystiskt men det är intressant.
- Vad säger Tomas Lind?
- Han säger sig vara helt förvånad och förstår ingenting. Det enda han kan tänka sig är att hans bror varit hemma hos honom när ingen var hemma. Stig ska ha haft en nyckel till lägenheten.
- Vet ni något om Stig?
- Ja, han var arbetslös och har suttit inne ett antal gånger, bland annat för bankrån och langning.
- Vet du om det finns någon koppling till nynazism? Tomas hade ett hakkors tatuerat på ena armen.
- Ja, Stig var med i såna kretsar sen gymnasietiden. Precis som Tomas.
- Varför var han utklädd till polis på Solvalla?
- Ingen aning. Det är inte lätt att få reda på nu när han är död.
- Här finns mycket att skriva om. Är det grönt att jag skriver om allt det här?
- Ja, det är inga hemligheter längre. Vi har alldeles nyss gått ut med Stigs namn.
- Vet du att jag tycker om dig lite grann?
- Varför då?
- Inga kommentarer. Du får veta mer i morgon.

Efter att ha skrivit artikeln om det senaste i Solvallamordet, satt Sterve och tänkte på hur han skulle komma längre.
Det var underligt att Stig hade polisuniform och polislegitimation på sig. Det hade mer stämt in om han hade varit en av rånarna. Tänk om det fanns ett samband mellan Stig och Tomas och rånarna? Stig behövde säkert pengar men varför var han utklädd till polis och varför blev han skjuten av sina eventuella kumpaner? Visste polisen eller någon annan något om rånarna?
Han beslöt sig för att försöka få tag på Moa eller Lisa Berg. Moa var inte anträffbar men han hade bättre tur med Lisa.
- Hej, det är Steve Trents. Har du några flera uppgifter om Solvallamordet?
- Du har hört att den falske polismannen var Stig Lind, bror till Tomas?
- Ja, men jag undrar om ni vet något mer, t ex om rånarna och om Stig Lind var i samarbete med dom? Varför var han utklädd till polis? Och har Tomas Lind något med det här att göra?
- Bra frågor. Vi vet egentligen väldigt lite. Ännu så länge är det bara en massa lösa trådar. Kanske Tomas Lind är inblandad men vi vet ingenting, kanske Stig Lind var i samarbete med rånarna men varför sköts han då?

Steve beslöt sig för att titta mer på Tomas Lind. Han åkte ut till Vällingby och parkerade så att han hade ingången till Tomas´ hus under kontroll. Han ställde in sig på en lång väntan.
Efter ungefär en timme kom det ytterligare en bil och ställde sig med uppsikt över samma port. Det satt två män i bilen och de gick inte ut utan satt kvar precis som han själv.
Polisen hade nog kommit på samma idé som han själv. Tomas kanske var en nyckelperson.
Kvart över tre steg Tomas Lind ut ur porten. Han tittade sig omkring. Kände han på sig att han var skuggad?
Han upptäckte männen i den andra bilen och gick fram till den och steg in i baksätet.
Det var någonting som inte stämde. Hade de bestämt träff så hade den andra bilen inte behövt vänta så länge. Bilen startade och körde i väg. Steve bestämde sig för att hänga på. Han hoppades att ingen skulle upptäcka honom. Det gällde att hålla lagom avstånd. Inte för nära och inte för långt ifrån. De körde ut mot Hässelby. De stannade vid ett friluftsområde och gick ur bilen. De andra två männen var förbluffande lika Tomas. Långa och ljusa. Båda var kraftiga. De var säkert också kroppsbyggare. Var de också poliser som Tomas?
Steve hade tur med att hans bil stod skymd av ett buskage. Själv hade han bra uppsikt. Det var en livlig diskussion. Det såg han på gesterna. Plötsligt hände något. Tomas föll ihop och de andra männen släpade in honom i bilen. Sen körde de i väg i full fart.
Steve försökte hänga med men var tvungen att släppa kontakten. Det gick alltför fort.
Levde Tomas eller var han död?

Steve ringde upp Moa och den här gången hade han tur att få tag på henne. Han berättade vad han varit med om.
- Du är inte klok. Det du håller på med är polisens jobb.
- Jag vet, men nu vet du lite mer genom mig. Kan du inte kolla om Tomas Lind är i livet eller inte?
- Jag ska försöka få reda på det så fort som möjligt.
- Vet ni något om rånarna på Solvalla?
- Nej, dom var maskerade. Den ene maskerad som Clinton och den andra som Jeltsin. Den ene skrek till när han sköt Stig Lind. Han bröt när han talade så förmodligen var han utlänning. Det finns också ett fotografi som togs av en amatörfotograf. Något som var konstigt var att de båda hade ett P ritat i pannan på maskerna. Ett liknande P fanns tatuerat på mannen som hittades död på Björngårdsgatan i måndags. Så kanske finns det ett samband.
- P-ligan. Vad tror du P står för?
- Ingen aning. Det kanske inte ens är ett svenskt ord.
- Det är intressant. Kan du kontrollera om det här märket fanns på bröderna Lind?
- På Stig är det inte så svårt. Tomas vet vi ju inte om han lever eller inte och var han finns. Men jag ska göra vad jag kan. Vi är redan uppe i två mord, kanske tre. Jag tycker att det lutar åt en uppgörelse av något slag.
Du har inte glömt vad du har lovat? Att vara barnvakt i morgon kväll?
- Nej, jag kommer klockan sex.

TORSDAGEN DEN 5 AUGUSTI

Värmen höll i sig. Det måste nästan vara värmerekord. Steve kunde knappast minnas någon sommar som varit så varm så länge. Fönstret i sängkammaren stod öppet. Det gick inte att sova om det inte kom in lite svalare nattluft. Klockan i Sofia slog sju och för en gång skull kände  han sig utvilad. Han mådde dessutom ovanligt bra. Efter skilsmässan från Anna hade han mått dåligt och sovit dåligt. Han kände sig som en stor förlorare. Visst, de hade glidit ifrån varandra, men det kanske alla gjorde om de inte jobbade med sin relation. Att de iinte fick några barn försvårade säkert det hela. Kunde han få barn?

Just nu höll han på att glida in i en ännu krångligare och mer omöjlig relation med en gift kvinna, som redan hade två barn. Han stannade upp i sina tankar. Vad täntke han? Det var inget förhållande mellan honom och Moa. Han var vän med henne och inget mer. Allt annat var omöjligt. Han blev nästan arg på sig själv för sina tankar.
Han gick och hämtade morgontidningen och fick läsa om mordet på Tomas Lind som hittats avkastad vid sidan av vägen mot Ekerö. Han fick en bra sammanfattning av läget. Det var Pia Nilsson på MORGONTIDNINGEN som skrivit artikeln. Han kände henne sen tidigare. De jobbade i samma koncern. Pia var jämngammal med honom och skrev alltid klokt och sansat. Ibland hade de utbyte av tankar och idéer även om de samtidigt var konkurrenter.

Det hela började bli alltmer invecklat på alla möjliga plan. Men idag var han ledig och han bestämde sig för att åka och bada. Skulle han ringa til Moa och fråga om hon och pojkarna ville följa med? Efter mycket övervägande ringde han till henne. Det gick fram ganska många signaler innan hon svarade. Han hörde på henne att hon blev glad och hon ville gärna följa med. De kom överens om att åka till en insjö i Södra Roslagen som Steve kände till sen tidigare. Steve skulle hämta Moa och barnen en timme senare.

-Vad glad jag blev att du ringde. Det känns helt rätt att åka och bada idag, men det finns alltid så mycket att göra hemma när man är ensam vuxen. Olle berättade att han just hade lärt sig att simma och Janne försökte också övertyga omgivningen om att han kunde simma.
Det var en ganska liten sjö, men den hade ett klart och fint vatten och de var ensamma i den lilla ensliga viken som låg en bra bit från bebyggelsen. De solade och badade. Steve kunde inte låta bli att snegla på Moa i smyg. Hon var verkligen vacker. Hon var brun och spenslig med lagom kurvor på rätt ställe. Hon hade tagit med sig kaffe, saft, smörgåsar och bullar.
- Vilken härlig dag! Tänk att bara få njuta och koppla av från allt elände, mord och sattyg. Och så slipper jag ha hela ansvaret för barnen. Är det OK för dig?
- Absolut. Annars hade jag inte ringt till dig. Hur orkar du med all djävulskap? Tröttnar du inte på att jobba med brottsligheten?
- Jo, jag tröttnar mellan varven. Men barnen står för det ljusa och också mina vänner som du. Ja, du kanske är mer än en vän.
Steve blev alldeles tyst. Han visste inte vad han skulle svara. Och hade det inte varit så att han redan var röd av solen så hade Moa sett hur han rodnade. Han var inte van vid att en kvinna sade så till honom.

Vid fyratiden packade de ihop och åkte hem till Lindbergs i Solna. Steve erbjöd sig att laga middag medan Moa gjorde sig i ordning. Det blev pannbiff och potatis. Pojkarna var överförtjusta. Farbror Steve lagade verkligen god mat. Efteråt var det glass från glassbilen som i rätt tid passerade området. När Moa gett sig iväg till nattpasset såg Steve och pojkarna på tv och sen var det dags för godnattsaga. Olle och Janne somnade snabbt efter all frisk luft. Även Steve kände sig trött och somnade snart i soffan som han bäddat i förväg.

Moa kom hem vid fyratiden. Steve hörde henne inte förrän hon lade sin hand på hans huvud.
- Steve, jag är hemma nu.
Steve kom snabbt ur sömnen och skymtade henne i den begynnande gryningen. Han kände en stor längtan efter henne. Det var så länge någon varit så nära honom. Han öppnade sin famn och hon gled ner mot honom. Deras läppar möttes, först försiktigt och sen allt ivrigare.
Moa drog sig bakåt och viskade:
- Kom in till mig om några minuter.
Steve väntade ivrigt en stund och gick sedan in till Moa i sängkammaren. Hon hade klätt av sig och hade bara på sig bh och trosor. Lika mycket som hon haft på sig igår på badstranden. Han gick fram till henne och höll om henne, medan han smekte henne från håret och neråt.
- Vill du det här? viskade han till henne.
- Om. Jag har längtat i flera dar. Jag har varit ensam så länge.
- Jag också, i mer än ett år. Jag vill vara hos dig.
- Kom! Hon drog ner honom i sängen. Han klädde av henne och sig själv. Han blev allt ivrigare i sina rörelser. Han kupade sina händer över hennes bröst, som styvnade till under hans beröring, och hans tunga sökte sig in i hennes sköte. Han kände att hon var med i den kära leken och tog emot honom när han besteg henne.
Det gick som vågor genom deras kroppar tills de vilade lugnt som i en stilla lagun. De var hos varandra i en lång och tyst omfamning.
- Du är underbar, men du är inte min, viskade Steve.
- Det kände du väl att jag är din.
- Jo, men du tillhör en annan man.
- Jag tillhör inte någon. Jag är mig själv, och nu älskar jag dig. Jag älskar Anders också men på ett annat sätt. Det är inte så enkelt men nu är det så. Jag kan inte hjälpa att Anders är långt borta så länge. Jag är inte beredd att ge upp mitt kärleksliv bara därför. Kan du tänka dig att leva med mig under dom omständigheterna?
- Moa, jag måste tänka efter. Jag känner att hela jag vill. Jag älskar dig, men tänk dig att det inte är så enkelt för mig heller. Jag vill ha barn och Anders kommer hem. Vem får jag barn med och vart tar jag vägen?
- Du har rätt. Vi funderar men du ska  veta att jag vill att du ska vara hos mig. Jag vet att jag är fruktansvärt egoistisk.

Trots den intensiva natten var Steve tidigt på redaktionen. Han kollade igenom inkommet material. Det fanns en intressant uppgift om att nazister i Blekinge försökt kartlägga den lokala polisen. Karlskrona var ett starkt fäste för Nazistisk Front - NF. Kalmar och Karlskrona låg bara fem mil från varandra. Regionalmässigt kunde man tala om Sydöstra Sverige.
Steve gick över till Sven Nilsson och diskuterade igenom situationen och planerade en strategi för det fortsatta arbetet. De kom överens om att Steve skulle åka ner till Kalmar och Karlskrona och undersöka bröderna Linds bakgrund och deras nazistiska förflutna men också göra en artikel om varför nazisterna hade en så stark ställning just där.

Steve hade en stuga i Byn som låg emellan Kalmar och Karlskrona och han beslöt sig för att åka redan på eftermiddagen. Han ringde till Moa och berättade att han skulle åka iväg till Byn.
- Åker du för att du vill komma bort ifrån mig?
- Nej, jag vill inget hellre än att vara hos dig.
- Det var så bra i natt. Jag vill inte vara borta från dig i flera dar. Jag är ledig över helgen. Kan du inte vänta med att åka till på måndag?
- Det går inte. Jag arbetar i helgen och nu har jag fått ett uppdrag. Kan du inte följa med mig?
- Barnen då?
- Kan dom inte vara hos någon annan?
- Jag ska fråga en väninna som har barn i samma ålder. Hennes barn har varit här hos oss en helg i våras. Man det är så snabba bud.
- Ring henne och fråga. Jag ringer tillbaka om en timme.

Steve satt och läste samtidigt som han funderade på om han var särskilt förståndig. Han höll på att ge sig in i något ohållbart. Men han kände att han inte kunde låta bli. Det fick gå som det ville. Han ville inte förstå. Han ringde tillbaka till Moa som glad i rösten talade om att hon kunde åka med.
- Kommer du och hämtar mig?
- Ja, kan du klockan fem?
- Ja, skynda dig. Jag längtar redan.

  Klockan elva svängde de in i Byn. Steve hade ett äldre hus från 1901 efter sin morfar. Han hade moderniserat det.
Steve gick ut i pannrummet och eldade för att få lite värme, framför allt varmvatten. Moa hade förklarat att hon gärna ville duscha om det var möjligt. Under tiden gjorde hon i ordning måltiden. De hade köpt var sin kötbit, lite potatis, grönsaker, bröd och ett par burkar öl. Till efterrätt skulle det bli jordgubbar och sedan kaffe.

Lördagen den 7 augusti

De hade ätit, duschat tillsammans och älskat tillsammans. De låg bredvid varandra och njöt av tillvaron.
Det hade gått så fort. På några dagar var deras liv förändrade. Det tragiska i allt det fina var att de hade två helt olika avsikter med sin kärlek. För Steve var målet ett äktenskap med barn och för Moa gällde det att ha en man under tiden hennes man var i Sydafrika. Ett olösligt problem eller en möjlighet? De smög till varandra och åter brann deras eld.

Solen lyste in i sovrummet och de drevs upp vid åttatiden. De duschade tillsammans och de torkade varandra samtidigt som de upptäckte alltmer av varandras kroppar.
De hade handlat mat på vägen ner så att det också räckte till en riklig frukost.
- Hur har du tänkt gå till väga frågade Moa.
- Jag tänkte söka upp polisen i Karlskrona men också några kommunalpolitiker som blivit hotade av högerextremister.
  Jag kan följa med, men jag håller mig i bakgrunden. Jag vill inte tala om att jag är är polis
- Jag säger att du är en arbetskamrat.
De gjorde sig i ordning och åkte de knappa fem milen till Karlskrona. Hos polisen var det  stor uppståndelse trots att det var lördag. Flera poliser som var lediga hade också kommit till stationen. Det var stor upprördhet över att man fått reda på att en person fått ut polisernas passfoton. Det var helt klarrt att man var ute efter att kartlägga poliserna, deras utseenden, deras adresser, deras eventuella familjer och deras vanor. Det skulle naturligtvis vara skyddade uppgifter, men ingen hade begärt det och nu var det för sent. Steve kunde ta del av uppgifterna bara genom att lyssna.
Så småningom kom han till tals med en kommissarie som hette Egon Berglöv. Han var stor, nästan 1.90 cm lång och med en rejäl mage.
- Det är otroligt, att man kan få ut våra passfoton på det här sättet.
-  Vet ni vilka som ligger bakom?
- Ja, den som fått ut korten är en känd figur här i stan, som är journalist på en liten högerextremistisk tidning i norra Skåne. Eskil Svensson heter han .Han dyker upp i alla möjliga diskussioner och sammanhang .Han är mot allt som inte är svenskt.
- Vad ska han ha korten till?
- För att kartlägga oss. Men det är säkert inte han som är farligast utan det finns ett gäng  yngre förmågor här i stan och i södra Småland, Kalmar och Nybro som är betydligt farligare.  Dom övar sig en hel del i strid med vapen. Vapnen kommer troligen från ett militärförråd. Vi har gjort husrannsakningar men inte kommit på något.
- Är  det några som blivit hotade?
- Ja, ett av våra kommunalråd, Gudrun Persson. Hon har blivit hotad till livet både på telefon och per brev.
- Vet ni vem som ligger bakom hoten?
- Nej, men vi har våra aningar men vi har inte lyckats få fram några bevis.
- Vet du var man kan få tag på Eskil Svenson och Gudrun Persson?
- Svensson  står i telefonkatalogen. Han är journalist. Persson har skyddad adress och´skyddat telefonnummer, men hon är inte svår att få tag på. Hon arbetar på  kommunalkontoret.
- Vi tar in på hotellet, sade Stevve. Jag behöver tillgång till fax och telefon och en dator. Hotet mot polsierna genom att begära  deras passfoton är en stor nyhet. Kanske  KVÄLLSBLADET kommer först med den nyheten.

- Ska vi inte tillbaka till Byn?
- Jo, men jag behöver rummet ett tag.
- Behöver du mig?
Steve hörde oron i Moas röst. Hon som verkade så stark och modig var ändå orolig över deras relation. Han förstod henne. Han kände själv likadant. De var båda lika sårbara.
Han höll om henne och de var alldeles tysta. Det kändes svårt att säga något.  All vtar så fantastiskt och samtidigt så ohållbart.
Efter flera minuter var det Steve som bröt tystnaden.
'- Du vet att jag behöver dig mer än någonsin. Du håller på att  förändra hela mitt liv .Men jag vet inte var jag ska göra av alla mina känslor för dig.
- Steve, låt det bara vara så här. Tänk inte så mycket på alla konsekvenser. Kan vi inte vara lyckliga nu?
- Jo. Han som arbetade med ord varje dag kunde inte hitta något mer att säga.

De tog in på hotellet. Steve satte sig i kontakt med hemmaredaktionen och meddelade att han var på gång med en stor artikel från Karlskrona. Det var något mycket sensationellt och de behövde ge ordentlig plats, även på förstasidan.
Moa förklarade att hon ville ta en titt på stan och handla lite grann medan han jobbade.
Steve arbetade intensivt och snabbt. Det brukade vara så när han kom i gång. Redan i ungdomen hade han velat bli journalist och skrev i skoltidningar och studenttidningarr. Han hade haft tur med jobb. Han hade börjat på KVÄLLSBLADET efter universitetet men sen arbetat för både radio och TV innan han blev utrikeskorrespondent i London. Nu var han kriminalreporter sen tio år. Anna ville vara hemma i Stockholm, där hon trivdes bäst och hade nära till släkt och vänner. Han skickade materialet per fax och fick sen kontakt med Sven Nilsson.
- Bra jobbat, Steve. Hur lyckades du?
- Rena turen. Jag kom in på polisstationen för att få en del upplysningar och trillade rakt in i  getingboet. Jag fortsätter här nere, om det verkar givande.
- Stanna så länge du vill, bara du skickar hit bra material.
Steve fick tag på Svenssons telefonnummer och ringde upp honom. Som tur var så svarade han.
Steve förklarade att han var från KVÄLLSBLADET och gärna ville göra en intervju med honom. Han var beredd på att få ett nej men Svensson förklarade att det gick bra. De kom överens om att träftas i hotellets reception om en timme.

Eskil Svensson visade sig vara en lång smal man i femtioårsåldern. De fick låna ett litet grupprum på nedre plan och Svensson var nyfiken på varför Steve ville intervjua honom.
Steve berättade om att det var turbulens på polisstationen. Han fick ett skratt till svar.
- Varför är det så roligt?
- Då har´jag vunnit det jag ville åstadkomma.
'- Du kan väl inte ha begärt ut polisernas passfoton bara för att det var roligt?
- Inte precis, men få dom att känna sig osäkra och påpassade.
- Är du redaktör för en tidning?
- Ja, tidningen Nordland.
- Vad skriver ni om?
- Jag har några exemplar med mig.
Han överlämnade några nummer av Nordland som var en tidning i A4-format. Steve bläddrade. Det var  flera artiklar om hur invandrare betedde sig. Sen fanns det en del musikrecensioner och historiska återblickar på det ljuva 30-talet.
- Anser du själv att det är en nazistisk tidning?
- Ja, nationalsocialistisk.
- Är inte det lite passerat?
- Inte alls, vi behöver skydda Sverige så att det förblir svenskt.
- Behöver det skyddas med vapen?
- Ja, självklart. Och inte bara av militär och polis, utan också av riktiga män med riktiga åsikter.
- Finns det sådana trupper?
- Ja, naturligtvis.
- Vad ska man göra med motståndarna?
- Dom ska röjas undan. Dom ska gripas och dömas.
- Vem ska gripa dem? Polisen?
- Av dom som har rätt  åsikter. Det kan vara polis, militär eller andra.
- Vilka ger ut den här tidningen?
- Jag själv med stöd av sympatisörer. Tänker du skriva om det här?
- Ja.
- Bra, jag vill gärna att budskapet sprids.
- Det blir ingen positiv beskrivning.
- Det gör ingenting. Bara det blir känt att Nordland finns är positivt.
- Kan du säga någonting om sympatisörerna? Känner du igen namnen Stig och Tomas Lind?
- Inte vad jag vet. Var kommer dom ifrån?
- Från Kalmar ursprungligen.
- Det finns en del sympatisörer i Kalmartrakten, men jag kan inte erinra mig dom namnen.
- Kan du ge mig några namn här i Karlskrona som är aktiva nationalsocialister?
- Det finns många, men en ledande duktig ung man är Lars Olsson. Du kan få telefonnumret av mig. Han vill också sprida budskapet.
- Har du hört talas om eller sett ett märke som liknar ett stort P?
Steve märkte en liten förändring i Eskil Svenssons blick.
Efter en viss tvekan kom svaret:
- Ett stort P? Nej, aldrig. Vad skulle det  vara för något?
- Jag vet inte. Jag har bara hört talas om det. Tack för att du ville ställa upp.
- Det är jag som ska tacka. Vi behöver få ut vårt budskap, positivt eller negativt.
- Varför negativt?
- Har du inte läst din historia? Det är i missnöjet som nationalsocialismen gror. Den drar till sig människor som är missnöjda med människor och samhället och som är besvikna. Dom är ofta bittra och vill ha revansch. Det var så det gick till i Tyskland efter första världskriget.

När Steve kom tillbaka till hotellrummet var Moa redan där.
- Hur har det gått?
- Oväntat bra egentligen, men samtidigt skrämmande. Jag träffade den där Eskil Svensson. Han var mycket öppen och tyckte det var bra att jag intervjuade honom. Den enda tvekan han hade var när jag frågade honom om han kände till P-märket. Jag fick också ett telefonnummer till en ung ledande nazist här i Karlskrona. Han påstod också att han inte kände till Stig och Tomas Lind.
- Du lyckades ganska bra?
- Ja, och nu ska jag försöka få tag på Lars Olsson och kommunalrådet Gudrun Persson.
- Kan vi inte ha en stund för oss själva? Vi älskar, blir hungriga och går ut och äter. Kom!
- Jag kommer bara jag får ringa och höra om Lars Olsson är hemma.
- Gör det sen. Kom nu!
Steve slutade tänka och drevs av sin lust mot Moa som tog av sig blusen och lät kjolen glida ner mot golvet. Han höll om henne och smekte henne samtidigt som han befriade henne och sig själv från resterna av kläderna.
De älskade länge och passionerat tills de gemensamt sökte sig till duschen för att svalka sig. De lät vattnet strila ner över kropparna medan de lät vattnet vandra från den enas mun till den andras. De torkade varandra.
- Du vet inte vad jag har avstått från genom åren. Ingenting det senaste året och flera år innan dess var det halvdant.
- Jag med ända sen Janne blev till. Det är mer än fyra år sedan. Halvdant var ett bra ord. Det är ofta som om relationer blir till slentrian efter hand.
- Menar du att det alltid blir så? Vår också?
- Ingenting måste bara bli. Vår relation är någon dag gammal.
- Lite mer, eller hur?
- Ja, den har nog funnits där ett tag utan att vi har varit så medvetna om den. Jag har gillat dig en längre tid. Jag har till och med drömt om dig.
- Har du? Det har du aldrig sagt.
- Nej, det är inget man går fram och säger till en man. Jag har drömt om dig. Men nu säger jag det.
Han tog henne i famnen och viskade:
- Du är den bästa och vackraste kvinnan i världen. Jag älskar dig.
- Och jag älskar dig.

Steve ringde till Lars Olsson. Först efter tio signaler var det någon som svarade.
- Olsson.
- Är det Lars Olsson?
- Ja,vem är det?
Steve sade sitt namn och sitt ärende.
- Kan jag få träffa dig idag?
- Det är svårt, jag ska bort. Men kanske några minuter om du kan komma på en gång.
Steve fick adressen och lämnade Moa och hotellrummet för att söka upp Lars Olsson.
Lars Olsson var i tjugofemårsåldern. Han var ljus och välväxt. Han hade helt svarta kläder, svarta byxor, svart skjorta, svart tröja, svarta strumpor och svarta skor. Det var som en uniform men det fanns inga märken på den.
- Vad vill du? frågade Olsson.
- Jag är här för att göra ett reportage för KVÄLLSBLADET om nazismen.
- Ja, vi behöver få ut mer om oss.
- Hur är du med i det här?
- Jag är presstalesman för Nationalsocialistisk Front.
- Är ni många?
- Några tusen i hela landet men flest här nere i sydöstra Sverige.
- Har ni vapenövningar?
- Det har jag inte hört talas om.
- Vad är ert budskap?
- Vi vill ha ett rent Sverige. Ut med alla utlänningar och så bort med alla homosexuella. Vi vill ha alla andra i arbete. Arbetet ska göra oss fria.
- Hur ska ni åstadkomma detta?
- Genom upplysning. Det är därför det är så bra att du skriver om oss.
- Det kanske inte blir så positivt precis.
- Det gör ingenting. Det viktiga är att folk får reda på oss. Det finns massor med människor som tycker som vi men som inte vet hur dom ska gå vidare.
- Vill ni förknippas med Hitler och nazismen i Tyskland?
- Det är helt ok för oss. Hitler är verkligen förtalad. Judarna sprider fortfarande lögner om honom.
- Har du läst någon historia?
- Om. Jag har läst massor, men det kanske inte är samma historia som du har läst.
- Har ni några symboler, partimärken eller så?
- Ja, det är klart. Framför allt hakkorset.
- Har ni ett märke som ser ut som ett stort P?
Det kom en stunds tveksamhet hos Lars Olsson.
- Stort P? Nej. Vad skulle det betyda?
- Jag vet inte men det har setts hos några som har likadana sympatier som du.
- Nej, jag har aldrig sett ett sådant märke.

Efter mötet med Lars Olsson ringde Steve till Lokaltidningen och fick adressen till Gudrun Persson. Han åkte dit, en villa i utkanten av Karlskrona. Han märkte att det stod en bil i närheten med två personer i. Förmodligen var det polisen som hade satt kommunalrådet under bevakning efter hoten. När han steg ur sin bil så dök de bägge männen upp på var sin sida om honom.
- Polisen. De visade sina legitimationer. Vad vill ni här?
- Jag heter Steve Trents och jobbar på KVÄLLSBLADET. Jag har kommit hit för att träffa kommunalrådet Gudrun Persson.
- Har ni bestämt tid?
- Nej.
- Har ni vapen?
- Nej.
De visiterade honom och konstaterade att han var vapenlös och kollade hans identitet.
- Vänta här så ska jag fråga Gudrun Persson om det är ok att du träffar henne. Efter ett tag kom en av poliserna tillbaka och meddelade att han fick stiga in.
Steve presenterade sig och bjöds in i vardagsrummet, där de slog sig ner i soffan.
- Jag har hört att du har blivit hotad.
Gudrun Persson var en ganska parant kvinna strax under 50.
- Ja, jag har blivit hotad sen jag har sett till att Nationalsocialistisk Front inte får hyra lokaler här i Karlskrona och efter att jag öppet har krävt förbud av nazistiska organisationer. Självklart måste vi i Sverige tillåta politiska organisationer med konstiga uppfattningar. Men vi måste förbjuda sådana som förespråkar kriminell verksamhet för att genomdriva sina program.
- Tar du hoten på allvar?
- Absolut. Dom här männen, för det är mest män, är fullt kapabla att skada och döda. Jag är inte så orolig för egen del som för familjen. Men polisen gör ett bra jobb. Vi punktmarkerar en del av dom, särskilt med bostads- och socialbidrag. Sen upplyser vi skolelever och andra på olika sätt. Det är viktigt att jag och andra inte skräms till tystnad.
- Känner du någon av dom här männen?
- Ja, ett par stycken, framförallt Lars Olsson som är deras talesman och redaktör för deras tidning "Den sanne nationalsocialisten". Han är extra farlig därför att han är verbal både skriftligt och muntligt.
- Har du fått några hotbrev?
- Ja, flera stycken som polisen har tagit hand om.
- Minns du om det fanns några symboler på dom här breven?
- Ja, hakkors fanns det gott om.
- Inget annat? T ex ett stort P?
- Inte vad jag minns. Men du kan fråga polisen. Dom har hand om breven. Men när du säger det har jag sett det på en kyrkdörr här i stan. Jag gick förbi där häromdagen. Men jag förknippade det inte med nazismen. Men pastorn i den kyrkan, Stig Svensson, har också varit hotad. Vad skulle P betyda?
- Jag vet inte. Det är konstigt. Jag har gjort efterforskningar i nazistiska symboler men inte hittat något om just P.
Steve tackade för sig. Han hade gott om material för några artiklar och åkte tillbaka till Hotellet.

Moa fanns inte inne när han kom tillbaka. Han skrev artiklarna och skickade dem till hemmaredaktionen.
Han lade sig för att vila en stund medan han väntade på Moa. Han vaknade till av en häftig smäll utanför Hotellet. Han rusade upp och såg en söndersprängd bil i lågor. Han förstod att det var hans egen bil och han kände en blandning av ilska och ängslan. Han rusade ut och hörde signaler från utryckningsfordon. Bilen vara söndertrasad och allt som var brännbart förstördes av elden. Det fanns ingenting att göra, men var fanns Moa?

Steve fick följa med till polisstationen. Han fick berätta vilka han hade träffat och han förstod att polisen skulle ta in Eskil Svensson och Lars Olsson för förhör. Det verkade inte finnas några vittnen, förmodligen var det en tidsinställd bomb. Den kunde ha exploderat när han och Moa suttit i bilen. Om man gick ut i pressen och TV om händelsen skulle det kanske dyka upp några vittnen. Själv skulle han skriva om det i morgondagens KVÄLLSBLADET.

När han kom tillbaka till Hotellet så hade Moa kommit tillbaka. Han berättade för henne vad som hänt.
- Det här är blodigt allvar, kommenterade Moa. Dom vill åt dig för att få uppmärksamhet och det får dom nu. Dom vill skrämma så många som möjligt så att ingen vågar vittna. Så att alla blir tysta och rädda. Och så vill många ha fler poliser och ett starkt samhälle. Demokratin är hotad.
- Det är sant men det kan också bli många som reagerar mot dom. Demokratin kan också stärkas. Båda scenarierna är möjliga. Jag satsar på det senare.
- Du är en optimist. Jag ser så många hot i mitt jobb.
De hade tänkt lämna Karlskrona och åka till Byn men de hade ingen bil längre. Steve ringde försäkringsbolaget och fick till svar att en hyrbil skulle gå på försäkringen. De tog sig till en OK-mack och hyrde en Opel Astra och körde iväg till Byn.

De tog det lugnt, lagade mat och satt och småpratade. De tog en promenad ner till Sjön, där de var alldeles ensamma. De klädde av sig och simmade ut i skymningen. Det var alldeles spegelblankt och alldeles gudomligt. De simmade mot varandra och möttes i en lång kyss. De smektes i det ljumma vattnet. Allt var så lätt.
- Jag vill att tiden ska stanna, viskade Moa. Jag vill vara så här hos dig.
- Vi är här och nu, du och jag. Det är så fantastiskt att det kan vara så här. Till slut gick de upp på land och torkade varandra.
- Vad vacker du är.
- Jag är inte vacker längre. Jag börjar bli gammal och jag har fött två barn.
- Det är därför du är vacker. Jag längtar inte efter en flicka utan jag vill ha just dig.
Omslingrade drog de sig mot huset, där de eldade en brasa och satt och höll om varandra tills elden falnade.

SÖNDAGEN DEN 8 AUGUSTI

Solen väckte dem även den här morgonen. Dag efter dag lyste solen över landet. Det verkade så overkligt att det fanns så mycket ont i den stilla sommaridyllen. Det fanns de som var beredda att döda för att nå sina syften.
Efter att ha legat vakna en stund och bara vilat i varandras armar sade Moa:
- Det här är för bra. Det känns så otäckt att någon ville spränga oss i luften igår. Ja, förmodligen var dom ute efter dig. Mig visste dom inte så mycket om.
- Nej, det är sant, men jag är mest orolig för dig. Dom listar snart ut vem du är och hur mycket du betyder för mig. Du måste vara försiktig. Jag själv kan inte sluta skriva för att man är ute efter mig. vi kanske ska ligga lågt ett tag med vår relation.
- Jag förstår vad du menar, men jag vill inte missa en dag med dig. Det finns tillräckligt med hinder ändå för oss.
- Du måste tänka längre. Det gäller också dina barn. Du får inte riskera någonting.
Moa började gråta, helt stilla. Steve höll henne hårdare intill sig.
- Det får inte hända mina barn någonting.
- Det kommer inte att hända något om vi är försiktiga. När vi kommer hem sätter jag av dig inne i stan och sedan tar du en taxi hem. Vi får också vara beredda på att min telefon kan vara avlyssnad. Därför ringer jag till dig från en automat och du ringer inte alls till mig. Vill du mig något kan du ringa till Sven Nilsson, min redaktionschef. Jag ska informera honom.
- Varför måste det vara så här?
- Så är det ibland. Det är otäckt men vi får inte vara oförsiktiga.
- Steve. Håll om mig.
De älskade med varandra tills de låg utmattade bredvid varandra.
- Varför träffade jag dig inte tidigare, Moa?
- Det bara är så, men nu är du och jag här. Det finns ingen garanti för nånting. Vi kan bara ta hand om den här stunden.
- Du är så klok. Jag själv är helt till mig av längtan efter dig fastän du finns här vid min sida.

Efter att ha städat och gjort i ordning stugan lämnade de Byn på söndagseftermiddagen. De turades om att köra och tog en matpaus i Ringarum. Steve satte av Moa vid Centralen och hon tog en taxi hem till Solna.

När Steve kom hem till Klippgatan var det nästan midnatt. Han låste upp dörren och plockade upp dagstidningarna och reklamen. När han sorterade upp det som hade kommit upptäckte han ett kuvert utan namn och adress. Han utgick ifrån att det var reklam men när han öppnade det fann han ett textat meddelande:
SLUTA ATT LÄGGA DIG I. ANNARS ÄR DU DÖDENS.
P.
Där var det mystiska Peet. Vad hade han egentligen gjort? Skrivit om nazisterna men vad var det som var så hotfullt? De ville ju ha publicitet så att alla blev rädda för dem.
Tankfull gick han och lade sig men hade svårt för att somna.


MÅNDAGEN DEN 9 AUGUSTI

Steve väcktes av att solen sken in i lägenheten. Det skulle åter bli en varm och vacker sommardag. Det var som i hans barndoms somrar, nästan ständigt vackert väder. Nu för tiden var det sällan så men den här sommaren var det så igen. Han tänkte på Moa. Det hade gått så fort mellan dem. Allt var fantastiskt och ändå så svårt och det här med nazisterna hade inte gjort det lättare.
Han gick ut och hämtade MORGONTIDNINGEN. Det fanns ytterligare en kommentar om vad som hänt och hände i Karlskrona. Det uttrycktes många upprörda känslor över att sånt här kunde hända i Sverige idag.
Han kopplade av lite, städade, handlade och lagade mat. Först vid tvåtiden skulle han vara tillbaka på redaktionen. Han åkte och lämnade tillbaka hyrbilen och gick sedan genom det sommarvackra Stockholm.
Han stod uppe vid Katarinavägen och såg ut över Strömmen och Gamla Stan. En idyll, men en skakad sådan. Det fanns en skrämmande ondska som hade gett sig till känna.

När han kom till redaktionen var Sven Nilsson där. Han bad Steve att komma in på hans rum.
- Bra gjort i Karlskrona. Men otäckt.
- Ja, det är verkligen otäckt. Det finns en hel del skrupelfria personer i den här samlingen, som inte skyr några medel, inte ens att döda.
- Tror du att du kan rota vidare i det här?
- Självklart. Jag kan inte släppa det här nu.
- Du kan släppa kravet att producera något varje dag. Du får ägna dig åt det på heltid och komma med artiklar när det känns meningsfullt.
- Det är bra. Jag skulle vilja berätta något för dig om du lovar att inte föra det vidare.
- OK.
- Moa Lindberg som är kriminalkommissarie var med mig i Karlskrona. Vi har ett slags förhållande. Hon är orolig för sina barn och vi har bestämt att jag inte ska ringa till henne från min telefon och hon ska inte ringa till mig. Om hon vill ha tag på mig har jag sagt att hon kan ringa till dig så kan du meddela mig. Är det OK?
- Ja. Det är självklart. Men Steve, vet du vad du gör?
- Vad menar du?
- Ja, du får akta dig så att du inte sätter ditt och andras liv på spel.
- Det är därför jag vidtar dom här säkerhetsåtgärderna.
- Ja, men ditt eget liv.
- Det är inte så enkelt. Jag har blivit hotad. När jag kom hem från Karlskrona låg det ett hotbrev att jag var dödens om jag inte slutade med att lägga mig i.
- Jag tycker du ska tala med polisen och se till att du får skydd. Du kanske ska byta bostad ett tag. Tidningen har en övernattningslägenhet på Björngårdsgatan. Du kan flytta dit ett tag.
- Det var ett bra förslag.

Steve ringde till Moa. Hon var på sitt arbete. Han hörde att hon blev glad att han ringde.
- Hur har det gått för dig?
- Allt är som vanligt utom att jag är rädd för vad som kan hända med barnen. Tänk om dom vill åt barnen. Jag skulle aldrig förlåta mig om det hända dom något.
- Du kanske också ska byta bostad. Jag ska byta lägenhet ett tag.
- Det är en bra idé men det är inte så enkelt om dom listar ut var barnen finns på dagarna.
- Kan inte du skaffa dig ett skydd?
- Jag har inte blivit hotad personligen och då är det svårt.
- Men bilen blev sprängd i Karlskrona.
- Jag uppfattade att det var riktat mot dig.
- Så kanske det var, men det vet vi inte säkert. Nu har jag blivit hotad med ett brev som låg innanför brevinkastet när jag kom hem.
- Jag vill att du kommer hit och gör en anmälan. Du måste få skydd.
- Du också, men jag kommer gärna över till dig.

Efter att ha gjort sin anmälan satt Moa och Steve och pratade en del om framtiden. De bestämde att Moa också skulle försöka få en tillfällig bostad och att de skulle söka kontakt med varandra utanför bostaden. Moa trodde hon skulle kunna ordna en lägenhet genom en släkting som var i USA under den närmaste månaden.
Moa låste sin dörr och satte på röda lampan medan de ägnade sig åt varandra en stund.
- Varför ska det vara så här komplicerat? viskade Moa. Det räckte väl med knepigheter som det var.
- Ja, inte är det enkelt. Inte på något sätt. Men det är ändå bra. Tänk att vi får vara med varandra som vi var i helgen. Det var en av mina bästa helger.
- För mig också. Vad tänker du göra nu?
- Jag fortsätter att undersöka det som hänt den senaste tiden. Har du fått reda på något mer om Solvalla och bröderna Lind?
- Nej, men du kanske har några idéer? Vi vet nu vem mannen i bilen på Björngårdsgatan var. Han hette Nils Palmberg och har varit efterlyst och försvunnen i nästan två år.
- Vad var han efterlyst för?
- Rån och narkotikabrott.
- Det finns bilar med i det här. Har ni undersökt om mannen från Sollentuna som anmält bilen på Björngårdsgatan stulen har rent mjöl i påsen?
- Det verkar inte vara något särskilt. Han heter Zoran Milosevic och kommer från det forna Jugoslavien. Han finns inte i brottsregistret och verkar ha skött sig.
- Jag följde efter bilen som Tomas Lind åkte i. Det var en grön SAAB men dumt nog skrev jag inte upp numret men jag vet bokstäverna. LAP och sista siffran var 7. Tror du att det via registret går att få fram vem som äger bilen?
- Det verkar möjligt. Du kan sätta dig vid min dator här och leta. Jag går på ett möte men du kan sitta här och det är bra om du är kvar när jag kommer tillbaka.
- Hur länge blir du borta?
- En halvtimme, trekvart.
Moa tog fram bilregistret och lämnade över rummet till Steve. Det gick bra. Det fanns bara en SAAB som hade kombinationen LAP __ 7. Och ägaren var Zoran Milosevic från Sollentuna. Vem var han och vad spelade han för roll i det pågående dramat? Steve beslöt sig för att fortsätta på den här ledtråden. Skulle han göra det själv eller skulle polisen göra det? Han kände sig hågad att göra det själv. Men det var inte ofarligt. Människor hade redan dött och han själv stod på listan över tänkbara framtida offer.

När Moa kom tillbaka berättade Steve om sin upptäckt. Hon blev först alldeles stum.
- Jag tänker börja undersöka Zoran och se om det finns något att gå vidare på.
- Steve, det här är ett polisjobb och inget för en journalist.
- Men ni har bara mina gissningar att gå på. Jag börjar och leder det till någonting lovar jag att berätta det och lämna över det hela till polisen.
- Gör det men lova att vara försiktig och kom ihåg vad du lovat. Gå inte för långt. När får jag träffa dig?
- Jag vet inte. Jag vill inte leda några gangster till dig och din familj. Vi får ligga lågt ett tag. Jag ringer utifrån.
De höll om varandra länge och intensivt tills det knackade på dörren. Steve och Moa rättade till sina kläder innan Moa gick och öppnade. Det var Lisa Berg, polisens presstaleskvinna, som kom in.
- Stör jag? Hennes blick var smått nyfiken.
- Nej, inte alls. Vad vill du?
- Jag skulle behöva tala med dig i enrum om det går bra.
- Jag ska ändå gå, kommenterade Steve. Hej då, vi hörs vid ett senare tillfälle. Han gav Moa en lång och varm blick innan han lämnade rummet.

Steve bestämde sig för att tala med försäkringsbolaget om den förstörda bilen. Det visade sig att de var beredda att ersätta bilen utom självrisken. Med det beskedet gick Steve in hos en bilhandlare och köpte en begagnad Opel Corsa. Den var bara ett år gammal och hade gått 1500 mil. Den var röd och välskött. Det var en äldre man som hade haft den. Sedan hade han blivit svårt sjuk och barnen hade varit tvungna att sälja bilen. Steve kände sig nöjd med köpet när han styrde ut mot Sollentuna och Helenelund där Zoran Milosevic bodde. Steve parkerade en bit från den vita villan och gick sedan in i en liten park som låg mitt emot, varifrån han hade god uppsikt över huset.

Steve hade tagit med sig en tidning som han kunde ha som skydd och samtidigt hade han något att läsa. Han visste inte vad han letade efter egentligen. Han var beredd på en lång väntan. Han funderade över om det bara var en tillfällighet med Zoran Milosevic och hans jugoslaviska bakgrund. Fanns det flera jugoslaviska anknytningspunkter? Han visste att det fanns mycket nationalism och fascism nere på Balkan. En känd herre var Kroatiens president och en namne till Zoran nere i Serbien.
Det kom några bilar men de passerade. Först efter någon timme körde en bil in på den aktuella tomten. Det var en kvinna som kom ur bilen med två barn i fem-sexårsåldern. De gick in i huset. Steve kunde inte se om det fanns någon i huset eller inte.
Det gick ytterligare en timme, så kom det en bil, en blå Volvo, som stannade utanför huset.
Ingen steg ur bilen utom en man, Steve gissade på Zoran, kom ur huset och steg in i bilen på platsen bredvid föraren.
Bilen körde iväg i riktning mot Stockholm. Steve halvsprang till sin Corsa och hoppade in och tog samma riktning i hopp om att hinna i kapp Volvon. Och han fick syn på den utanför polishögskolan. Han hade en bil mellan sig och bilen han skuggade. Han hoppades att han skulle kunna hålla avståndet utan att förlora kontakten.
Vid Norrtull var han tvungen att köra mot rött ljus för att hinna efter i tid. Färden fortsatte sedan längs Sveavägen och ut på Söderleden, vidare mot Slussen, Söder Mälarstrand och upp på Hornsgatan. Bilen stannade på Timmermansgatan och de båda männen gick in på en av restaurangerna, Lilla Stolet.
Steve väntade en stund och följde sedan efter. Det var halvfullt. Han satte sig vid bardisken och beställde in en öl. Han sökte efter Zoran Milosevic med blicken men kunde inte se honom. Hade han gått in i ett inre rum?
Restaurangen var trevligt inredd med ett stort porträtt av kungen och drottningen. Han undrade om de också varit här någon gång. Gästerna var lugna och det var inget högljutt prat. Desto tydligare hördes en röst från det inre rummet. Men det var inte lätt att förstå. Steve gissade på serbokroatiska. Rösten var hotfull. Efter en stund kom de två männen ut och man såg på dem hur arga de var. De gick rakt igenom restaurangen med bestämda steg. De öppnade dörren med kraft och stängde den med kraft för att visa sin ilska.
Strax efter kom en man och en kvinna ut, högröda i ansiktena. Det syntes på dem hur rädda de var.
Steve lämnade Lilla Stoet och upptäckte då på dörren ett P bredvid kreditkortsmärkena. Han bestämde sig för att gå in på restaurangen igen. Zoran fick vänta.
- Jag skulle vilja ha en kaffe.
- Ångrade ni er?
- Ja, jag kände plötsligt att jag inte hade så bråttom. Det verkar vara en trevlig krog. Är det ni som äger den?
- Ja, jag och min fru.
Steve fick kaffet och satt sedan och drack i lugn och ro och studerade människorna som kom och gick.
När han bad att få betala frågade han samtidigt:
- Jag har dom flesta kreditkorten men jag känner inte igen det där P som står på dörren. Vad är det för märke?
- Det är inget kreditkort. Det är ett föreningsmärke. Medlemmarna brukar träffas här ibland.
- Vad är det för förening?
- En postförening. Man skriver brev till olika människor ute i världen.
- Ni ser inte ut att komma från Sverige, men ni talar så bra svenska.
- Jag är född här.
Steve kände att samtalet var slut där. Mannen ville inte fortsätta att tala om sig själv. Men nu visste han att mannen var ägaren till Lilla Stoet och det skulle inte bli så svårt att ta reda på vem han var.

När Steve kom ut på Timmermansgatan var det dags att söka sig till den tillfälliga bostaden på Björngårdsgatan.
Det var en tvåa med kök och utsikt mot Björngårdsskolan. Den var neutralt möblerad. Det märktes att det inte fanns någon stadig hyresgäst. Den användes som övernattnings- och gästlägenhet för KVÄLLSBLADETs personal och gäster. Just nu var det praktiskt att bo där. Han hoppades att Moa också fick tag på något. Hon och barnen kunde ha bott här men han vågade inte ta risken att han och Moa kopplades ihop.
Han lade sig på sängen och läste lite för att sedan somna. Han drömde om explosioner och flykt. Han sprang och sprang men kom aldrig fram. När han vaknade till var det nästan midnatt. Han var lite ruggig och skyndade sig att klä av sig och lägga sig.

TISDAGEN DEN 10 AUGUSTI

Sommaren fortsatte. Solen stod högt på himmelen när Steve Trents vaknade. Han kände att det var tvära kast i hans liv just nu. På bara en vecka hade hans liv förändrats. Han tyckte att han funnit sitt livs kvinna även om förhållandet var komplicerat. Dessutom var han inblandad i mordhistorier, nazism och våldshot.

Han gick ner på Swedenborgsgatan och köpte nybakade frallor, smör.ost och fil. Han gjorde i ordning en enkel frukost och avslutade med kaffe, som han hittat i ett av skåpen. Han chansade att ringa hem till Moa. Hon svarade själv efter sex-sju signaler.
-Moa.
-Hej Moa, det är Steve.
-Vad bra att du ringer. Jag längtar efter dig. Och så vill jag tala om att vi flyttar idag.
-Bra. Säg inte vart. Jag kommer till ditt jobb. När är du där?
-Efter ett.
-Jag kommer.

Det blev ett kort samtal.Steve ville säga så lite som möjligt via telefon.
Det kändes bra att Moa fått en ny bostad till sig och barnen. Han kände att de som var honom på spåren inte hade några hämningar när det gällde våld. De kunde göra precis vad som helst för att skydda sina intressen.
Han funderade på vad besöket på Lilla Stoet innebar. Kunde P betyda något annat än Postförening?
Han hade läst en hel del om beskyddarverksamheten som maffian ägnade sig åt i olika länder. Den fanns också här men kanske i mindre skala. Kanske ägaren på LIlla Stoet fick betala för att det inte skulle hända honom och restaurangen något.
Steve kände på sig att här fanns det en ledtråd som var värd fortsatt undersökning.
Och Zoran Milosevic behövde  bevakninhg. Kanske kunde han få Moa att sätta spanare på honom ute i Sollentuna.
Det vore också intressant med en undersökning av Zorans tidigare liv.

Strax efter tio kom han in på KVÄLLSBLADETS redaktion.
Han kontaktade arkivet för att se vad det fanns på Milosevic men det var bara en massa om Slobodan Milosevict, ledaren i Belgrad. Det fanns inget om Lilla Stoet heller. Han bad arkivet kontakta företagarregistret och se vem som  ägde Lilla Stoet.
Steve blev förvånad när han fick namnet Sven Palmberg.Han hade väntat sig ett utländskt namn. Han kanske inte hade träffat den rätte ägaren när han var på restaurangen. Palmberg, samma efternamn som mannen som hade hittats skjuten i bilen på Björngårdsgatan, Nils Palmberg. Det  hela verkade komplicerat.
Nils Palmberg var efterlyst för rån och narkotikabrott. Han måste få reda på om mannen som han trodde var ägaren var identisk med Sven Palmberg.

Han gav sig av från tidningen så att han skulle hinna till polishuset till ett. Han kom samtidigt med Moa. De åkte ensamma upp i hissen och hann få några sekunders närhet med varandra..
-Tänk om vi kunde få vara så här nära och skyddade, viskade Moa medan de rörde vid varandra.
-Det vore underbart istället för ondskan som smyger sig allt närmare. Jag börjar bli rädd, inte så mycket för mig själv som för dig och barnen.
-Jag kan ta vara på mig själv. Har du glömt att jag är poliskommissarie?
-Nej, men just därför.Vart ska du flytta?
-Vi har fått en övernattningslägenhet vid Norrmälarstrand.tills vidare. En kollega hämtar barnen i eftermiddag och tar dem dit. Hur har du det på Björngårdsgatan?
-Utmärkt. Jag har inte börjat sakna mina grejer ännu. Kom du ihåg att han som påträffades i bilen på Björngårdsgatan hette Nils Palmberg?
-Ja.
-En Sven Palmberg , kanske brodern, äger Lilla Stoet, där Zoran Milosevic var idag.Det var Zorans bil som Nils Palmberg hittades i.
-Det börjar röra på sig. Men du är journalist och inte polis, kom ihåg det.
-Det kommer jag alltid ihåg. Därför vore det bra om polisen kunde börja skugga Zoran, så ska jag ta reda på lite mer om hans bakgrund.
-Jag ska ordna med bevakningen.
De skildes åt efter en lång kyss och en intensiv kram.

Nästa anhalt för Steve var LIlla Stoet på Timmermansgatan. Lunchtiden var över så restaurangen var nästan folktom.
Han beställde in en biff och en lättöl. Han tittade sig runt medan han väntade. Han försökte se om mannen som var där förra gången var där också idag. Man han kunde bara se servitrisen och skymta kocken ute i köket. Han bestämde sig för att äta först och ställa frågorna till kaffet.
Maten var vällagad. Han visste att LIlla Stoet hade ett gott rykte för den goda maten. När han beställde in kaffet passade han på att fråga restaurangen vem som ägde restaurangen.
Hon blev genast misstänksam.
-Varför vill ni veta det? Smakade maten inte bra eller har jag inte serverat på ett bra sätt?
-Maten var utomordentligt god och du har serverat på ett utmärkt sätt. Jag vill bara veta vem som äger restaurangen. Jag är journalist och skulle vilja göra ett reportage om restaurangen och dess ägare.
-Jag vet inte vem som äger restaurangen men den som  driver den är Pavle Milosevic. Han är min kusin. Han äger inte restaurangen utan är anställd som jag.
-Han kanske vet vem som äger restaurangen?
-Kanske det, men jag vet inte om han vet.
-När kommer Pavle hit?
-I morgon till lunch. Han är  ledig idag.
-Vet du vem Zoran Milosevic är?
-Det är Pavles bror och min kusin. Min pappa och deras pappa är bröder men ingen av våra föräldrar lever längre. Jag har fått jobb här för att vi är släkt.

Kvinnan som Steve talade med var ca 25 år och var mörkhårig och såg bra ut. Hon talade svenska utan brytning.
-Du talar utmärkt svenska.
-Ja, det är inte så konstigt. Jag är född här och svensk medborgare.
-Har du hört talas om någon som heter Palmberg?
-Nej, skulle jag det?
-Kanske, men du har ju sagt att du inte vet vem som äger det här stället.
-Palmberg. Är det han som äger Lilla Stoet?
-Ja, åtminstone enligt papperen.
-Varför frågar du mig om det om du vet?
-För att få tala med ägaren.
-Jag är ledsen men jag måste sköta mitt jobb och jag har redan sagt för mycket.
Säg inte till Pavle att du har pratat med mig.
-Jag lovar. Du kan ge mig notan.
Servitrisen hade avslöjat en hel del. Familjen Milosevic var ordentligt insyltad i den här härvan.

Steve bestämde sig för att ta en rundtur på Söder för att se om han kunde upptäcka några fler P på restaurangernas dörrar.
Han gick Timmermansgatan ner mot Hornsgatan. Han hittade inget P på restaurangerna på vägen mot Mariatorget. Han slog sig ner i skuggan på torget och såg barnen leka vid Tors fiske. Det var en kontinental stämning.
Han hade bott nästan hela sitt liv på Söder och sett hur det förändrats. Det var här som mycket av det bästa av Stockholm fanns. Det var en bra blandning av åldrar och det var gott om butiker och restauranger. Just nu var också vädret kontinentalt.
Plötsligt kom det ett rop bortifrån ett av husen.
-Ta fast honom!
En man kom springande ut ifrån huset med blod rinnande från ena armen.
Steve var snabbt på benen och gensköt mannen, som riktade en spark mot honom. Steve halkade i gruset och föll omkull.
Den flyende mannen skyndade ut mot Hornsgatan med Steve efter sig men hann komma in i en bil och försvinna mot Slussen.

Steve gick tillbaka till huset där kvinnan ropat. Han hade sett henne på tredje våningen. Han tog hissen dit upp. Det fanns tre dörrar. Enligt vad han sett utifrån borde hon vara i den mittersta våningen.
Han ringde på. Inget hände men han fortsatte att ringa tills dörren plötsligt öppnades.Där stod kvinnan som ropat.
-Vad vill ni?
-Jag sprang efter mannen som ni skrek åt.. Han kom tyvärr undan.
-Jag har inte skrikit.
-Varför ljuger ni? Jag såg er och hörde er.
-Lämna mig i fred!
-Jag vill bara hjälpa er och höra vad som hänt. Kan vi inte gå in så slipper vi stå här ute.
-Jag vill inte.
-Vad vill ni inte? Vill ni inte ha hjälp?
-Jag vill vara i fred. Kan ni inte förstå det?
-Jag förstår men jag vill prata med er.
Hon gjorde en uppgiven gest och öppnade dörren och släppte in honom.

Det var en liten lägenhet,, en etta med ett litet kök. Det fanns en obäddad säng som dominerade rummet.
Kvinnan var i trettioårsåldern. Hon var mörk, lite slarvigt klädd men ganska söt.
Hon var lite härjad och starkt målad.Men i utvilat tillstånd och inte så hårt sminkad var hon säkert vacker.
Hon bjöd honom att slå sig ner vid ett litet matbord.
-Varför är du så ivrig att få prata med mig?
-Jag vill bara veta varför du ropade efter den här mannen.
-Inget särskilt.
-Han kom ut och blödde i ena armen. Han försökte slå ner mig. Jag har faktiskt riskerat en hel del för dig. Hade han varit beväpnad, vilket han kanske var, så har jag kanske riskerat livet.för din skull.
Hon började gråta. Hon dolde ansiktet och grät kraftigt.
Steve lade armarna om hennes axlar, men hon drog sig undan.
-Gråt. Det hjälper att få gråta ut.,

Steve gick och hämtade lite hushållspapper som han gav till henne för att torka bort tårarna med.
Efter en stund lugnade hon sig och visade åter ansiktet. Det var rödgråtet och maskaran hade flutit ut. Hon såg än mer härjad ut.
-Jag vet inte vad jag ska säga, började hon.
-Börja var du vill. Jag heter Steve.
-Jag heter Marja. Han som var här var en av mina kunder. Han ville inte betala och vi började bråka. Jag fick tag på förskäraren där borta och högg honom i armen. Han fick mina tjänster och jag fick ingenting. Han betalade inte för sig, det svinet. När han sprang ut ropade jag efter honom.Det var det ni hörde.
- Det är svårt att anmäla honom.
-Ja, det går inte , men min beskyddare kommer att ta ifrån honom pengarna och lite till om han får tag på honom. Jag får ingenting. Jag får bara skit.
-Bor du här?
-Nej, det är bara ett övernattningsrum. Jag får ingenting. Jag är som en slav. Jag får lite mat, lite kläder så att jag ser hyfsad ut och så bor jag på olika ställen.
-Varför gör du det här?
-Jag har massor med skulder och betalar av skulderna på det här sättet. Det gällde pengar för att jag och mina barn skulle överleva.
-Var är dina barn nu?
-Dom bor i fosterhem.
-Vem är du skyldig pengar?
-Ett gäng skurkar som går under namnet P. Dom har ett stort antal prostituerade, mest från öststaterna. Alla lever vi under hemska förhållanden.
-Sade du P? Vad betyder det?
-Jag vet inte. Jag har tolkat det som prostitution eller porr.
-Vill du komma ur det här?
-Ja. Hon snyftade till Men det är omöjligt. Mina skulder bara växer. Dom för på mig alla kostnaderna och enligt dom är kostnaderna för mig större än inkomsterna. Det är inte möjligt men det är vad dom säger.
-Än en gång. Vill du komma ur det här?
-Jag vet inte. Jag har skulder som jag inte vet hur jag ska betala.
-Men det är skulder till skurkar. Vi kan hjälpas åt att komma åt dom och då blir du skuldfri.
-Du är för godtrogen. Dom är farliga och inte alls att leka med.
-Försök. Jag ska hjälpa dig.
-Hur då? Jag har ingen bostad och du kan säkert få bidrag tills du kan börja ha ett vanligt jobb.
-Skojar du?
-Nej, jag vill hjälpa dig och jag är ute efter skurkarna i P.
-Du riskerar livet och jag riskerar livet. Det verkar inte klokt.
-Du kan inte fortsätta så här

-Vart ska vi ta vägen?
-Vi börjar med att du flyttar hem till mig och så berättar du så mycket du vet.
-Hem till dig? Vad tror du? Ska du också utnyttja mig? Bor du ensam?
-Jag är journalist och jag bor ensam men jag tänker inte utnyttja dig.
-Tycker du Inte jag är vacker? Duger jag inte?
-Du duger. Du är vacker men det är inte det vi ska ägna oss åt utan att avslöja P.

Efter ytterligare en stunds tjafsande gick Marja med på att följa med Steve till Björngårdsgatan.
-Vilken fin liten lägenhet. Har du bott länge här?
-Det är inte min lägenhet. Det är jobbets. Jag har lånat lägenhet tillfälligt.,Jag är hotad av några som kanske tillhör P..
-Du ser. Det här är livsfarligt. Dom kanske är dig på spåren och då är jag inte heller säker.
-Det vet vi inte, men vi försöker reda ut det här.Du kan ta sovrummet så tar jag
det här rummet. Är du rädd av dig kan låsa på insidan. Det är lite originellt att man kan komma in i badrummet från bägge rummen, men det är bara att låsa till det här rummet när du är där. Jag gör likadant. Är du hungrig?
-Nej, inte nu. Jag vill helst duscha eller bada.
-Gör vilket du vill. Jag går ut och handlar. Släpp inte in någon. Jag har nyckel.

När Steve kom tillbaka hörde han hur Marja duschade. Han själv satte igång med att skala potatis och sätta på fisken. Han dukade och gjorde i ordning dricka och sallad.
Han hörde hur duschande upphörde och efter en stund knackade han på dörren och Marja kom ut med en handduk virad kring sitt hår och en alldeles för stor morgonrock som hon hittat i garderoben.
-Hoppas det smakar med lite mat. Jag har gjort i ordning fisk och potatis.
-Jag äter inte så mycket, men just nu känner jag mig ganska hungrig.

De satte sig ner och åt till en början under tystnad.
-Lagar du alltid så här god mat?
-Smickrare. Men jag lagar ofta mat.
-Är du gift?
-Nej, jag har varit. Jag är skild sen ett år.
-Har du barn?
-Nej, vi fick inga barn.
-Jag har två barn , en flicka och en pojke, sju och fem år gamla.
-Vad heter dom?
-Lisa och Peter.
Marja började snyfta och grät sen hejdlöst.
Steve visste inte vad han skulle göra, så han väntade bara tills gråten hade gått över.
-Jag är så dum, men jag är så ledsen att jag inte kan ta hand om mina barn.
-Har dom ingen pappa?
-Klart att dom har. Han finns och ändå finns han inte. Det var han som lurade in mig i det här mot att vi fick pengar av P. Han löste en akut skuld och satte mig i träsket. Sen försvann han och sen dess har jag inte hört av honom., Jag vet inte om  han lever eller inte.
-Vill du ha tag på honom?
-Jag vet inte. Jo förresten. Jag vill att han också ska få lida.

Steve såg hur ansiktet hårdnade och ögonen glödde till av bitterhet och hat.
-Vill du hjälpa mig med så mycket fakta som möjligt om P så kan jag hjälpa dig?
-Du hjälper mig redan. Du tänker inte svika mig? Jag vågar inte lita på någon.
-Det förstår jag som du har haft det.
-Jag vet inte så hemskt mycket utom att det är en som heter Palmberg som har ordnat kunder och mottagningsplatser åt mig.
-Vet du vad han heter i förnamn?
-Sven.
-Det är en bra början. Vad vet du mer?
-Jag vet att det är en del öststatstjejer som man håller som fångar och sexslavar.
-Vet du var dom håller till?
-Jag är inte säker, men jag var med på ett motell norr om stan en gång och där var flera tjejer som talade språk som jag inte förstod. Kanske var dom från Baltikum, Ryssland eller Polen, eller något av de andra länderna i det gamla kommunistområdet. Alla behöver tjäna pengar och för en del är det lättast att prostituera sig.
-Hittar du dit?
-Kanske om du kör ut norr om stan.
-Vi kan ta en tur när vi ätit färdigt.

Marja gick och gjorde sig i ordning. Steve hämtade bilen och de åkte ut genom Norrtull. Det visade sig att Marja kände igen motellet.
Bra, sade Steve. Jag tar ingen chans utan kör hem dig, så kan jag återvända själv.
-Vad tänker du göra?
-Jag tänker bara se mig omkring och se om jag kan upptäcka någonting.
-Var försiktig. Dom här personerna är inte att leka med.
-Jag vet. Jag ska vara försiktig.

De körde tillbaka till Björngårdsgatan. Marja lade sig att vila och Steve gick till tunnelbanan för att ringa till Moa. På jobbet lämnade de beskedet att hon gått för dagen. Han ringde på mobilen men det var bara svararen på. Han ville inte lämna något meddelande.
Istället hämtade han bilen och åkte till redaktionen.
En av de yngre kvinnliga journalisterna, Pia Persson,satt och skrev vid bordet bredvid hans.
-Hej. Vad håller du på med?
-Jag och Eva Larsson håller på med en artikelserie om prostitutionen här i stan. Det har kommit så många kvinnor från öststaerna. En del gangsters har byggt upp ett helt syndikat med mobila bordeller.
-Jag har också stött på en del av det här.
-Steve berättade för Pia vad som hänt under dagen.
-Hur ska vi gå vidare med det här?
-Jag ska åka ut till motellet nu i kväll och se om jag kan hitta något.
-Kan jag följa med?
-Visst, om du vill.Det kan vara bra att vara två.

Steve och Pia åkte ut till motellet och satte sig i cafédelen.
-Här verkar det inte4 vara någon större trafik.
-Vi borde sätta oss så vi ser receptionen. Det är kanske där som det är trafik. De bytte bord så att de hade bättre utsikt.
-Hur länge har ni hållit på med arbete om prostitutionen?
-Vi började strax innan sommaren och sen har det varit semestrar och så. Det är först nu som arbetet har kommit igång på allvar. Det är intressant att se hur handeln har flyttat från gatorna till olika hotell sen det kriminaliserades. Det här är nog en yttring av det.
-Jag tror att det handlar om en slags mobil bordellverksamhet i större skala. Det verkar mest vara kvinnor från öststaterna som är inblandade i det här. Har du hört talas om P?
-Vad menar du?
-Organisationen kallas kanske för P. Jag har dykt på det i olika sammanhang, nazism, mord, rån, beskyddarverksamhet och nu prostitution.
-Jag kom ihåg dina artiklar om nazismen i Karlskrona och hur din bil sprängdes i luften. Är det samma spår fortfarande?
-Ja, men det hela bara växer, det spretar åt alla möjliga håll. Det finns några personer som återkommer, Zoran Milosevic och Sven Palmberg och några till.
-Vad har du tänkt göra här i kväll?
-Spana och se om det dyker upp några ledtrådar.
-Är det intre bättre att släppa det här till polisen?
-Det är redan gjort, men det är lättare för mig att vara okonventionell.
Medan de satt och drack kaffe och påtår och tretår kom det en del gäster. Det var mest ensamma män utan bagage. De fick nyckel och gick upp till övervåningen. Efter ungefär en timme kom de tillbaka och lämnade in nyckeln och lämnade motellet.
-Det finns ett mönster, konstaterade Steve. Jag tror min källa hade rätt.
-Vad ska vi göra nu?
-Ingenting. Vi ska åka tillbaka till redaktionen. Polisen får ta hand om det här.
De åkte tillbaka till KVÄLLSBLADET och skildes åt efter att ha kommit överens om att hålla kontakt. Pia skulle fortsätta med arbetet om prostitutionen
På hemvägen ringde Steve på Moas mobiltelefon men det var fortfarande samma mobilsvar.
Det här var inte likt Moa, tänkte Steve.
När han kom till lägenheten var det mörkt och tyst. Marja var säkert trött och behövde få vila. Han försökte vara tyst och gick till sängs.
Men det var svårt att somna. Det fanns så många frågor. Vad krångligt det var. Var fanns hon? Varför svarade hon inte.

ONSDAGEN DEN 11 AUGUSTI

Samma värme som vanligt. Det började bli tjatigt med det fina varma vädret.
Speciellt om man var kvar i stan.
Steve tittade på klockan. Hon var sju och det var lika bra att stiga upp.Han öppnade badrumsdörren. Han var inte beredd på synen. Där stod en helt naken kvinna. Han konstaterade att hon såg mycket bra ut.
-Ursäkta, men du hade inte låst dörren.
-Nej, men det gör inget. Du har säkert sett en kvinna förut och jag tål att tittas på.
-Du är mycket vacker, sade Steve och stängde dörren efter sig.
Efter en stund tittade Marja ut och sade att det var ledigt i badrummet. När han var klar hade hon lagat frukost.
-Jag var ute vid motellet i går kväll.Det stämmer att det används för prostitution.Allt tyder på det.
-Vad ska du göra åt det?
-Jag kommer att underrätta polisen.
-Det betyder bara att verksamheten flyttas någon annanstans.
-Säkert, men det innebär ett avbräck för dom och kanske kan man komma på flera ledtrådar. Vad ska du göra i dag?
-Jag vet inte. Jag vet inte om jag vågar ge mig ut. Om hallickarna kommer på mig,blir det än värre. Kan jag stanna här?
-Du stannar tills vi kommer på något annat.
-Du är snäll. Vad vill du ha i stället?
-Ingenting utom att du hjälper mig att komma åt dom som ligger bakom det här.
-Det gör jag gärna. Jag hatar dom här svinen. Dom har gjort mig så illa och framför allt att jag inte kan ha barnen hos mig. Det största svinet är egentligen min man. Kommer jag åt honom så är han dödens.
-Jag förstår ditt hat,men det är du själv som kommer att lida mest. Det är bättre att glömma eller snarare att lägga det bakom dig och starta på nytt. Du kan kanske få tillbaka barnen.
-Tror du det?
-Varför inte? Du är deras mamma och har du ett ordnat liv borde det vara fullt möjligt.
-Kan du hjälpa mig?
-Ja.

Efter frukosten åkte Steve till polishuset för att höra om Moa var där. Han fick beskedet att hon var ledig hela dagen.
Han bestämde sig för att åka till Norr Mälarstrand. Det var konstigt att hon inte svarade i telefonen.

Han kunde inte portkoden men smet in när en kvinna lämnade huset. Han visste att Moa bodde på tredje våningen och att det skulle stå Pettersson på dörren. Han ringde på men ingen öppnade. Han försökte om och om igen men inget resultat.
När han höll på att ge upp så öppnades en annan av dörrarna och en äldre man tittade ut.
-Det är ingen mening ni ringer på där. Det är ingen hemma.
-Har ni sett dom gå?
-Nej, men jag hörde. Det var fullt liv i går kväll och sen försvann det folk härifrån.
-Såg ni ingenting?
-Nej sade jag ju. Men jag hörde.
-Hur dags var det?
-Strax efter nio för Aktuellt hade just börjat.
-Vad menar ni med fullt liv?
-Rop och dunsar.
-Har ni sett några små pojkar?
-Ja, men dom var inte här i går kväll. Jag såg bara damen tidigare på kvällen.
Steve blev allt oroligare. Det var något som inte stämde.

Han for tillbaka till polishuset och sökte upp Lisa Berg. Han berättade för henne vad som hänt.
-Jag brukar inte vara orolig av mig, men nu känner jag på mig att det är som det ska.
-Jag håller med dig. Vi ska ta hand om det här på en gång.
-Kan du kontakta mig om ni får reda på någonting?
-Det är klart. Skriv ner dina telefonnummer här. Varför är du så orolig?
-Jag kan inte säga det. Det är en yrkeshemlighet.
-Tror du inte jag har märkt något?
-Vad har du märkt?
-En yrkeshemlighet eller man kan också kalla det kvinnlig intuition.

Väl tillbaka på redaktionen hade Steve svårt att koncentrera sig. Hans tankar gick hela tiden till Moa och det som hänt de senaste dagarna. Var det hans fel att Moa kommit in i svårigheter? Han förstod att P inte var att leka med.
Sven kom till hans skrivbord och frågade hur det gick. När han hörde hur det var varnade han Steve för att fortsätta på egen hand. Nu är det polisens sak att ta hand om det här.
-Förresten kom det alldeles nyss ett telegram från Belgrad att man skjutit en av dom största krigsförbrytarna. Han hade också haft kontakt med Sverige och har efterlysts för en hel del brott här, smuggling, narkotikabrott, indrivning och mycket annat. Du har kanske hört talas om Radic Stojkovic? Det stod en hel del om honom för några år sen.
-Ja, jag minns.
--Jag vill att du åker till Belgrad för att ta reda på mer. Det kommer att vara begravning på fredag.
-Det är intressant men jag är så orolig för Moa. Det hela verkar så konstigt.
-Du kan inte göra mycket åt det just nu. Det är polisens sak. Dom gör säkert allt dom kan när det gäller en polis. Du kan behöva komma i en annan miljö så att det inte händer dig någonting.
-Tror du att det är säkrare i Belgrad?
-Ja, kanske det. Här i Stockholm är det dom som är ute efter dig.

När Sven Nilsson lämnat honom, tog Steve fram allt det som fanns skrivet om Radic Stojkovic. Han hade ett digert register och förmodligen fanns det mycket mer. Radic hade lett en av utrensningarna av albaner i Kosovo och gjort sig känd för sina hårda metoder. Redan tidigare var han efterlyst av krigsförbrytardomstolen i Haag. Det gällde krigsförbrytelser mot muslimer och kroater i Bosnienkriget. Han hade som metod att stänga in sina offer i deras hus och sätta eld på dem. Offren hade ingen chans att komma ut.
Radic hade också varit i Sverige på 80-talet och gjort sig känd för smuggling och beskyddarverksamhet.
Steve funderade om Zoran Milosevic hade haft kontakt med Radic. De verkade ha hållit på med samma typ av verksamhet. Det var värt att undersöka.

Han bestämde sig för att flyga till Belgrad nästa dag. Han bokade flyget innan han åkte hem till Björngårdsgatan.
Marja satt i köket och läste när han kom.
-Vill du att jag ska laga mat åt oss? frågade hon.
-Gärna, men du behöver kanske gå och handla. Här har du 500 kronor. Du kan gå ner till Konsum vid Mariatorget.
-Vad vill du ha? Jag är ganska bra på att laga mat.
-Då kan du välja. Jag äter allt.
-Vad skönt att göra något och så en karl som inte skriker åt en och slår en.
-Har det varit så illa?
-Ja.
Hon smög in i hans famn och han lät det ske. Hon grät och han smekte hennes hår. Hon blev alldeles stilla och han stod och höll om henne. Hon fortsatte att gråta och han frågade henne försiktigt vad hon var ledsen för.
-Ingenting och allting. Jag har så mycket sorg och det var länge sen någon accepterade mig som människa. Jag har bara varit objekt för andras könslust. Du är den förste på mycket länge som respekterar mig.
Hon torkade sina tårar, gick in på toaletten och gjorde sig i ordning.
-Jag kommer snart tillbaka, sade hon och lät ganska glad på rösten.
Steve dukade och satte sig sen för att läsa. Han var fascinerad av boken som handlade om Franz Stangl, kommendanten i Treblinka. Ondskan fanns på så många plan. Så fort människan finns med så finns både det onda och det goda. Så kändes det just nu när han översköljdes av mord, död och våldsamheter.
Marja var ett så nära exempel.

När det hade gått en timme hade Marja inte kommit tillbaka. Steve började bli orolig. Han skulle inte ha skickat i väg henne. Mariatorget var inte rätt miljö.för henne. Det var där han hittat henne. Var man ute efter henne letade man säkert där.
När det hade gått ytterligare en halvtimme beslöt han att gå ner till Konsum för att se om han kunde hitta henne.
Han skyndade på sina steg. Oron blev bara värre och värre. Värmen bidrag till att han svettades allt mer.
Han passerade torget och gick in i affären. Han gick runt flera varv men fann inte Marja eller några spår efter henne. Han gick från kassa till kassa och beskrev henne. En av kassörskorna trodde att hon sett henne för drygt en timme sen. Men vart hade hon tagit vägen?

Han gick runt på Mariatorget flera gånger och sen gick han ut på Hornsgatan.och vidare till Timmermansgatan och S:t Paulsgatan. Inga spår Till slut gick han tillbaka till lägenheten med ett litet hopp om att Marja kommit tillbaka..
Men lägenheten var tom. Han satte sig ner helt utmattad. Han måste börja tänka klart och systematiskt. Han var genomsvettig och han bestämde sig för att ta en kall dusch så att han hann lugna ner sig.
De kalla vattenstrålarna piskade hans kropp. Det var som om han ville plåga sig själv. Han ville få ut tankarna, oron ur kroppen för att kunna börja om. Han förbannade sig själv. Hur kunde han vara så förbannat dum att släppte Moa och Marja ur sikte?

Han torkade av sig, klädde sig och tog telefonen och ringde till Lisa Berg på polisen.
-Har du hört något av Moa?
-Nej. Både hon och barnen är försvunna. Eventuellt kan barnen finnas hos någon hon känner.. Har du några idéer om var?
Nej,inte annat än hos någon granne.
-Vi har knackat dörr och ingen har sett Moa och barnen det senaste dygnet.
-Vad tänker ni göra?
-Vi tänker gå ut med en efterlysning.
-Jag vet en kvinna till som är försvunnen.
Steve berättade om Marja.
-Vad är det som händer i den här stan just nu? Det verkar som i en varm, het
storstad i USA.
-Kan du höra av dig till mig om ni får upp några spår?
-Det är OK.Vi spanar också på motellet. Vi vill kartlägga så mycket som möjligt för att kunna slå till och förhoppningsvis gripa några höjdare. Det är otäckt om  Marja har hamnat i deras grepp. Tror du att det är så?
-Ja, var skulle hon annars vara?
-Hon gav sig kanske iväg frivilligt.
-Det tror jag inte men helt säker kan man inte vara. I morgon åker jag till Belgrad på några dagar men du kan nå mig ändå. Jag är jätteorolig. Jag vet knappast om jag kan åka iväg.
-Gör det! Jag förstår att du är orolig men du gör ingen nytta här just nu och dessutom är dom förmodligen ute efter dig också.Varför blev det så här mellan Moa och dig?
-Det bara tände till. Varken hon eller jag var beredda att det skulle bli så.
-Vi borde få tag på hennes man. Han är i Sydafrika eller hur?
-Ja, han arbetar för FN. Ni kan säkert få kontakt med honom genom UD.

När han avslutat samtalet med Lisa gick han ner och köpte kvällstidningarna i kiosken vid tunnelbanan. Han tänkte sig rubrikerna nästa dag om man gick ut med en efterlysning på Moa. "KRIMINALKOMMISSARIE FÖRSVUNNEN" och så en stor bild på framsidan. Det var ett mardrömsscenario men det fanns ännu värre rubriker: "KVINNLIG KRIMINALKOMMISSARIE HITTAD DÖD EFTER TORTYR".
Steve kände att tillvaron började bli outhärdlig. Hur skulle han kunna sova i natt? Han gick till badrumsskåpet och hämtade sömntabletter och lugnande piller. De fanns där sen tidigare, Han kände att han behövde allt han kunde få.
Vilken tillvaro. Helvetet närmade sig alltmer. Till och med värmen stämde. Hur hade det kunnat bli så här? Det här kunde inte vara Sverige.
Till slut domnade han bort.
 
TORSDAGEN DEN 12 AUGUSTI

Han vaknade genomsvettig och med en fruktansvärd huvudvärk. Han tog sig ut till badrummet och ställde sig i duschen och lät det kalla vattnet ge honom sinnena tillbaka.
Han satte på kaffet. Han kände att det var en stor stark kopp kaffe han behövde.
Problemen hade hopat sig över honom. På drygt en vecka hade livet förändrats. Först förundran, sen lycka och därefter katastrof. Vad hade hänt Moa och barnen och Marja? Det var fruktansvärt att inte kunna göra någonting. Dessutom skulle han lämna Sverige i dag för att åka till Belgrad. Levde de kidnappade? Skulle polisen få upp något spår? Skulle kidnapparna höra av sig? Vad ville de?

Huvudvärken gick inte över. Han tog ett par magnecyl. Tankarna gick bara runt. Var det bara för att få tyst på honom som de tagit Moa och barnen? Det verkade lite långsökt. Det hade bara varit att likvidera honom. Och barnen? Ja , naturligtvis gjorde de kidnappningen effektivare. Marja ville de ha tillbaka och straffet för honom var att de tog Moa och barnen. Steve kom ihåg samtalen i Karlskrona. Ju mer publicitet desto bättre. Allt våld visade att man var handlingskraftig.

Efter frukosten packade han och tog en taxi till redaktionen för att ta med sig en del material om Stojkovic. Sven Nilsson var inne och Steve berättade för honom om alla turerna. Sven gav honom den senaste upplagan av KVÄLLSBLADET. På framsidan fanns en bild av Moa och barnen. KVINNLIG KOMMISSARIE SPÅRLÖST FÖRSVUNNEN MED SINA BARN. Det fanns med en uppmaning att ta kontakt med polisen om man hade några tips.

-Orkar du åka till Belgrad?
-Jag vet inte men det är bättre att jag har någonting att göra. Annars grubblar jag ihjäl mig. Jag förbannar mig själv att jag inte höll bättre koll på Moa när jag visste att det fanns ett hot. Och Marja skulle jag aldrig ha släppt iväg.
-Det är lätt att var efterklok. Du kan väl höra av dig om du får höra någonting.

Steve gick tillbaka till sin arbetsplats och ringde upp Lisa Berg.
-Har du hört något?
-Nej, det är konstigt, svarade Lisa. Kidnappare brukar höra av sig om en lösensumma eller några andra villkor. Jag har fått tag på Moas man Anders Lindberg. Han tar flyget i eftermiddag från Sydafrika.
-Jag åker till Belgrad men kommer tillbaka på lördag. Du hör av dig om det kommer fram något nytt?
-Jag lovar.

Steve tog en taxi till Arlanda. Han satt och läste en stund eftersom han hade god tid på sig. Han lade märke till en man i medellängd och som han sett sen han steg av taxin. Just nu satt han vid ett bord snett bakom honom och drack kaffe.
Steve misstänkte att han var skuggad Visste man vart han var på väg var det svårt att bli av med skuggan. Fanns huvudmännen i Belgrad?
Han beslöt att strunta i om han var skuggad eller inte Men på skoj skulle han ta sig till andra delen av hallen och se om mannen följde efter honom. Han smet bin i tidningsaffären och ställde sig bakom en hylla. Och mycket riktigt så kom mannen in strax efter honom...
Steve bestämde sig sig för att ta till en bluff. Han smög bakom mannen och stack ett finger i ryggen på honom och väste:
--Vänd dig inte om utan gå ut ur butiken.
Till hans förvåning lydde mannen.
-Gå fram mot disken rakt fram!
De gick rakt mot två poliser som stod och hade hallen under uppsikt.
-Ta hand om den här mannen. Han har försökt råna mig.
Poliserna var helt förbluffade men tog tag i mannen och bad dem följa med. De gick in i ett rum som polisen disponerade. Steve bad att få tala med en av polismännen i avskildhet.
Han berättade vad som hänt och visade sitt leg och bad polisen ringa upp Lisa Berg för att få bekräftat vem Steve Trents var och vad han hade blivit inblandad i.
Efter samtalet förklarade polisen att allt var klartr och att mannen skulle föras in till polishuset. Steve fick lämna landet men skulle höra av sig snarast när han kom tillbaka.

Flygturen blev tämligen behaglig. Det som oroade honom var Moa, barnen och Marja.och vad som väntade honom i Belgrad.Han hade visserligen skakat av sig sin förföljare men det kanske fanns andra i Serbien.
Han somnade till och drömde först ljust men sen alltmer skräckartat. Han sprang i en lång gång och han skymtade hela tiden Moa men han hann aldrig upp henne.Det var fuktigt i gången och det hördes hemska skrik.

Landningen gick bra och han fick tag på en taxi och åkte till hotellet. Han kunde inte avgöra om han fortfarande var förföljd eller inte. Han checkade in och ringde upp Ljubomir Jovic som hade bott i Sverige och arbetat på KVÄLLSBLADET tillsammans med honom.
De bestämde att de skulle träffas en timme senare. Ljubo skulle komma och hämta Steve.
Steve vilade ut en stund innan Ljubo kom.
Ljubo var född i Sverige av arbetsinvandrade föräldrar. Han var journalist och arbetade nu vid en telegrambyrå här i Belgrad.
Steve hade alltid gillat Ljubo, som var en tystlåten sympatisk man i 35-årsåldern. Han var mörk och ganska kort. Det som Ljubo sade visade sig alltid vara korrekt och han höll alltid sina löften. Det var Steves erfarenhet av honom.
-Jaså du ska på stans stora händelse i morgon. Stojkovics begravning.
-Ja. Hur var han?
-Han var en gangster. Han hade många människors liv på sitt samvete, här och på andra ställen, inte minst i Sverige. Det var sällan han dödade själv men han gav order.
-Jag är mest intresserad av det som var i Sverige. Men vi kanske kan gå ut och äta någonstans och prata. Jag, eller rättare sagt tidningen, bjuder om du föreslår något trevligt ställe.

De hittade en liten trevlig restaurang och beställde in mat och dricka.
-Kände du Stojkovic personligen?
-Ja, vi stötte ihop några gånger i Stockholm. Han var oerhört stöddig. Han var gift med en svenska som han har ett barn med. Han byggde upp en beskyddarorganisation för restauranger. Organisationen gick under namnet P.
-Är du säker?
-Ja, absolut. Ryktena gick vilt i serbiska kretsar i Stockholm.
-Känner du bröderna Milosevic?
-Ja, mycket väl. Jag var själv klasskamrat med en av dom.
-Var dom också med i P?
-Jag tror det. Dom hade sitt centrum på restaurangen Lilla Stoet på Söder. Har du stött på dom?
-Ja, men jag och polisen har inga bevis ännu.
-Tror du att dom håller på med prostitution också?
-Det vet jag inte men jag håller det inte för otroligt.
-Tror du att Stojkovic´svenska familj kommer till begravningen?
-Ja, dottern kommer. Hon är en känd sångerska här i Belgrad. så hon är redan här.
Efter måltiden bestämde Ljubo och Steve möte tidigt följande dag.

Steve hade svårt att somna. Efter samtalet med Ljubo förstod han än tydligare att Marja, Moa och barnen var i största fara. Han kände sig så oerhört hjälplös.
Varför hade det blivit så här? Han själv hade inte gjort det lättare för de försvunna.
Han hade dragit med Moa och därmed hennes barn i något mycket farligt. Nazister och internationella kriminella var motståndarna.



FREDAGEN DEN 13 AUGUSTI

Efter en orolig natt vaknade Steve sent. Han var på väg ner till matsalen för frukost när han mötte en man i korridoren som råkade tappa en tidning precis framför honom. Steve böjde sig ner för att ta upp tidningen när han träffades av ett slag i bakhuvudet så att det svartnade för hans ögon och han sjönk ihop på golvet.
Han hörde den andre mannens steg försvinna bort i korridoren. Han förlorade inte helt medvetandet men orkade inte ta sig upp utan låg kvar på golvet en stund tills en städerska fann honom och hjälpte upp honom.
Hon räckte tidningen till honom och frågade honom något på ett språk han inte förstod.
Han tackade och gick tillbaka till sitt rum och lade sig på sängen. Han kände inte för frukost just nu..

När han efter en bra stund gick upp ur sängen såg han tidningen som han lagt på bordet.
Med stora bokstäver stod det på svenska:
SISTA VARNINGEN. SLUTA FORSKA. DE FÅNGNA ÄR I FARA. Precis som han trodde. Det fanns en koppling mellan nazisterna och de kriminella i P. Kretsen kring Stojkovic var kanske kärnan i det hela.
Vad skulle han göra?
Han kände sig infångad. Gav han upp så kanske Moa och barnen och Marja aldrig blev fria. Om han fortsatte fanns det en överhängande fara för deras liv.
Han beslöt sig för att ringa till Ljubo och be honom skriva åt KVÄLLSBLADET om begravningen.
Ville han inte stå med namnet fick redaktionen hitta på något, kanske helt utesluta namnet och skriva KVÄLLSBLADETS utsände.
Sagt och gjort. Ljubo accepterade. Han tänkte ändå gå och se vad som hände på Stojkovic sista färd.

Själv tog Steve kontakt med hemmaredaktionen och förklarade att det skulle komma en artikel men att man inte skulle sätta ut reporterns namn. De frågade varför men fick inget annat annat svar än att förklaring skulle komma senare.
Han ringde och bokade en flygbiljett hem så fort som möjligt.Han förstod att han behövdes på hemmaplan.

Sent på kvällen kom han tillbaka till Arlanda. Han försökte få kontakt med Lisa Berg och lyckades efter flera försök. Han berättade vad som hänt i Belgrad och om det skriftliga meddelandet Lisa förklarade att man inte hade fått några livstecken från de försvunna och det hade inte kommit några hot eller krav på lösen. Moas man Anders hade tidigare på kvällen kommit från Sydafrika. Han hade svårt att förstå att Moa och barnen hade försvunnit. Han undrade varför vi inte hade skyddat dem bättre när det kommit hot.
-Ja, det är en fråga man kan ställa efteråt. Men jag är fruktansvärt orolig. Jag har just varit i Belgrad och alltihop verkar vara en internationell härva med nazistinslag. -Kan du inte komma upp till mig på polishuset? Vi behöver samla all kunskap som finns.
-Jag åker direkt härifrån.

På polishuset träffade han Lisa och några av hennes medhjälpare.
-Vi försöker samla ihop vad vi vet. Det är inte mycket men något. Moa verkar ha försvunnit från lägenheten på Norr Mälarstrand i tisdagskväll. Frågan är om hon hade barnen med sig. Förmodligen var det så. Grannen har hört oväsen den kvällen. I så fall har hon och barnen varit borta i tre dygn. Och vi har inte fått några meddelanden.Inga krav på pengar eller annat för att dom ska bli fria. Tror du att Marja också har kidnappats eller har hon försvunnit frivilligt?
-Om det är samma gärningsmän vet jag inte men jag är övertygad om att hon inte försvunnit frivilligt. Jag tror att det finns en kärna av nazister och en del internationella brottslingar från det forna Jugoslavien. Några av ledarna för dom är bröderna Milosovic, Zoran och Pavle, och bröderna Sven och Nils Palmberg.
Den senare är död. En annan som är död , och det är kanske den störste av dem alla, Radic Stojkovic, begravdes idag i Belgrad. Det rör sig om stora saker, smuggling av sprit, tobak och narkotika. Det handlar om stora pengar. Det gäller prostitution och beskyddarverksamhet för företag och restauranger. Troligen handlar det om mycket mer. Det här är en maffia över alla gränser.
Marja försökte bli fri från prostitutionen men hon visste för mycket och man accepterade inte att hon gav sig iväg. Moa har varit med mig en hel del och var brottslingarna på spåren. Barnen kan vara en press för att få igenom det man vill. Det hela är också ett hot mot mig.Jag har fått två ordentliga varningar.
-Vi går på den senare linjen. Det kan vara dig dom särskilt är ute efter och som dom vill skrämma. Skulle du kunna tänka dig vara lockfågel?
-Får vi bara loss Moa och barnen och Marja är det helt ok för mig. Hur har du tänkt att vi ska gå till väga?
-Du fortsätter att agera som vanligt, också tillsammans med oss. I morgon ger vi oss ut till motellet och testar om du kan få kontakt med någon av de prostituerade. Dels kanske du kan få ut information, dels kan maffian bli ännu mer irriterade av din envishet så att de hör av sig. Du kommer också att få med dig två civila poliser som håller dig under uppsikt så diskret som möjligt.

LÖRDAGEN DEN 14 AUGUSTI

När Steve efter en orolig natt på vägen från toaletten gick fram till köksfönstret och tittade ut såg han ner på Björngårdsgatan och mot Björngårdsskolans skolgård. Klockan var bara åtta och det var folktomt utom i en bil vid pizzerian, där det satt två män. Där var hans beskyddare i striden. Han undrade om det skulle räcka.
De som var ute efter honom hade säkert större vana vid strid än han och de som skulle skydda honom.
Hans liv var nu starkt begränsat, det var som i en belägringssituation.Hans kvinna var inte hans och hon var tillfångatagen av fienden i detta krig.
Hennes barn var inte hans barn och ändå var de tre så viktiga för honom.
Dessutom hade han försatt Moa i en ännu värre situation än tidigare. Det som syntes rätt och riktigt hade fått oanade konsekvenser. Han borde ha lärt sig att inte dra in andra i sina egna affärer.
Men sånt är inte livet. Vi lever i en värld med människor där vi möts och berörs, där vi skils för att återförenas eller för att aldrig mer se varandra. Han hade inte tvingat Moa och han hade inte tvingat Marja. När det gällde Marja hade han varit alltför godtrogen inför ondskan.

Inför Anders hade han en oro som kändes svår. Han hade utnyttjat att han var i Sydafrika. Men det kändes rätt ändå och Moa hade själv varit den som tagit första steget.

När han såg framåt var strategin viktig. Det gällde att förbättra situationen och inte förvärra den. Han var varnad för att lägga sig i och samtidigt kunde han inte släppa allt och bara sätta sig och titta på.

Han gjorde i ordning frukosten och satte sig för att äta och läsa MORGONTIDNINGEN. Det fanns artiklar både om nazisterna i Karlskrona och den uppmärksammade kidnappningen av kriminalkommissarie Moa Lindberg och hennes två barn. Det fanns teorier om att det var någon eller några som Moa hade gripit som låg bakom dådet. Det fanns också funderingar kring att kriminaliteten i Sverige mer och mer internationaliserades. Svenskarna levde inte längre i en idyll, om det nu någonsin funnits en sådan.
Men visst, tänkte Steve på, en sån här varm sommardag i Byn i hans barndom, när allt var frid, det var idyll. Värmen och dofterna och morföräldrarnas trygghet underströk det statiska.
Men förändringen kom snabbt när morfar dött i mars och mormor i september.
Och ännu mer när hans pappa dog.

Fortfarande var ändå Byn hans plats på jorden. Det var där han mindes, det var där han vilade ut. Och nu hade även Moa blivit en del i hans älskade by.Skulle det bli någon mer gång? Osäkert. Skulle Moa komma oskadad ur striden? Och om hon var oskadad skulle hon vara med honom, skulle hon vilja vara med honom? Det troliga var att hur det än gick så var deras kärleksrelation slut.
Han kände en stor sorg inom sig. Det som hade hänt dem under några dagar var så så fint och så oväntat. För två veckor sen hade han inte kunnat tänka sig det som hände. Tidens flykt lämnade kvar ruiner i honom.

…………………
Senare på dagen kom Lisa och hämtade honom.
-Är du beredd att följa med till motellet?
-Du menar att jag ska spela torsk?
-Jo, åtminstone till en viss gräns.
-Vad tror du vi kan få ut av det hela?
-I bästa fall avslöjas det något om Moa och Marja. Det är en av våra ledtrådar. Jag tycker det är värt att försöka om du kan tänka dig det .Det finns risk att du blir avslöjad. Och då vill man nog bli av med dig.
-Jag förstår det och är beredd att ta risken. Jag kan inte sitta overksam.
-Du tycker mycket om Moa.
Påståendet kom oväntat och Steve tvekade om svaret.Inte så mycket för sin egen del men för Moas. Han kanske skulle få bekymmer om deras relation blev känd.
-Ja. Moa har blivit en mycket nära vän.
-Mer än vän?
-Det vet jag inte. Han hörde hur han ljög.
-Jag tycker det är så intressant. Jag kan förstå Moa med en man långt borta i Sydafrika och sen du som singel. Jag skulle ha gjort likadant
Steve kände sig pressad men behöll sitt lugn.
-Jaså. Har du också din man i Sydafrika?
-Nej, inte alls på det sättet. Jag är singel, sade hon skrattande. Du är genomskådad.

De åkte i väg till motellet. I den civila polisbilen åkte två civilklädda poliser förutom Lisa och Steve. Steve vände sig om och såg hur eskorten följde efter. De två poliserna presenterade sig som Stig och Sven. Väl framme förklarade Lisa att de tre skulle sätta sig i cafeterian medan Steve skulle försöka få kontakt med någon av dem som fanns på motellet.
Om han behövde hjälp fick han använda den specialsökare som Lisa räckte över till honom. Det var bara att trycka på en knapp.

Steve gick in först och slog sig ner i baren. Han beställde en öl och drack den i lugn och ro. Polismännen dröjde visst.
Han frågade bartendern om hur man fick tag i flickor i den här stan.
Själv påstod han att han var norrlänning och var nere i huvudstan för affärer.
-Flickor. Du menar horor?
Steve hörde föraktet i mannens röst.
-Ja, det kan man också säga fastän det låter så taskigt. Vi kanske menar samma sak. Fat jag menar såna med lite finess.
-Det går säkert att få tag på fast det då kostar det lite mera.
-Det gör inget. Pengar är inte mitt problem.
-Om du sätter dig och tar dig en drink, så ska jag ordna ett fnask åt dig inom en halvtimme.

Steve tog drinken med sig och satte sig i ett hörn.
Under tiden kom Lisa och Stig in. De beställde in kaffe och varsin smörgås.
Steve och Lisa hann signalera mellan sig hur läget var.
Steve gjorde tummen upp och Lisa förstod att han var på gång.

Efter en stund kom bartendern tillbaka och gick fram till Steve och sa att han kunde gå en trappa upp till rumsnummer 14.
Steve drack ur och skrev på ett kvitto 14. Han tog vägen förbi Lisa och Stig och släppte ner lappen på deras bord.
Han kände sig verkligen som en torsk. Att vara på väg till en kvinna som var beredd att ligga med honom mot betalning kändes äckligt. Han tänkte på vägen upp hur han skulle få kvinnan att prata utan att använda hennes tjänster.
Han knackade på och en mellanblond kvinna i 25-årsåldern öppnade.
Han presenterade sig som Jack.Hon svarade med Maria. Han hörde att hon bröt men inte så mycket. De gjorde upp om 1500 kronor för en halvtimme franskt.
Hon började klä av sig men slutade när hon såg att Steve inte klädde av sig.
-Vad vill du?
-Det är okay om du klär av dig. Du är vacker men jag tänker inte röra dig.
-Varför är du här? Är du fluktare?
-Nej, men jag skriver en bok och jag behöver stoff till den. Du behöver inte klä av dig alls.
-Och pengarna?
-Dom får du ändå.
-Du är konstig. Vad vill du ha ut av mig?
-Din historia.. Jag ska inte skriva om dig men jag behöver material till boken.
-Är det säkert att du inte skriver om mig?
-Ja, jag lovar. Varför är du här som är så trevlig?

Maria blev tyst.
Sen började hon gråta men helt ljudlöst.
Steve såg bara tårarna som rullade ner för hennes kinder.
-Det gör så ont. Jag vill inte det här men jag har satt mig i skuld. Det började när jag kom hit till Sverige för ungefär fem år sen. Jag kom från Rumänien. Jag hade ingenstans att bo. Jag hade smugglats in hit av några typer som sen har utnyttjat mig. Gett mig en del pengar som gått till droger och sen har jag varit tvungen att betala tillbaka med hög ränta. Det fanns inget annat att göra än att sälja min kropp. Kan du förstå det?
-Jag förstår att du har tvingats till det här.Men vill du bryta med det här livet?
-Det är klart att jag vill men jag förstår inte hur det ska gå till.
- Känner du någon som heter Marja?
-Jag har hört det namnet någon gång men jag vet inte vem det är. Är det någon av flickorna här?
-Kanske.

Steve märkte inte hur dörren gled upp bakom honom. Men han såg på Maria att det var något.
Han vände sig om och där stod en man med en pistol riktad mot honom.
-Trodde ni mister Trents att vi inte visste att det var ni som var på väg hit? Vi har varnat er flera gånger men nu är det dags att bekänna färg.
Medan mannen talade tryckte Steve in den lilla knappen på sökaren. Han hoppades att LIsa skulle reagera och komma till hans hjälp.

-Vad är det ni är ute efter egentligen? frågade mannen.
-Ingenting annat än att jag letar efter några som är försvunna.
-Jaså det gör ni. Ni letar förgäves. Tror ni att dom lever?

Det svartnade för Steves ögon. Han rusade rakt mot mannen men träffades av ett skott i benet. och föll ihop i smärtor.
Samtidigt störtade Lisa och Stig in i rummet och övermannade mannen.
-Hur är det Steve? ropade Lisa
-Det gör ont men jag lever. Den där typen ska vi pressa hårt.

De andra poliserna kom in och förde ut mannen till polisbilen och körde iväg honom.
En ambulans kom och hämtade Steve och tog honom till sjukhuset för vård.

Steve tänkte på hur nära döden han varit. Mannen som överrumplade honom hos Maria hade kunnat döda honom om han velat. Men tydligen ville man ha honom levande ännu så länge.

SÖNDAGEN DEN 15 AUGUSTI

Det kändes konstigt att vakna på sjukhuset. Bredvid honom låg en man som jämrade sig nästan hela natten. Han hade misshandlats på en av Stockholms gator efter ett krogbesök.Det var en hård och våldsam värld som var hans och Moas och alla andra stockholmares. Det hade alltid funnits våldsbrott men de hade ökat märkbart de senaste årtiondena.
Steve åkte iväg på en undersökning. Läkaren berättade att han hade haft tur genom att kulan bara hade passerat mjuka delar. Han skulle skrivas ut dagen efter om allt gick efter planerna.

Mitt på dagen kom Lisa och besökte honom. Hon berättade att mannen som skjutit på honom hette Erik Rasmussen och var dansk. Han var känd för en del mindre brott. Han vägrade ännu så länge att svara på deras frågor. Tre kvinnor förutom Maria hade man tagit hand om, liksom bartendern och receptionisten.
Det fanns inga spår av Moa och barnen, eller av Marja. Just nu höll man på med att leta fram ägaren till motellet.

-Det är fruktansvärt. Tiden bara går. Hur ska vi nu gå vidare
-Jag vet inte men vi måste ha tålamod. Jag tror att det snart kommer något meddelande från kidnapparna, på ett eller annat sätt.
-Jag har fått ganska många varningar nu. Nästa gång kanske man skjuter högre. Han dansken kunde ha dödat mig om han velat.
-Jag tycker du ska sluta att lägga dig i det här fallet. Allt du gör nu kanske bara förvärrar det hela för Moa och barnen.
-Jag håller med dig men det känns så hopplöst att inte kunna göra någonting.
-Situationen kanske ändrar sig. Vi ska göra vad vi kan för att hitta de försvunna. Jag gör allt vad jag kan. Moa är inte bara min chef utan också min vän. Hon har stöttat mig hela vägen. Vi tjejer behöver hålla ihop, inte minst i det här jobbet. Moa är modig och kan ta det lugnt. Jag tror hon klarar det här.
-Det tror jag också men det är svårt med barnen. Det är inte lätt att hålla sig lugn om barnen hotas.
-Nej. Det är komplicerat men vi måste hoppas.

Resten av dagen vilade Steve och läste kvällstidningarna där han numera själv figurerade.
KVÄLLSBLADET hade en stor bild av honom på första sidan och en artikel om incidenten.
Sven Nilsson hade fått tag på honom på mobilen och sagt att han skulle komma upp och hälsa på honom på söndagskvällen.

Han kom vid femtiden med några tidningar, lite frukt och blommor.
-Jaså, här ligger du och vilar.Ja, det blir ju artiklar om dig när det inte blir av dig.
-Ja. Men var det nödvändigt att sätta den där bilden och den där artikeln på första sidan?
-Vi,du, säljer och det är bra för tidningen att du drar in till din lön.
Men allvarligt Steve. Det börjar bli allvarligt, jätteallvarligt. Vad är det egentligen som ligger bakom det här?
-Jag tror att det är en politisk, ekonomisk och kriminell maffia som ligger bakom det här. Den består av en salig blandning, kriminella svenskar och jugoslaver och organiserade nazister. De ägnar sig åt beskyddarverksamhet, utpressning, prostitution, rån, beställningsmord, droghandel, torpedverksamhet, restauranger, hotell och politisk antidemokratisk verksamhet, ja all tänkbar kriminalitet. De går under namnet P, som jag inte vet exakt vad det betyder.P finns som dekal på en del restauranger som ägs eller beskyddas av den här organisationen.
Rade Stojkovic som sköts i Belgrad var en av de högsta i organisationen, kanske den allra högste.

-Det kan nu bli en maktkamp i P. En mycket intressant tråd är att Stojkovic misstänktes för inblandning i mordet på Olof Palme. Men bevisningen räckte tydligen inte. Jag skulle vilja fortsätta på den här ledtråden. Det finns en politisk dimension i det här. En högerextremism som går långt in i de politiska leden här hemma.
Hur många var det inte som hade Palme som ett hatobjekt och det var inte några som var i samhällets periferi utan bland samhällets politiska och ekonomiska toppar.
I P finns det kapital, inte bara sånt som kommer från ren kriminalitet utan som sponsring.

-Otroligt men det här är farligt, livsfarligt. Men du ska få all uppbackning du vill ha. Spåret har redan gett flera intressanta artiklar.. Men var försiktig. Jag vill inte ha en artikel om din död.
-Det kan jag inte lova. Men jag ska ha tag på det avskum som har kidnappat Moa och hennes barn.

MÅNDAGEN DEN 16 AUGUSTI

Efter frukost och rond blev Steve utskriven med en återbesökstid. Han tog en taxi till KVÄLLSBLADET där han kom att stå i fokus när han trädde in på redaktionen. Alla kramade om honom och på hans bord stod det ett fång med blommor.

När det blev lite lugn och ro beställde han in material från Palmemordet och vad det fanns om Stojkovic. Han bad Pia att göra en sammanfattning av det. Han bestämde möte med henne klockan ett dagen efter. Pia och Eva Larsson skulle under den närmaste tiden hjälpa honom att gräva i P.

När han gick igenom posten fick han bland e-posten ett meddelande som löd:" Vi har ditt luder och hennes avkomma."
Det svartnade för hans ögon och han kände att han mådde illa. Han tog sig till toaletten, där han svimmade.

Han hörde hur någon stod utanför och knackade men han kunde varken svara eller ta sig upp och öppna.
Till slut fick man upp dörren och bar ut honom och lade honom på en soffa.

Efter lite kallt vatten i ansiktet vaknade Steve till liv.
-Vad hände, Steve?
-Jag vet inte. Det bara svartnade för ögonen.. Jag är inte så frisk som jag trodde.
Han ville inte berätta om det hemska meddelandet om Moa och barnen. Det positiva var att det tydde på att de levde.

-Vill ni beställa en taxi åt mig så jag kan åka hem? Det är nog ingen större fara med mig.
-Är du säker?
-Ja. Kan ni hämta Sven Nilsson om han är här?

Man gick och hämtade Sven som kom på en gång när han fick höra vad som hänt.
-Sven, jag behöver tala med dig i lugn och ro. Kan du följa med mig hem?
-Vi åker med en gång. Har man beställt en taxi?
-Jag tror det.
-Jag kollar och så hämtar jag några saker som jag behöver ha med mig.

De satt tysta i taxin. Steve hade bett Sven vänta med samtalet tills de kom hem. Han kände att det kunde finnas lyssnande öron överallt.
Steve kände sig så matt att han bara sjönk ner i en av fåtöljerna när de kommit innanför dörren.
Sven hämtade ett glas vatten och en efter en stunds vila sade han:
-Kan du berätta vad som hänt? Jag kan inte hålla mig längre.
-Det kom ett e-postmeddelande. Det stod: " Vi har ditt luder och hennes avkomma."
-Stod det inget mer?
-Nej, det är så hemskt. Det enda positiva är att det kan tyda på att de lever.
-Dom här är livsfarliga. Du får ligga lågt ett tag. Du får bara jobba internt på tidningen och inget får publiceras av vad du gör. Du får inte ge dig in i några uppdrag, varken för tidningens del eller privat.
-Barnens, Moas och ditt liv står på spel
-Jag förstår, men jag kan bara sitta sysslolös. Jag sitter här och orkar ingenting. Jag har varit med om mycket svårt tidigare.
-Men inte som det här.
-Jag vet, men nu gäller det inte bara mig utan först och främst mina närmaste, Moa och barnen.
-Det måste vara polisens sak att hitta dom.Dom gör allt vad dom kan. Och nu gäller det en av deras egna.
-Jag vet.

Det hördes snyftningar utifrån trapphuset. Ljuden intensifierades. Steve reste sig och gick mot dörren.-

-Akta dig Steve. Det kan vara en fälla.
-Var beredd du också. Jag öppnar dörren lite grann och försöker se vad det är.
Steve gick försiktigt fram och öppnade en liten springa. Sen slog han upp dörren och sprang ut.
-Janne! Är det du? Var är mamma och Olle?

Det var Janne som stod där med en nalle i famnen.
-Mamma och Olle är hos tant och farbror.
Steve tog upp honom i famnen och försökte trösta honom.
Steve såg att det var fäst ett kuvert vid nallen.
Han öppnade kuvertet och läste brevet:

”Här kommer en belöning för din tystlåtenhet och som en antydan hur det kan gå. Håll dig lugn och de övriga blir fria. Om inte…………….så ser du dom aldrig mer.”

-Vad ska jag göra?
-Det finns bara en sak. Håll dig lugn och låt andra sköta det här.

De gav Janne lite korv och bröd att äta,
Det fanns också lite Cola och Janne åt med frisk aptit.
-Jag ringer till Lisa Berg så får hon ta hand om honom och lämna honom till hans pappa.

Efter drygt en timme kom Lisa Berg tillsammans med en kollega.
Steve visade henne brevet.
-Bra, sade Lisa. Då vet vi att Moa och Olle lever.
Hon vände sig till Janne och pratade med honom.
-Vet du var mamma och Olle är?
-Hos tant och farbror.
-En tant och farbror?
Olle nickade.
-Var du i ett stort eller litet hus?
-Litet som hemma.
-Mådde mamma och Olle bra?
-Ja, men ledsna.

Lisa vände sig till Steve.
-Jag tar med Janne till en läkare så han blir undersökt, sen tar jag med honom till hans pappa.
-Det blir bra och jag lovar att ligga lågt men du kan väl hålla mig informerad..Jag är orolig, ja rädd för vad som kan hända Moa och Olle. Jag tycker så mycket om henne och hennes barn.

När Lisa hade gått med Janne satte sig Sven och Steve ner för att tala ut.
-Jag undrar var de kan vara? började Steve.
-Dom kan vara var som helst, men förmodligen i Storstockholmsområdet.
-Hur länge ska det här hålla på?
-Tålamod Steve. Det gör inget om det tar tid bara Olle och Janne är oskadade.
-Tala om vad jag ska göra. Jag kan inte sitta är sysslolös och grubbla. Jag blir tokig.
-Jag föreslår att du flyttar hem till Eva och mig. Och sen går du som vanligt till redaktionen och forskar vidare på mordet på Olof Palme. Du kanske kommer att hitta någon anknytning.
-Jag kan inte besvära er. Du har redan gjort så mycket för mig.
-Vad ska man ha vänner till om inte när det är kris.
Du skulle inte må bra av att bo ensam just nu. Och du behöver jobba men inte med sådant som syns utåt.
-Har du frågat Eva?
-Nej men jag vet att hon gillar dig och barnen har ju flyttat hemifrån.så det finns gott om plats.
-Är det säkert? Ring till Eva och fråga. Jag måste höra att hon tycker det är ok.
-Jag ringer på en gång.

Eva bekräftade Svens löfte och de åkte ut till deras villa på Värmdön. Den låg avsides och Eva hade inte kommit hem ännu.Hon jobbade som präst. Sven installerade Steve i ett av barnens rum.
-Här bodde Kalle medan han var hemma. Han fyllde trettio förra året och arbetar nu i London som korrespondent för MORGON-TIDNINGEN.
-Han går i pappas fotspår?
-Ja, det är kul, men jag vet hur jobbigt det kan vara. Här kan du bo så länge du vill.
-Det är för mycket.
-Du behöver det här just nu.

Steve och Sven hjälptes åt att bädda och göra i ordning rummet.
Sen frågade Sven honom om han ville hjälpa till med middagen.
Han förstod att det bästa just nu var att han var sysselsatt och inte hade så mycket tid över för funderingar.

Det blev en enkel men god måltid. Fisk och potatis. Skala potatis och göra i ordning grönsaker kändes meningsfullt i kaoset.
-När kommer Eva?
-Hon har konfirmander så hon kommer vid sjutiden.
-Känns det konstigt att vara gift med en präst?
-Nej, vi har samma tro att stå på och jag träffade Eva långt innan hon blev präst.
-Det har du aldrig berättat om fast vi känt varandra så länge.
-Det har väl inte varit läge.
-Hur kan du tro på något gott i den här världen?
-Det är inte svårt att se det goda också.
-Säg något!
-Att du träffat Moa.
-Det var ett slag under bältet.
-Tycker du? Vad jag förstår hade ni några goda dagar tillsammans.
-Ja, men allt är som förbytt. Jag vet inte ens om hon lever.
-Det är sant men du kan också se att det finns något gott. Du kan bidra till det onda eller det goda eller både och.
Frågan är på vilken sida du står?
-Det är klart att jag vill vara på den goda. Jag försöker avslöja dom mörka krafterna.
-Du ser. Det är fullt möjligt att tro på det goda. Men det är en kamp mot allt det onda inom och utanför oss själva. Vi är ganska komplexa.
-Har du alltid haft en tro?
-Jag vet inte men ganska tidigt. Men mina föräldrar talade aldrig om religion.

Eva kom strax efter sju.
Steve hade träffat henne några gånger genom åren. Hon var medellång och ljus. Det syntes inte att hon höll på att närma sig de sextio.
-Jag hörde av Sven vad som hänt, det är förfärligt. Det låter som om vi levde i ett annat land. Hur är det med dig, Steve?
-Det känns hemskt. Jag vet inre vad jag ska göra. Jag vill göra allt för att rädda deras liv, men då riskerar jag samtidigt deras liv.
-Du får försöka ligga lågt och arbeta med det du kan.

De satte sig till bords och lät sig smaka av den enkla men goda maten.
De drack ett gott italienskt vitt vin till fisken och kände tröttheten som smög sig på dem efter en lång dag.
Sven tände en brasa och de slog sig ner vid den öppna spisen för att dricka kaffe.
-Hur hamnade du i det här? frågade Eva, väl medveten att hon gav sig ut på tunn is.
-Jag är kriminalreporter som du vet och den här gången började det med en skjuten man i en bil som stod på Björngårdsgatan.
Och sen rullade det hela i gång. Moa Lindberg, kriminalkommissarie,ledde undersökningen och sen blev vi förtjusta i varandra eller vad man nu säger. Vi blev inblandade i nazistgrupper här och i Karlskrona. Det har också varit forna jugoslaver inblandade och en liga P med bl a beskyddarverksamhet och prostitution på schemat. Mitt i allt detta kidnappades Moa och hennes två barn. Det har också kommit hotbrev att jag ska sluta snoka. De är i stånd att döda. Det har de visat flera gånger. De har också tentakler in i polisen. Det verkar som om vi skulle vara någon annanstans i världen.
Eva mötte hans blick:
-Det behövs försiktighet men samtidigt handlingskraft
-Ja, det förstår jag men hur ska det gå till?
-Tålamod är en bra egenskap. Var uppmärksam men driv ingenting själv just nu.
Du ska också veta att du inte är ensam. Polisen måste få sköta spaningen.
På tidningen kan de också hjälpa dig. Du behöver jobba i det tysta.

Steve kände stor tacksamhet över att få bo hos Sven och Eva.Det hade varit fruktansvärt att vara ensam. Han kände hur oron kröp i hans kropp.
Sven förklarade att det var dags att gå och lägga sig, men innan dess var det dags för en tur med hunden. Hunden var en svart newfoundland tik som hette Lufsan. Hon hörde att husse pratade om henne och var redan framme vid dörren när Sven frågade Steve om han ville följa med på en promenad.

När de kom ut var det svalare i luften. Det kändes skönt efter den långvariga värmen. Hösten var kanske här på allvar.
De tog en runda i den närmaste omgivningen. Det var glest mellan husen och de gick ner till havet som blänkte i månskenet.
Augustimånen var full och kraftig
Livet hade förändrats så totalt.
Var han, Steve, längre samma person som förut? Livet var så oerhört komplicerat. Det hade träffat honom rakt i hjärtat.
Den rätta hållningen var tålamod men hur skulle han ha det när det gällde liv och död och omöjlig kärlek.

Lufsan krävde uppmärksamhet. Hon kom med pinnar och ville att husse och Steve skulle kasta dem.
Det här blev lite annat att tänka på. Det skingrade hans tankar för en stund.
Medan de stod där passerade en bil i sakta mak.
-Kanske något älskande par som gillar månskenet, kommenterade Sven.
De gick sakta tillbaka och värdparet önskade Steve en god natt.

När han gått och lagt sig låg han och stirrade rakt upp i taket. Det var omöjligt att somna.
Till slut kände han det omöjligt att bara ligga där och tänka och älta allt som hade hänt.
Han gick upp och smög ut på toaletten, kissade och drack lite vatten. När han kom tillbaka till rummet gick han fram till fönstret och tittade ut.
Tomten låg upplyst i månskenet.
Infarten låg i skuggan av några träd men han skymtade en bil.
Den hade inte stått där förut och den hade inga lysen på.
Först tänkte han inte så mycket på det men tankarna på den kom tillbaka. Varför stod den där?

Han klädde på sig, smög ut i trädgården och gick med försiktiga steg mot infarten.
Det satt två män i bilen. Plötsligt fick de syn på honom.
Bilen rivstartade och åkte därifrån. Det var samma bil som han och Sven mött under sin kvällspromenad.

När han kom tillbaka hade ytterdörren gått i lås och han var tvungen att ringa på.
-Vad gör du uppe så här dags?
-Det stod en bil vid infarten. Det var samma bil som vi mötte. När dom såg mig åkte dom iväg så fort dom kunde.
-Du är inte klok. Fattar du inta att du kunde ha råkat illa ut?
-Jag kunde inte låta bli att reagera.
-Då kunde du ha väckt mig. Såg du vad det var för bil? Jag tänkte inte så mycket på den när vi mötte den.
-En röd Ford Escort.
-Registreringsnummer?
-Jag hann inte se så noga men det var PX någonting.
-Det är inte mycket att göra någonting åt just nu. Nu går vi och lägger oss så att vi orkar upp i morgon. Vi åker till tidningen vid åttatiden. Jag väcker dig halvsju med tidningen.
-Jag ska försöka sova.

TISDAGEN DEN 17 AUGUSTI
Sven kom in med MORGONTIDNINGEN i högsta hugg och dessutom med ett vitt papper.
-Är du vaken Steve?
-Ja, jag har legat vaken en stund.
-Här kan du få tidningen. Men du kan komma ut till frukost vid halv åtta
Steve läste tidningen där det fanns en artikel om att Janne hade kommit tillbaka, men det berättades bara i allmänna drag och Steves namn nämndes inte alls.

Strax före halv åtta öppnades dörren och Lufsan kom in och buffade på honom med sin rosa tunga med blåsvarta fläckar.
-Det är bra Lufsan. Jag kommer.
Han fick hennes svar genom en glad vidlyftig svansviftning.
Han klädde på sig och gick ut i köket. Det luktade gott av nybryggt kaffe och nyrostat bröd.
-Har du sovit gott? frågade Eva.
-Så där.Jag var ute och jagade bilar ett tag.
-Jag hörde det av Sven. Men skulle du inte ha struntat i den där bilen?
-Jag kan inte låta mig skrämmas av allt.
-Det var nog till dig det där besöket, sade Sven och lämnade över en vit lapp.
” VI VET VAR DU FINNS”
-Den här lappen låg i brevlådan.
-Det var dom som lade den där. Dom håller reda på mig.
Steve var upprörd.
-Det visste vi sen tidigare, sade Sven. Det gäller bara att ligga lågt. Du ska inte bry dig om vad som hände i natt.
-Jag förstår att det inte är så lätt, sade Eva. Det är inte bra om dom märker att du bryr dig om dom. Var helt passiv i den här frågan den närmaste tiden.
-Vart ska jag ta vägen?
-Jag tycker du ska vara kvar här. Det blir inte bättre av att fly hela tiden.
-Jag tycker vi ska ringa till Lisa Berg och fråga henne om du inte kan få ett diskret skydd.
-Vi kan ringa till henne när vi kommer tillbaka till tidningen.

På tidningen väntade Pia och Eva på honom. De hade tagit fram ytterligare material.
-Vi börjar alldeles strax. Jag ska bara ringa ett samtal.
Han hade tur och fick tag på Lisa. Han berättade vad som hänt. Hon lovade att han skulle få skydd. Efter lunch skulle livvakten komma upp på tidningen. Lunchen borde han inta på KVÄLLSBLADET.

Steve gick tillbaka till sina kollegor. Under tiden funderade han på sitt instängda liv. Det blev alltmer begränsat och känslomässigt fattigare. Dessutom var allt kaotiskt och troligen livsfarligt.
-Du verkar orolig,kommenterade Pia.
-Ja, jag känner mig helt ur slag och ändå känner jag att jag måste arbeta. Skulle jag vara sysslolös skulle jag bli galen.Allt känns osäkert och farligt.
-Tror du att du har kommit på något som har med Palmemordet att göra?
-Jag vet inte men det är inte omöjligt. Det finns internationella trådar och det finns högerkrafter i polisen.
-Vi kan skriva en artikelserie om Palmemordet och spaningarna. Vi kanske hittar någon ledtråd.

Vid lunchtiden gick Steve en runda i tidningshuset. Han kände sig orolig och hade ingen matlust. På eftermiddagen skulle han få en livvakt. Han kände sig alltmer som en fånge. Hur länge skulle det här hålla på?
Nere i receptionen kom det fram en man till honom som han inte kände igen.
-Steve Trents?
-Ja.
-Det har kommit ett paket till er som finns här ute.
-Kan ni inte komma in med det?
-Det går inte. Det är en person som jag tror att du är mycket intresserad av.

Steve kände hur det svindlade för ögonen. Och utan att tänka följde han med ut.
Mannen öppnade en av bildörrarna där det låg ett stort paket.
Steve böjde sig in för att titta och samtidigt fick han en kraftig stöt så han föll in i baksätet bredvid paketet. Bilen rivstartade.

Han kravlade sig upp och såg en pistol som var riktad mot honom.
-Vad är det i paketet?
-Ni skulle gärna vilja veta vad som ligger i paketet. Men du har blivit varnad flera gånger men du verkar inte vilja ge upp. Det kommer att stå dig dyrt. Vi vet mycket mer än du anar. Till och med vad du håller på med på tidningen.Vi vet att du ska få en livvakt i eftermiddag.

Bilen körde i rasande fart söder ut mot Nynäshamn. Och i en kurva öppnades dörren och Steve föll handlöst ut i vägrenen.
Han förlorade medvetandet. Han hade rullat ut mot diket och låg där tills en förbipasserande upptäckte kroppen och larmade ambulansen.
Han fördes medvetslös till Södersjukhuset.
Han hade ändå haft tur som undkom levande och med enbart en bruten arm , med skrubbsår och helt blåslagen.
Senare under dagen vaknade han till liv men somnade snart i en halvdvala.

Sent på eftermiddagen fick Lisa Berg reda på vad som hänt med Steve.Hon kände sig orolig. Mörkret och hoten kom allt närmare.Det kändes som ingen längre var i säkerhet.Hon själv borde stå högt på P:s lista.Hon var den som ledde spaningarna nu när Moa var oskadliggjord.
Frågan var hur nära fienden var Hon tänkte gå och ta sig en kaffepaus vid fyratiden när det kom ett meddelande till henne.
-Det här kom nyss, sade Karl från receptionen och räckte över ett brev.
På kuvertet stod det textat
LISA BERG.
Lisa öppnade brevet.
Det var textat med samma stil som på kuvertet.
”Är Moa Lindberg värd en miljon för er och för hennes son lika mycket?
Det är en chans att få dem tillbaka levande.”
Brevet var inte undertecknat och det stod inte när och hur pengarna skulle överlämnas.
Hur skulle det här gå till? Inställningen var att man inte skulle ge efter för hot.
Nästa gång skulle kraven bara bli större. Men om man inte betalade lösensumman skulle Moa och Olle kanske inte överleva.

Hon bestämde sig för att gå till polischefen och berätta om läget. Det var hon som skulle få ta beslutet.
Lisa hade tur.Gudrun Lilja var inne. Hon var smal och i 55-årsåldern. Hon var känd för sin strävhet och sin starka vilja.
-Stig på Lisa.Har du hört något mer om Moa?
-Jag har precis fått ett brev.
Hon räckte fram brevet till Gudrun och slog sig ner i besöksstolen.Polischefen läste sakta igenom de få raderna.och kommenterade med sin lite sträva röst.
-Ja, då vet vi att dom troligen lever och vi vet att kidnapparna är ute efter två miljoner.
-Det gäller Moas och Olles liv.
-Jag vet men vi kanske kan få dom fria och samtidigt få fast skurkarna och spara miljonerna.
-Men vi kan inte riskera deras liv.
-Vi ska inte ta några onödiga risker. Jag ska ordna fram pengarna och så får vi vänta på besked hur och när pengarna ska överlämnas..Du får förbereda kommandostyrkan.
-Vi bör inte vara för många. Vi kan bli upptäckta och hela aktionen kan misslyckas. Det är bättre att vi förlorar två miljoner.
-Så lättvindigt kan inte det här genomföras.Gör det du ska- Ha kommandostyrkan klar för aktion. Det kan bli bråttom.

Lisa förstod att det inte gick att säga emot. Hon hoppades att hon skulle få föra befäl när det var dags och inte Gudrun Lilja.

När Lisa kom tillbaka till sitt rum kallade hon in Nils Persson som hade hand om kommandostyrkan. Hon berättade för honom att det kanske snart skulle bli ett ingripande på grund av nya uppgifter om Moa Lindberg. Han lovade att inta högsta beredskap.
Lisa funderade över situationen. Polisen kunde bli orsak till Moas och sonens död. Allt kunde gå fel. Hon bestämde sig för att stanna kvar .
och sova över i sitt arbetsrum för att vara på plats om det hände något.

ONSDAGEN DEN 18 AUGUSTI

Tidigt på onsdagsmorgonen kom sjukvårdspersonal in på Steves sjukrum. Han sov djupt. På.hans säng hittade man ett kuvert som man lade på sängbordet.
Ingen reagerade på varifrån kuvertet kommit trots att Steve inte var vid medvetande. Det hade väl legat där sen igår. Personalen rättade till sängen och kontrollerade att allt stod rätt till.

Lisa vaknade tidigt och kände sig lite ruggig. Hon hade legat på soffan med kläderna på. Hon gick till personalduschen, tog av sig kläderna och lät vattnet strömmaner över kroppen. Hon kände hur livsandarna kom tillbaka. Hennes kropp var välformad. Hon hade alltid varit spänstig och stark.Hon tyckte själv att det var konstigt att hon aldrig haft en lång relation med en man.Det tog alltid slut efter en kortare tid, speciellt efter de få gånger det blivit ett samboförhållande. Hennes föräldrar och syskon blev alltid lika besvikna.
Själv tänkte hon att det var bättre än att leva i ett dåligt eller halvdåligt förhållande.. Det räckte ännu så länge med de korta och intensiva förhållandena. I dem fanns det åtminstone spänning. Det blev aldrig långtråkigt. Hon fick vara för sig själv när hon ville. Det var kanske bättre att leva med en annan kvinna. De förstod varandra bättre.
Efter duschen gick hon ut och handlade lite till frukosten., nybakade frallor från bageriet och dessutom frisk luft. Äntligen hade den tryckande värmen gett sig. Det var morgonsvalt och mulet, Skulle det bli regn idag? Det skulle behövas.

Hon frågade i receptionen om det kommit något meddelande. Hon fick ett nekande svar. Allt var lugnt.
Hon satte sig vid skrivbordet med det nybryggda kaffet och de färska frallorna.
Så gick dagen utan att det kom något meddelande om Moa och Olle. Lisa ringde till Södersjukhuset och hörde hur det var med Steve. Läget var oförändrat.
Han hade bara vaknat till några kortare stunder..
Lisa beslöt att skicka över en av kollegorna, Leo Brandt, till Steves sjukbädd. Hon borde ha gjort det tidigare, men nu kanske Steve vaknade till snart och då fick man höra vad som hänt honom.
Onsdagen blev en lugn och sval sensommardag och när Lisa lämnade polishuset hade P inte hört av sig.

TORSDAGEN DEN 19 AUGUSTI

Leo Brandt hade blivit avlöst av Petra Kinnunen. Hon satt bredvid Steves säng och läste. Förstrött tittade hon på sängbordet och såg kuvertet och öppnade det nyfiket men försiktigt. Det var textat för hand:
”ATT DU ALDRIG LÄR DIG. DET HÄR BLIR DYRT:”
Inget mer och brevet var inte undertecknat.
Petra tog upp sin mobiltelefon och ringde till Lisa. Hon ville berätta om meddelandet.
-Lisa Berg här.
-Hej Lisa., det är Petra KInnunen. Jag sitter på Södersjukhuset hos Steve Trents. Jag har avlöst Leo Brandt.
-Det är bra. Är det lugnt?
-Ja, men jag hittade ett brev på sängbordet hos Trents.
-Vad står det? frågade Lisa nyfiket.
-Det är textat för hand . ATT DU ALDRIG LÄR DIG. DET HÄR BLIR DYRT”
-Inget mer?
,- Nej, det är inte undertecknat.
-Var försiktig. Det kanske finns några fingeravtryck.
-Ja, jag har använt en näsduk när jag öppnade kuvertet.
-Det är bra.

Det var Lisa själv som kom och hämtade kuvertet och brevet på Södersjukhuset.
-Vet du när det har kommit?
-Nej, det kan ha legat här ett bra tag innan jag hittade det.
-Försök få fram om sjukhuspersonalen vet något. Hur är det med Steve?
-Han har tittat upp lite men inte sagt något. Läkaren som var här trodde att han skulle vakna upp snart.
-När han verkar tillräckligt klar kan du börja fråga honom hur allt gick till. Du kan höra av dig när du vet något mer.

När Lisa kom tillbaka till polishuset lämnade hon in kuvertet och brevet för analys. Det gällde att pröva allt.
Hon tog också vägen förbi Nils Persson och kollade att kommandostyrkan var inkallad och i högsta beredskap.
Efter lunch kom ett samtal som lokaliserades till Mariatorget. Meddelandet var kort:
-Det är dags att betala. Se till att ni har pengarna klara. Två miljoner i begagnade 500 kronorssedlar.
-Vi är klara.
Lisa hörde hur någon avslutade samtalet utan någon mer kommentar.
Hon gick till Gudrun Lilja efter att hon skickat några spanare till Mariatorget. Inte för hon trodde på att det var till någon nytta men allt måste prövas.

Hon knackade på hos polischefen och steg på. Hon berättade vad som hänt.
-Jag ska ordna pengarna. Vi ser till att vi har numren på sedlarna. Har dom sagt var och när pengarna ska överlämnas?
,- Nej, och det är inte så säkert att vi ska försöka lura dom. Det kan vara riskfyllt. Vi riskerar Moas och Olles liv.
-Vi ska sköta det här professionellt. Du behöver inte vara orolig.
-Men jag är orolig. Dom här är inte att leka med.
-Du måste förstå att vi inte vill bli av med 2 miljoner och vi vill komma åt dom här kidnapparna. Nu får vi vara bredda så att vi kan rycka ut med poliser och pengar.

När Lisa kom tillbaka till sitt rum ringde det igen.
-Sedlarna ska vara begagnade och placeras i en kartong och lämnas in på La Constella på Hantverkargatan i dag. Märk det hela med ”PLUS”. Och lämna inte kvar någon person där och ingen vakt i närheten. Vi är experter på sånt här. Och strula inte till det. Då ser ni aldrig mer Moa Lindberg och hennes son.
Samtalet var slut.

Lisa gick tillbaka till Gudrun Lilja och meddelade beskedet
-Vi har inga möjligheter att veta om vi får tillbaka Moa och sonen.
-Det är bara att chansa. Vi måste försöka. Hur ska vi göra med kommandostyrkan?
-Vi tar ut några som har har La Constella under uppsikt och dom andra ligger i beredskap här på polishuset. Det är ju inte så långt borta.
Du får kartongen och lämnar över den till restaurangen. Jag tar omedelbart fram begagnade sedlar. Banken är förberedd.Stanna på ditt rum så kommer vi med pengarna.
-Det är OK men ni får inte skugga mig. Ni får inte riskera den här frigivningen.

Lisa satt orolig på sitt rum och försökte koncentrera sig medan hon väntade på fortsättningen.. Tänk om de lämnade över pengar och sen hördes det inget mer från kidnapparna. Om Moa och Olle skulle fortsätta att vara försvunna och man inte fick veta om dom levde eller var döda?
Men fanns det något val?
Hon kände att Gudrun Lilja inte skulle låta sig luras. Hon hittade säkert på något men risken att det gick snett var stor.

Tillsammans märkte de kartongen med ”PLUS” och Lisa gav sig i väg. Hon tog taxi till La Constella och gick in med kartongen och bad att få tala med hovmästaren. Han kom och hon förklarade att hon skulle lämna över kartongen till restaurangen.
-Det går bra.
-Vet ni vem som ska ha den?
-Nej, men det ordnar sig säkert.
-Den är adresserad till ”PLUS”.
-OK.
Hon gav honom femtio kronor för besväret och lämnade restaurangen.
Hon tittade sig diskret omkring ifall hon kunde se någon eller några som hade något att göra med paketet och kidnappningen. Men utan resultat.

När hon kom tillbaka till polishuset gick hon in till Gudrun Lilja och rapporterade att uppdraget var utfört
-Hur får vi reda på när dom har hämtat kartongen och vi kan förvänta oss att Moa och Olle släpps.
-Vi kommer att veta det när någon hämtat paketet.
-Vad tänker du göra?
-Om vi inte hör något får du gå och fråga om paketet.
-Vad menar du med att få höra?
-Det jag säger är att någon ringer eller att vi får kontakt med Moa.
Lisa var misstänksam. Hon förstod att Gudrun ordnat med bevakningen. Gudrun tänkte inte låta någon skurk försvinna med två miljoner.
-Jag går in på mitt rum och vilar. Jag var här i natt och sov inget vidare på soffan. Men jag är beredd på en natt till om det behövs.
För första gången på länge gav Gudrun sitt gillande till Lisa.
-Det är bra Lisa. Det är tåga i dig.

Lisa stod där som en skolflicka och rodnade inför uppskattningen. Hon visste inte hur snabbt hon skulle komma ut ur rummet.
Hon var arg på sig själv för sin reaktion. Hon var ingen skolflicka längre utan en mogen kvinna. Varför kunde hon inte ta ett erkännande? Var det för att det var så ovanligt här på polisen? Eller berodde det på hennes egen osäkerhet?
På ytan kunde hon vara bestämd och hon gav säkert intryck av starkt självförtroende. Men det var verkligen ytligt. Bakom fasaden fanns en osäkerhet om hon dög inför sig själv och andra.

Hon satte sig och läste men hade svårt att koncentrera sig. Hur skulle det gå för Moa och Olle? Skulle dom bli frigivna när kidnapparna hämtat pengarna?
Det var stor risk för att kommandogruppen skulle göra något tokigt efter att kidnapparna tagit pengarna och kanske krävde mer pengar.

Senare på kvällen ringde Gudrun Lilja och bad henne gå ner till restaurangen och fråga efter paketet eftersom det inte fanns någon reaktion ännu.
-Hur vet du att det inte varit någon reaktion? Har restaurangen varit övervakad?
-Vad tror du?
-Varför vill du att jag ska gå dit och fråga?
-Du har varit där och vet också vem som har tagit emot paketet.
-OK. Men vad ska jag göra om paketet ligger kvar?
-Det är bara att låta det ligga kvar.

Lisa begav sig omgående till La Constella. Hon bestämde sig för att stanna och iaktta om det fanns någon bevakning.
Efter att ha studerat omgivningen insåg hon att restaurangen var ordentligt bevakad. Det fanns män och kvinnor som kunde vara poliser runt om och några av dem kände hon igen . Här fanns resurser för en ordentlig stormning. Det kunde vara livsfarligt för Moa och Olle.

Lisa kände sig arg och besviken men hon förstod hur godtrogen hon hade varit.
Att vara så godtrogen när man hade varit polis i flera år. Hon skämdes över sig själv men hon förstod att det också fanns något bra med naiviteten. Hon hade inte förhärdats och det kunde faktiskt ha varit värre. Det var bättre att vara känslig så att hon kunde förstå människor hon mötte.

Hon gick in på La Constella. Det satt mycket folk inne på restaurangen så här på sommarkvällen.. Det kändes kontinentalt..Svenskarna höll på att bli alltmer internationella..Det blev en lättsammare stämning.
Lisa hejdade sig när hon såg ett P-märke bland kreditmärkena.. Intressant. Mycket intressant. Man behövde beskydd och man behövde kapital. Det var säkert det P ställde upp med mot hög ränta.. . ,

Lisa skymtade hovmästaren som hon lämnat paketet till. Hon trängde sig fram och bad att få tala med honom. Han bad henne vänta tills han blev ledig.
Hon gick lite åt sidan och tittade runt i restaurangen. Förmodligen satt det några av kommandostyrkan där. Det var svårt att avgöra men hon kände igen ett par.

Hovmästaren kom fram till henne och frågade vad hon ville. Hon berättade att det var hon som lämnat ett paket till honom tidigare på dagen.Och nu ville hon veta om det var hämtat.
-Ja, det hämtades för några timmar sen. Det kom in en man och frågade efter ett pluspaket.
-Lämnade ni det till honom?
-Ja, naturligtvis. N i hade sagt att jag skulle göra så.
-Talade han svenska utan brytning?
-Ja.
-Såg ni när han gick?
- Nej, jag blev upptagen av nya gäster.
- Kan man gå ut någon annan väg än huvudingången?
-Ja, det finns en varu-och personalingång.
-Kan ni fråga om det finns någon som sett någon gå ut med paketet?
-Jag tror knappast det, men jag ska fråga.
Lisa anade vad hon skulle få för svar.
Hovmästaren kom tillbaka med det väntade svaret.
-Tyvärr har ingen sett något.

Lisa tackade för sig och var på väg ut när hon kom på idén att stanna och äta.
Hon gick mot ett av borden hejdades hon av en man som frågade om hon inte ville slå sig ner vid hans bord. Hon tvekade. Hon blev överraskad av frågan.
Han var i 40-årsåldern, mörk, smal och verkade sympatisk,
Hon tvekade med svaret. Hon ville helst sitta ensam
Tillsammans med en annan var hon tvungen att konversera.
-Tack för erbjudandet men helst vill jag sitta i lugn och ro.
-Vad synd. Om ni ångrar er står erbjudandet kvar. Kanske till kaffet?
-Kanske.

Lisa gick till det lediga bordet, slog sig ner och väntade på servitrisen.Hon var hungrig och kände för en köttbit.
En ung servitris gav henne menyn och Lisa spanade ut en ryggbiff med lök och stekt potatis.
Hon skulle också ha tagit ett glas rödvin men hon nöjde sig med en lättöl. Hon var ju ändå i tjänst..
Medan hon väntade studerade hon restaurangen och dess gäster.. Om paketet var kvar så fanns det inte inom synhåll nu. Någon eller några i personalen kanske visste. Men de skulle inte berätta något av värde.

Hon fick in maten och lät sig väl smaka. Men hon kände sig iakttagen. Hon vände sig försiktigt om och såg att mannen som ville att hon skulle dela bord med honom studerade henne intensivt. Vad ville han? Han var knappast intresserad av henne bara för hennes skönhet, tänkte hon självkritiskt.
Vid kaffet reste han sig och kom över till henne.
-Nu Kanske? Det vore trevligt.
-Vad menar ni? Förstår ni inte när en kvinna säger nej?
-Det kan vara så olika när man säger nej.
-När jag säger nej menar jag nej. Men slå er ner.
Hon såg hur det glittrade till i hans ögon.
-Jag uppskattar när människor som inte är tjurskalliga..
-Jag uppskattar dom som är principfasta.

Kaffet kom in och servitrisen frågade om hon skulle ta över mannens kaffe till hennes bord.
-Ja, gör det.
-Fredrik Lundberg presenterade sig mannen.
-Lisa Sten. Hon var van att använda lite förvrängda namn. Hon trodde inte heller att mannen hette Fredrik Lundberg.
-Hur kommer det sig att ni är ensam?
-Kan en kvinna inte gå ut ensam?
-Självklart, men det är inte så vanligt. Men ni svarade inte riktigt på min fråga.
-Jag behövde lite mat i mig. Vad gör ni själv här?
-Kan vi inte säga du?
-Gärna för mig.
-Egentligen borde jag inte säga det, men jag är här på jobbets vägnar.
-Jaså. Vad gör du då? Är du vinprovare.
-Nej, allvarligare än så. Jag är polis.
-Polis? Lisa blev helt paff.
-Är det konstigt?
-Jag trodde att jag kände alla poliser som skulle vara här idag.
-Känner du alla poliser?
-Nej, men en hel del och speciellt dom som skulle vara här idag. Ingår du i kommandostyrkan?
-Nej. Är du själv polis?
-Ja.
-Jag är på SÄPO..
Lisa reagerade att han sade SÄPO. Om det fanns någon anledning att vara tyst så var det om man jobbade åt SÄPO. Men hon tänkte att det säkert berodde på hur samtalet hade utvecklat sig.
Efter den tveksamma inledningen lättade samtalet och Fredrik fick Lisas mobilnummer när han bröt upp.

Lisa gick tillbaka till polishuset och sökte upp Gudrun Lilja.
-Jag har undersökt läget på La Constella. Paketet är borta. Det hämtades för ett par timmar sen. Ingen kände igen mannen och ingen visste vilken väg han lämnade restaurangen.
-Typiskt. Huvudingången eller den andra ingången gick han inte ut genom. Dom har vi bevakat.
Konstigt att vi begår samma misstag gång på gång. Det finns en annan möjlighet. Paketet är kvar på La Constella. La Constella är en Prestaurang och paketet kanske inte skulle längre, åtminstone inte i första omgången. Jag föreslår att vi gör en husundersökning. . Jag ska meddela kommandostyrkan att vara kvar och så går vi ner du och jag.

När Gudrun Lilja och Lisa kom ner till La Constella var allt lugnt.Det var bara personalen kvar och några av poliserna fick order om att leta igenom restaurangen. Högprioriterat var paketet och pengarna. Själva tog de hand om hovmästaren.
De gick in med honom på det lilla kontoret.
-Vad heter ni? frågade Gudrun strängt.
-Pierre Nilsson.
-Vilka är era uppgifter på det här stället?
-Jag är hovmästare. Jag är chef för den här restaurangen..
-Vad betyder det att det finns ett märke med P vid ingången?
-Jag vet inte. Det satt där före min tid.
-Vad tror ni att det betyder?
-Ett kreditföretag eller något turisterbjudande.
-Det kan inte betyda protect, alltså beskydd?
-Inte vad jag vet.
-Är det säkert?
-Absolut.
-Vad gjorde ni med paketet när ni tagit emot det?
-Jag lade in det här på rummet.. Efter någon timme kom en man och frågade efter det. Jag lämnade det till honom..
-Hur såg mannen ut?
-Medellång, smal och mörkhårig.
-Har ni sett honom förut?
-Nej.
-Vart tog han vägen?
-Jag såg inte vart han gick. Det kom nya gäster som jag tog hand om
.
-Kommandostyrkans chef kom in och meddelade att man inte hittat något.
-Vi lämnar er för den här gången men vi kommer att ha er under uppsikt.

FREDAGEN DEN 20 AUGUSTI

Steve vaknade äntligen och den som satt vid hans sida var Petra Kinnunen.
- Välkommen tillbaka. Hur mår du?
-Var har jag varit?
-Du har varit medvetslös. Kommer du inte ihåg vad som hänt?
-Lite grand. Jag minns att jag åkte bil.
-Ja, du blev avkastad och det är rena turen att du lever.
-Hur svårt skadad är jag?
-Du har skadat ena benet, fått skrubbsår och blivit blåslagen.
-Har ni hört något från Moa?
-Ja, indirekt. Vi har fått bud om en lösensumma. Men vi har inte hört så mycket mer.
-Hur kommer det sig att du sitter här?
-Vi har dig under bevakning. Du blev kidnappad och utkastad från en bil.
-Hur vet ni det?
-Du hittades vid vägkanten och du hade nog inte gått in frivilligt i den bilen.
-Nej.

Vid lunchtiden kom plötsligt en kvinna in på polishuset med en pojke..
Det blev stor uppståndelse i receptionen när man såg att det var Moa Lindberg med sonen Olle.Moa var blek och avsmalnad. Hon mådde inte bra utan fick sätta sig ner på en stol medan man sökte Lisa Berg och Gudrun Lilja.
-Hur mår du?
-Dåligt, men jag är lättad och glad att jag är fri. Det var ett helvete. Jag trodde aldrig att vi skulle bli fria.
-Kom upp till mitt rum, sade Lilja så ska vi ordna med mat och lite kläder åt er.

När de kom upp till rummet föll Moa ihop av ren utmattning. Polischefen  gav order om att ringa efter ambulans för att ta Moa och Olle till sjukhus. Det verkade som Olle hade klarat sig bättre än Moa.
Lisa följde med dem till sjukhuset och efter undersökningen skulle Moa få stanna kvar för observation medan Olle skulle få åka hem till sin pappa Anders.

Lisa ringde efter Petra Kinnunen för att hon skulle komma och hämta henne och Olle
Anders blev märkbart lättad när han fick höra att Moa och Olle var fria.
Även han hade levt under en stark press. Oron hade tagit hårt på honom.

Moa berättade för Lisa  hur hon haft det.. Hon visste inte vart hon och barnen hade blivit förda. De var inlåsta i ett rum utan fönster. De fick bara lite att äta, så det räckte för att överleva. Hon gav pojkarna av sin egen mat, men det innebar att det inte var något kvar till henne.
När Janne togs ifrån henne höll hon på att gå under av oro..
Hon hade också ett flertal gånger tagits i förhör.och man hade hotat att döda hennes barn om hon inte svarade på frågorna,.

Lisa frågade vad kidnapparna ville veta. Moa berättade att de ville veta  hur mycket hon och Steve visste..
Moa frågade hur det var med Steve och Lisa berättade att han låg på en annan avdelning på sjukhuset efter att ha blivit avkastad från en bil.,

Moa ville gå till Steve på en gång men hon hejdades av Lisa. Hon skulle ta det lugnt både för sin egen och Steves skull.
Men när Steve fick höra att Moa var på sjukhuset bad han att Moa skulle få komma till honom.
När hon kom in på hans rum ville hon bara sjunka ner hos honom på sängen. Hon kände sig både trött och befriad.
Hon började gråta. Det lossnade något i henne efter fångenskapen, oron och utmattningen.
Steve fick bara fram några få ord.
-Moa, gråt inte. Det är över nu.
-Jag gråter av lycka att jag och barnen är fria och av att se dig igen.
-Jag är visserligen blåslagen och bruten men jag vill kyssa dig.
Moa smekte hans ömt hans ansikte och mötte hans kyssar som blev allt intensivare.

De blev alldeles tysta och njöt av varandras närvaro.
Till slut bröt Steve tystnaden.
-Hur har det varit för dig och barnen?
Hon berättade vad hon varit med om.
-Det var fruktansvärt. Jag trodde inte att vi skulle komma levande från fångenskapen. Det kändes så overkligt. Men jag försökte hålla uppe humöret inför barnen.
-Hur är det med barnen?
-Ganska bra. Båda två är hos Anders men det kanske du visste om.
-Ja, när Janne blev fri  kom han först till mig. Och eftersom Anders kommit hem från Sydafrika så åkte han hem till honom.
-Hur gick det för dig?
-Jag fick varningar och var ganska försiktig men det hjälpte inte.
-Vad menar du med att det inte hjälpte?
-Jag har mina misstankar att det finns läckor både på tidningen och hos polisen.
-Är du säker?
-Ja. Våra motståndare fick reda på saker som de inte borde ha kunskap om.
-Hur tror du att det blir med oss nu?
-Jag vet inte. Vi får ligga lågt ett tag, också med vårt förhållande.
-Jag håller med dig men jag vet inte om jag vill.Du betyder så mycket för mig.
-Vad tror du att jag vill? Jag är rädd om dig och barnen.Jag vill inte att det ska hända något mer ont med er.Om vi är försiktiga kanske vi kan hitta tillfällen att träffas.
-Vi kan ha någon som är kurir mellan oss, t ex Lisa Berg. Henne litar jag på till hundra procent.
Moa böjde sig fram och kysste honom innan hon lämnade honom och gick tillbaka till sin avdelning.

LÖRDAGEN DEN 20 AUGUSTI

På lördagen fick Moa lämna sjukhuset efter en snabb visit hos Steve, som fick stanna kvar på sjukhuset. Nu var han ändå så pigg att han kunde läsa tidningarna.
I MORGONTIDNINGEN fanns en helsida om hur Moa och Olle blivit frisläppta. Det gick rykten  om att de hade friköpts för flera miljoner. Detta dementerades av Gudrun Lilja. Polisen ville inte erkänna att det lönade sig att kidnappa poliser. Det kunde bli oöverblickbara konsekvenser om det blev prejudicerande.

På eftermiddagen ringde Moa till Sven och var helt i upplösningstillstånd.
-Steve. Det har hänt något hemskt.
Moa fick knappt fram orden, så ledsen var hon.
-Vad är det som hänt?
-Det är Anders och barnen.Jag kan inte tala om det på telefon. Jag försöker komma till dig senare i eftermiddag.

Steve tänkte på vad som kunde ha hänt. Hade Anders och barnen blivit  kidnappade? Det verkade vara osannolikt men ingenting verkade vara normalt längre.
Steve väntade på Moa men blev allt oroligare. Han kallsvettades som om det här var helvetet. Total osäkerhet. Väntan var som ett slags tortyr. Tryggheten bortsopad när han äntligen träffat en kvinna som han älskade mer än allt annat.

Vid tretiden kom Moa. Hon var rödgråten och i ett bedrövligt tillstånd.
Hon sjönk in i hans famn.och hon grät och skakade i hela kroppen.
Han smekte hennes hår och fylldes av ömhet.
Att allt skulle vara så svårt.
Gråten ebbade så småningom ut.
Moa höjde sitt huvud mot honom och han såg en djup förtvivlan.
-Det är så hemskt.
-Vi och barnen lever ju.Det kunde vara värre.
-Ja, det kunde vara värre men för mig är det ändå så hemskt.
Anders har förstått att du och jag har ett förhållande..Jag hade inte tänkt berätta det förrän längre fram. Han har förbjudit mig att träffa barnen och han har hotat med att jag aldrig ska få träffa dom.
-Det kan han inte hindra. Vi lever trots allt i en rättsstat.
-Jag vet men han kan. Han är jurist och känner till alla kryphål.
-Men folk kan ju skiljas och ha delad vårdnad.
-Ja, jag vet.
-Vill du skilja dig?
-Jag vet inte. Det är så mycket och barnen behöver oss båda.
-Men, det kan inte vara något problem i vårt land.
-Vi får  se. Jag kan inte träffa dig på ett tag. Jag vågar inte riskera någonting.
-Det blir som du vill.
Han kände tomhet. Det var inte första gången han blev lämnad.
Moa såg sorgen i Steves ögon. Där fanns åter ett uppbrott. Åter någon som lämnade honom.
Han kände hur djup smärtan var men det fanns ingen annan utväg. Det var bara att gå vidare och ha smärtan med sig.
-Jag vill inte det här men jag måste,sade Moa Det kanske ändrar sig framöver och jag älskar dig väldigt mycket.
Han tänkte säga Gör du? Men han svalde orden. Han kunde inte lägga den bördan på den kvinna han älskade.

Moa bröt upp och nu var det helt utan löften om någonting i framtiden.  
Det kändes hopplöst men det var bara att göra det han måste göra.
Han måste tillbaka till arbetet så fort som möjligt.

SÖNDAGEN DEN 22 AUGUSTI

Söndagen var lugn och Steve satsade på att vila och komma tillbaka. Det kunde inte vara slut mellan honom och Moa. Han vägrade att tro det.Det var en djup kärlek som hade växt fram mellan dem., Det gällde bara att ha tålamod. Det kände han på sig. Han läste både MORGONTIDNINGEN och KVÄLLSBLADET. Nyhetsflödet riktade sig nu mot Mellersta Östern.

På eftermiddagen kom Lisa Berg upp på sjukhuset och undrade hur det var med honom.
-Det blir allt bättre men jag känner en stor sorg.
-Är det Moa?
-Ja.
-Hon berättade för mig om sitt beslut. Hon bär på en lika svår sorg.
-Sade hon det?
-Ja, hon var tvungen att stålsätta sig när hon var hos dig. Annars hade hon inte orkat. Hon måste rädda barnen. Anders är hård och bestämmer han sig för något så gör han det.
-Men hur länge ska vi leva så här åtskilda?
-Du måste ha tålamod och du måste vara rädd om dig. Om det går lite tid kan ni säkert hitta en lösning.
-Är du säker på det?
-Jag känner Moa. Hon är klok och modig men just nu är hon skakad. Kan inte du vara sjukledig ett tag och hålla dig undangömd tills det värsta är över?
-Jag vet inte. Det känns så fegt.
-Men nu är det här vår sak på polisen. Och Moa har bett mig hålla kontakten mellan dig och henne. Du får det här specialnumret så att du alltid kan få kontakt med mig. Och här får du en mobil som är svår att spåra.

MÅNDAGEN DEN 23 AUGUSTI

På måndagen skrevs han ut från sjukhuset. Han sjukskrevs i fjorton dagar och han ringde till tidningen och berättade att han blev borta den närmaste tiden.
Han sade att han skulle höra av sig men han visste inte vart han skulle ta vägen.

När han gick ut för att ta en taxi till Klippgatan blev han överraskad av att chaufören var en gammal bekant till honom. Det var Goran som hade jobbat på tidningen för några år sen. De hade alltid haft lätt att prata med varandra.och de hade verkligen gillat varandra.
-Det var länge sen, sade Steve.
-Ja, jag har varit nere i Serbien och gift mig.
-Grattis!
-Tack, men det var svårt att stanna där och försörja sig.
-Jag förstår, så nu är du tillbaka.
-Ja, vi bor hos min syster och min fru går på svenskkurser. Hon hoppas få ett arbete så fort som möjligt. Hon är utbildad ekonom så det ska nog gå.
-Hur var det därnere?
-Det har varit tufft men det kanske vänder. Fast jag undrar det ska gå. Många hoppas på EU för ekonomins skull.
-Hoppas att det går åt rätt håll. Det är nästan obegripligt att det fanns så mycket hat.
-Ja, men det var upplagrat sen generationer. Man skulle hämnas gamla oförrätter.
-En annan fråga, Goran. Du behöver inte svara om du inte vill. Kände du inte Zoran ute i Sollentuna? Jag har hört att han håller i den s k juggemaffian. Vet du något om det?
-Jag vet egentligen inget, men det stämmer det du säger. Satte man honom under uppsikt så skulle mycket skit försvinna..
-Har du hört talas om P?
-Nej, vad skulle det vara?
-En organisation för brott, knark, utpressning och prostitution.
-Det låter som Zoran men jag har inte hört något och vet inget.
När de var framme betalade Steve och lade på rikligt med dricks och tackade Goran.
Han hade redan huvudet fullt med planer även om han visste att han borde ta det lugnt.

När han kom upp i lägenheten fann han den i det skick han hade anat. Allt var upp-och nedvänt. Han bestämde sig för att åka till ett litet pensionati Roslagen där han varit några gånger tidigare.
Att stanna på Klippgatan var farligt. Han tog med sig en del kläder som inte var förstörda. Och så gav han sig iväg med buss och sen åter med buss. Han undrade när Lisa och Moa skulle höra av sig.
Han kunde själv ringa till Lisa när han behövde.

På kvällen ringde Moa.
-Hej Steve. Var är du?
-Det är bättre att du inte vet var jag är. Du skulle inte ha ringt.
-Det är sant, men jag kunde inte låta bli.Vill du inte att jag ska ringa?
Han hörde en ängslan i hennes röst. Deras förhållande var bräckligt. Det fanns så många hinder. Överlevde relationen var det ett under. Nästan allt talade emot dem.
-Du vet att jag älskar dig och inte vet något bättre än att vara nära dig. Var är du?
-Jag är tillbaka på jobbet. Jag stannade kvar för att ringa till dig i lugn och ro.
-Du ska inte riskera något genom att ta kontakt med mig.
-Jag vet, men vi måste hålla ihop. Vad ska du göra?
-Jag är sjukskriven och jag har gett mig av för att vila.
-Bra. Du får inte ge dig in på någon jakt efter P. Dom är alltför farliga.
-Jag är bara orolig för en sak. Det verkar finnas läckor både på tidningen och hos polisen. Jag vet inte vilka dom är men jag är övertygad att det är så.
-Jag har tänkt likadant. Jag ska försöka se vilka som kan vara köpta här. Det går kanske att lägga ut en fälla..
-Akta dig. Det är livsfarligt. Det vet du.
-Jag vet, jag längtar efter dig. Kan vi inte träffas?
-Jag vill inget hellre men vi måste vara förståndiga.
-Jag vill känna din kropp. Vi hörs i morgon. Vi kanske kan ordna ett möte.. Kram.
-Kram.

Steve var överväldigad. Att hon vågade. Deras relation var djupare än han hade vågat hoppas.
Han bestämde sig för att han nästa dag skulle hyra en bil och så skulle han bevaka Milosevic i Sollentuna. Han tänkte inte ge sig. P hade skadat alltför många.

TISDAGEN DEN 24 AUGUSTI

Steve vaknade efter en natt med ostörd sömn. Han hade inte ens drömt och det var ovanligt.
Han hyrde en bil vid bensinstationen vid värdshuset.
Han fick en ny Opel Corsa, grön till färgen.
Han körde mot Stockholm i maklig fart. Det kändes bra att ha tid för sig själv. Det hade hänt så mycket de senaste veckorna..
Det han nu skulle göra var nog inte särskilt förståndigt. Ja, det kunde vara livsfarligt.
Varför släppte han inte allting och ägnade åt det som var hans uppgift, journalist på KVÄLLSBLADET?
Kanske för att han och särskilt Moa hade drabbats så hårt.
Han ville ge igen och inte låta motståndarna .
gå ostraffade.
Så hade han kunnat resonera tidigare men nu fanns det andra att ta hänsyn till.
Han kände sig dubbel men ändå var det något som drev honom vidare,
Det var som att ha hamnat i en flod och det var bara att följa med till ett vattenfall eller till en sjö.eller ett hav.
Men han kunde väl bestämma själv? Vart hade hans fria vilja tagit vägen?

Han åkte av motorvägen vid Sollentuna och ställde bilen en bit från Milosevic hus. Mittemot huset fanns en liten park och han satte sig på en bänk i det fina vädret och tog upp en bok. Klockan var bara åtta och han hoppades att han kunde kartlägga familjen Milosevic vanor.
Först kom två barn i tioårsåldern ut. De gick till busshållplatsen som låg vid parkens bortre sida.
Steve gissade att de skulle till skolan.
Efter ytterligare en halvtimme kom en kvinna ut och backade ut en Ford ur dubbelgaraget. Nu borde det bara vara Milosevic själv kvar i huset.
Det dröjde ytterligare någon timme innan han kom ut och körde ut en BMW. Han körde iväg och Steve antog att huset var tomt.

Han reste sig och gick lugnt mot huset, svängde in på gången och gick på plattorna mot husets baksida. Han gick fram till fönsterdörren och kände efter om den var låst. Och naturligtvis var det så.
Han plockade fram några specialverktyg som han försett sig med.
Efter lite ansträngning gick dörren upp utan några synliga märken.
Han gick in i vardagsrummet och var beredd på att det kanske skulle gå något larm.
Men han hörde ingenting. Han kom in i arbetsrummet med dator och skrivare..
Han satte på datorn och provade några kodord men men datorn öppnade sig inte.
I en av av lådorna hittade han en svart liten anteckningsbok och han förstod att han kommit rätt. Det stod ett P på insidan av pärmen och längre in fanns anteckningar om restauranger och olika siffror.
Det fanns också namn på personer.
I övrigt förstod han inte vad det stod i boken, troligen var det på serbiska.
Han behövde en tolk
Bland restaurangerna stod La Constella och siffran 10 000. Kunde det vara 10 000 per månad eller per år?
Troligen handlade det om en månads ersättning för protection-skydd.

Han tog med sig boken. Det skulle nog ställa till lite oro i fiendelägret. Han gick också in i sovrummet och tittade i garderoberna. Det var kläder av finaste märke.
Han hajade till när han såg en uniformsjacka. Han kände inte igen varifrån den kom, kanske från den jugoslaviska armén.
Han smög sig ut ur huset utan att lämna några spår.
Den svarta boken skulle ge Milosevic och P huvudbry.

Steve gick ner i parken och satte sig för att se om det hände något kring Milosevic hus.
Den förste som kom tillbaka var Milosevic själv. Han gick in i huset och efter ett tag satte han sig med ett glas i trädgården på husets framsida. Han verkade ha sina bästa dar. Ännu hade han tydligen inte upptäckt att någon varit inne i huset.
Sen kom barnen, medan frun inte kom tillbaka så länge Steve satt kvar i parken.
Var hon också med i P? Eller var hon omedveten om verksamheten?
Han trodde inte det. Hon måste veta något om P även om hon inte var aktiv.

Steve gav sig iväg när det började mörkna. Han var ordentligt hungrig och åkte in till stan för att få sig en matbit. Mobilen ringde när han passerade Järva krog.
Det var Moa:
-Hej, var är du?
-Jag är på väg in mot stan. Jag passerar just Järva krog.
-Kan du inte stanna där så kommer jag och möter dig där?
-Jag vill gärna, men är det så förståndigt?
-Kanske inte förståndigt, men man måste ta lite risker.
-Att du vågar. Du har för mycket att riskera. Det är skillnad med mig. Och du brukar vara den klokaste av oss.
-Då tycker jag vi gör som jag föreslog. Jag är där om en halvtimme.
Hon avslutade samtalet för att han inte skulle hinna protestera.

Han väntade i bilen tills hon kom. De kramade om varandra och kysstes länge.
-Varför är det så svårt det som kunde vara så enkelt? frågade Steve.
-Du vet att livet inte är enkelt. Vi får göra så bra vi kan av det.
-Ska vi gå in och äta? Jag har inte ätit på hela dagen.
-OK. Jag kan ta något enkelt.

De gick in och beställde en fiskrätt till Steve och en sallad till Moa.
-Var bor du? frågade Moa.
-Du vet att jag inte vill säga det för din skull.
-Bor du här?
-Nej.
-Jag tänkte att om du hade ett rum här så kunde vi älska.
-Nej, men vi kan ordna ett rum om du vill.
-Varför inte? Men jag kan bara stanna några timmar.
Man kom in med maten och de hade kontakt med fötter och ben och med händerna. Och dom såg djupt in i varandras ögon.
-Vad har du gjort idag?
-Jag har skuggat en av huvudpersonerna i P.
-Menar du Milosevic?
-Ja. Vi har haft honom under uppsikt en längre tid men inte hittat något bindande. Jag tog mig in i huset och jag fick tag på en del intressant material.
-Du har lovat att inte vara polis. Det är min och mina kollegors uppgift.
-Jag vet men det behövs några informella metoder för att komma någon vart.
-Du är inbrottstjuv.
-Ja, jag erkänner. Ska du anhålla mig?
-Ja, det gör jag gärna.Kom så ordnar vi med det där rummet.

Det blev en intensiv stund. Dom hade längtat efter att få vara tillsammans.
-Steve, jag älskar dig.
-Du betyder så mycket för mig.
Deras rörelser ökade tills de kom i ett gemensamt skri.
Moa gled ner ner bredvid honom och höll om honom.
-Är det så här skönt bara för att vi inte får det här?
Det känns som när man var ung.
-Måste det vara så svårt?
-Ja, kanske men låt oss ta vara på det vi har.

De gick in i duschen tillsammans och fortsatte att smeka varandra.
De gick tillbaka till sängen och låg och höll om varandra tills Moa frågade vad det var för anteckningsbok han tagit.
Han gick och hämtade boken och visade den för henne.
-Det här var intressant. Här finns utpressningssummor och restauranger och namn på kvinnor, troligen prostituerade. Vad ska du göra med den här?
-Jag tänkte ta en kopia på boken och sen lägga tillbaka den här.
-Varför?
-För att förvirra Milosevic och P. Om dom upptäcker att den är borta så blir det säkert aktiviteter. Om den kommer tillbaka då kan vi verkligen röra om i råttboet.
-Det är bättre att vi gör något på polisen.
-Hur ska ni förklara att ni fått tag på den här boken? Men vi kan göra så här. Du tar med dig boken och tar kopior till dig och mig och sen lämnar du tillbaka boken till mig.
-Det kan jag göra. Jag lämnar tillbaka boken i morgon. Jag ringer på mobilen och så kommer vi överens om hur du ska få tillbaka boken.. Jag.är bara orolig att du gör för farliga saker.
-Vi måste rensa upp i P. Dom ställer till alldeles för mycket för oss och andra. Jag tycker inte om deras behandling av människor genom sina brott, utpressning,knark. prostitution och annat skit.
-Du ska skriva om det här som journalist men det är jag som ska ingripa.
-Tror du inte att jag är rädd om dig? Du betyder så mycket för mig.
-Jag vet, Steve. Men nu måste jag gå.
Efter en lång och intensiv kram så klädde Moa på sig, kysste Steve och försvann.

ONSDAGEN DEN 25 AUGUSTI
Moa ringde och berättade för Steve att det skulle komma över någon från polisen och lämna över boken och en kopia.
Efter diverse kärleksförklaringar avslutades samtalet och Steve duschade och klädde sig.
Han gick ner i receptionen, checkade ut för att sen gå och äta frukost.

Efter en stund kom Lisa Berg in i matsalen, beställde en kaffe och gick och satte sig hos Steve.
-Jaså, det är här du håller hus.
-Nej, det är bara tillfälligt.
-Hur visste Moa att du var här?
-Ingen aning. Hon listade tydligen ut det.
-Var hon här igår?
-Inga kommentarer. Ju mindre vi vet desto bättre.
-Fattar du inte hur nära ert förhållande är att brista och vilka risker ni tar?
-Jag vet inte. Jag lever numera för en dag i taget.. Resten får vi ta när det kommer.
-Var rädd om både dig själv och Moa. Jag gillar er verkligen bägge två.
-Tack Lisa, jag gillar dig också. Har du med dig det du skulle lämna?
-Ja, men vad är det för bok?
-Har du sett den?
-Ja, Moa visade den för mig. Är det verkligen en bok över P:s verksamhet?
-Ja, i alla fall en del.
-Jag såg att La Constella finns med där, precis som vi trodde. Dom lyckades verkligen dölja sin verksamhet trots allt. Det stod 10.000 i anslutning till deras namn. Tror du att det är en ersättning för beskydd?
-Ja, åtminstone en del.
-Egentligen skulle vi göra en razzia till mot La Constella, men då måste Gudrun Lilja veta om det. Det går inte att hålla det hemligt för henne.
-Jag tror inte ni får ut något av en razzia. Det handlar säkert om svarta pengar och dom kommer inte att erkänna något..
Jag själv tänker bevaka Milosevic och jag tänker försöka lämna tillbaka boken. Kanske han gör något förhastat.
Jag tänker analysera boken och det kan ni också göra. Vi kanske kommer fram till något och vi kan hålla kontakten genom den här mobilen som jag fick av dig.
Det är en sak som jag verkligen oroar mig för. Det finns läckor både hos er på polisen och hos mig på tidningen.
-Har du någon aning vem eller vilka det kan vara?
-Nej, men jag har funderat på om det finns några på SÄPO i det här och någon som var intresserad av mig på La Constella. Men hur han skulle ha fått veta något förstår jag inte. Det kanske finns flera led i det här.
-Det vore bra om ni kunde få reda på spionerna. Det kan i sin tur leda oss vidare.
-Jag tycker du och Moa ska vara försiktiga. Det kan bli katastrof för er om Anders kommer på er.
-Jag vet. Jag är beredd att ligga lågt, men samtidigt vill vi så gärna bägge två.
-Det är synd att det ska vara så komplicerat för er.

Lisa reste sig och gick i väg men kom snart tillbaka.
-Jag är nästan säker på att jag eller vi bägge två är skuggade.
-Vi prövar att du går ut och jag håller koll på om jag kan se något..
-OK. Jag har en kamera i väskan. Ta den och kan du så zooma in den misstänkte och ta några bilder.

Lisa gick igen och Steve följde efter på behörigt avstånd.
Lisa gick ner till sin bil och en man i svart jacka och svarta byxor följde efter henne och gick till en grå Renault.
Steve gick gick till sin gröna Corsa och kom på att han inte hade betalat hotellräkningen men det fick vänta.
Han zoomade in bilnumret men hann inte få någon bra bild på mannen.

Det var en egen liten karavan som åkte ut från Järva krog. Lisa som åkte först tog av mot stan och den efterföljande bilen fastnade i rödljuset och blev efter.
Men när han såg att det inte kom några bilar så tog han chansen och körde mot rött, men Steve väntade till det blev grönt..
Han drog på för fullt men han hade tydligen tappat bort bilarna.
Vart skulle Lisa åka?
Förmodligen till polishuset på Kungsholmen.
Steve körde in mot Klarabergsleden och sen upp på Kungsholmen.Han såg den gråa Renaulten som stod parkerad på Bergsgatan. Ingen satt i bilen.
Steve kände sig förbryllad. Mobilen ringde. Det var Lisa
-Fick du någon bild?
-Bara på bilen.
-Har du registreringsnumret?
-Ja och bilen står parkerad på Bergsgatan. Det är en grå Renault.
-Jag kollar numret. Kan du stanna kvar och bevaka bilen och se om det kommer någon förare?
-OK.

Det blev en stunds väntan innan en kvinna i 30-årsåldern kom och satte sig i bilen och körde iväg. Steve bestämde sig för att följa efter. Vart hade mannen i svart tagit vägen?
Bilarna körde ut mot Roslagen och Steve undrade vart de skulle.
Han försökte nå Moa med hjälp av mobilen.
-Jag följer efter en bil ut mot Roslagen. Jag har inte betalt räkningen på hotellet.vid Järva krog.Kan du ordna det så länge?
-Intressant att älskarinnan ska betala räkningen för kärleksnästet.
-Är det så? Jag trodde vi var mer än så.
-Jag vet. Jag ska ordna det där Du måste vara rädd om dig. Vi har kollat registreringsnumret på Renaulten. Den är anmäld stulen. Vi kan ta in den när vi vill.
-Det är intressantare att se vart den tar vägen och jag kanske kan få en bild på den där kvinnan.

Steve följde efter den grå Renaulten ut på Roslagsvägen mot Täby. Bilen åkte av vid Bergtorp och sen vidare mot Erikslund.
Kvinnan gick ur bilen och in i en villa. Utanför stod ytterligare två bilar.
En av dem var en BMW som Steve kände igen som Milosovics.
Här fanns sambandet tänkte Steve.
Han bestämde sig för att passera vidare mot ICA-affären. Och han ställde sig på parkeringsplatsen där han hade utsikt över villan.

Efter ett tag kom kvinnan ut och satte sig i bilen och körde iväg.
Steve körde efter.
Han tog upp mobilen och ringde till Moa och berättade vad som hände.
Samtidigt såg han att den andra bilen vid villan lämnade garageuppfarten och följde efter honom.
-Vi skickar en polispatrull för att stoppa Renaulten, sade Moa. Försök att hänga på och ha kontakt med mig.
-Jag ska försöka. Den bakomliggande bilen närmar sig oroväckande. Nu ligger den direkt i baken på mig.
-Vi har en polisbil vid Täby Galopp.
-Vi svänger av mot stan.
-Det är bra. Då kommer ni att mötas.

Plötsligt hördes några skott och Steve förstod att man sköt på honom. Bilen började kränga. Han försökte hålla kvar den på vägen men det gick inte. Han var på väg ut i naturen. Han försökte parera så gott han kunde med praktiskt taget en arm.
Bilen skakade och höll på att volta men den höll sig upprätt tills den stannade en bit ut i naturen.
Polisbilen kom i full fart men stannade när poliserna såg Corsan. De hjälpte honom ut ur bilen. Han trodde inte att han var särskilt skadad. Mest var det den redan skadade armen som gjorde ont.
-Såg ni en Renault och en BMW som åkte mot stan?
-Nej, vi var inriktade på den gröna Corsan.
-Jäklar. Jag blev beskjuten och hamnade här ute. Kan ni gå ut med ett larm på de här bilarna? Här har ni registreringsnumren.
En av poliserna gick tillbaka till polisbilen och sände iväg meddelandet.
Steve fick hjälp till polisbilen och man frågade honom vart han ville åka.
-Kör mig till polishuset på Bergsgatan.

Han kom in på Moas rum och kramade henne så gott han kunde innan Lisa kom in.
-Det gick inte som vi hade tänkt oss, sade Lisa.
-Det blev allvarligare än jag hade tänkt mig, sade Steve. Det var Milosovics bil som stod där vid villan i Erikslund.Den förföljde mig när jag skuggade Renaulten. Man besköt mig från BMWn. Det kanske var Milosovic själv som satt i den, men jag vet inte.Honom känner vi men vem var kvinnan? Renaulten var stulen.
-Vi ska ta reda på vem som äger huset i Erikslund.
-Det är inte lätt det här med Milosovic. Vi vet en hel del, men hur ska vi bevisa alla samband? Alla förnekar att de har med honom att göra och han gör likadant.
-Jag ska ta mig in i Milosovic villa och lägga tillbaka anteckningsboken.. Det kanske kan sätta lite extra tryck på honom.
-Det är vansinne. Det är livsfarligt. Låt bli, vädjade Moa, men hon förstod att det var förgäves.. Vad ska du göra nu?
-Jag ska åka tillbaka till min nuvarande bostad.
-Och var den ligger får man inte reda på?
-Nej, ju mindre vi vet om varandra just nu, desto bättre.Men vi har mobilen och vi verkar ju kunna hitta varandra.

Steve ordnade med en ny bil och åkte åter ut till Sollentuna. Han tänkte inte ge sig.
Miloisovics bil stod prydligt parkerad utanför huset
Steve satt kvar i sin hyrbil en bit bort och lyssnade på radion medan han väntade.
Tiden gick . Milosovic skulle kanske inte ge sig ut mer idag.
Men efter några timmar kom han ut och satte sig i bilen och körde mot stan.
Steve körde försiktigt efter och hoppades att han inte skulle bli upptäckt. Men å andra sidan kunde Milosovic behöva veta att han ständigt var under uppsikt.
Den här gången gick färden mot Gamla Stan. Man parkerade på Munkbron och Steve parkerade en bit bort. Han hann se vilken gränd Milosovic gick upp i och gå in på den kända restaurangen Latina.
Skulle han våga följa efter?
Han bestämde sig för att fortsätta sin offensiva strategi. Han gick in och fick ett bord och beställde in en fisk och en öl.
Han tittade sig runt Där borta hade Milosovic slagit sig ner med en man i 60-årsåldern. Men vem var han? Det verkade något bekant med honom..Hade han inte sett honom på TV och i tidningarna?
Hade han själv blivit igenkänd? Det verkade inte så. Men man visste aldrig. Milosovic var en driven man.

Efter en timme bröt Milosovic upp och Steve hann inte med i det tempo som det nu blev fråga om. Steve måste betala och det behövde tydligen inte Milosovic. Antingen betalade den andre mannen som satt kvar eller annars behövde Milosovic inte betala för sig i restaurangvärlden. Han kanske bara tog emot pengar där, pengar för det skydd han gav restaurangerna.

När Steve kom ut i gränden var Milosovic redan försvunnen och Steve tog det lugnt och summerade de senaste händelserna. Var Latina en av P-restaurangerna?
Det var troligt . Vem var mannen som Milosovic hade ätit med?
Steve kände igen honom men kunde inte placera honom. Han behövde få reda på det så fort som möjligt.
Han bestämde sig för att åka till Klippgatan trots oredan.
Han trodd inte att fienden tänkte att han skulle återvända så snart.
Det var åter en hemsk syn att se sitt hem vandaliserat. Steve städade upp så att det blev beboeligt.
Det behövdes mer i insatser men dem fick han skjuta upp till ett annat tillfälle.

TORSDAGEN DEN 26 AUGUSTI

Steve vaknade inte förrän vid tiotiden med en ordentlig huvudvärk.
Det kändes inte alls som han var beredd att fortsätta jakten på P.
Han beslöt sig för att ligga kvar i sängen, när mobilen ringde. Det var Moa.
-Var är du?
-Det vet jag inte.
-Vad menar du med det?
-Det vet du.
-Längtar du inte efter mig?
-Nej.
Det blev alldeles tyst.
-Vad menar du?
Steve hörde oron i Moas röst
-Jag menar att jag känner mig så dålig idag. Trött, huvudvärk och allmänt nere.
-Har det hänt något?
-Ja, igår hände det mycket.
-Kan du inte låta mig komma och ta hand om dig?
-Du har alldeles tillräckligt att ta hand om dig själv.
-Du behöver inte vara så där även om du mår dåligt.
-Ju mindre du har att göra med mig desto bättre.
-Jag hör att du inte mår bra, Steve. Säg inte mer just nu.Det blir bara värre och jag bryr mig verkligen om dig.
-Gör du det? Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet att det är svårt för dig men jag känner sån sorg när jag inte vet hur det ska bli mellan dig och mig.
-Jag förstår dig. Det är svårt för mig men jag lovar att du betyder mycket och kommer att betyda mycket för mig. Vi hörs senare.
Hon lade på innan Steve hann säga något mer.

Steve satt kvar och var alldeles stilla. Tankarna gick genom hans huvud. Det fanns inget annat att göra än att ta en dag i sänder. Det var meningslöst att planera för mycket. Det bästa var att gå tillbaka till arbetet. Så han gjorde sig i ordning och gav sig iväg till KVÄLLSBLADET.

Han möttes av glada tillrop när han kom in på redaktionen. Han gick direkt till sin arbetsplats och kollade genom posten och annat inkommande. Det fanns ett meddelande från någon som kallade sig Lola som ville ha tag på honom. Det fanns ett mobilnummer.
Han ringde upp det. Det var en kvinna med en ganska stark brytning som svarade.
-Lola.
-Det är Steve Trents. Du har bett mig ringa.
-Ja, men det var några dar sen.
-Jag vet men jag har varit borta.
-Jag vill ha kontakt med dig för jag vet att du är intresserad av prostitution, speciellt öststatsprostitutionen. Kan vi träffas?
-Javisst. När och var?
-I morgon klockan tio på Mariatorget vid statyn mitt på. torget.
-Hur ska vi känna igen varandra?
-Jag är blond och har kort grå kjol och ser bra ut.
-Jag kommer.

Steve gick in till Sven Nilsson, som blev förvånad när han kom in.
-Vad gör du här? Du är sjukskriven.
-Jag vet men jag kan inte sitta stilla och låta P härja.
-Det är polisens sak.
-Jag vet men jag börjar jobba igen. Jag blir lugnare av det. Jag tror att om jag rör om ordentligt så pressar vi P till något oförsiktigt. Står erbjudandet öppet att bo hos er?
-Självklart.
-Jag kommer i kväll.
-Vad ska du ta tag i nu när du är på KVÄLLSBLADET?
-Sånt som har med P att göra som prostitution och protection. Jag anar också att knarket är en av de stora inkomstkällorna för dom. Kanske också politik. Dom är en del av högerkrafterna och om några veckor är det val.
-Det stinker, men jag vill inte att du ska ta några risker. Det är oförsvarbart av mig som chef.
-Ju mindre du vet desto bättre. Det är likadant med Moa.
-Hur har ni det med varandra?
-Vi har det bra men också dåligt. Hon har för stor press på sig från sin man Anders och skilsmässa verkar inte vara gångbart. Vi ligger lågt men ändå dyker hon upp i mitt liv hela tiden. Jag vet inte hur jag ska göra i allt det här.
När det gäller P är det enklare Dom är farliga men dom är så tydligt mina och samhällets fiender.
Det är en sak som gör mig orolig. Det finns en läcka både hos polisen och hos oss här på tidningen. Kan du tänka dig vem eller vilka som läcker här hos oss?
-Nej, men det finns många möjligheter.
-Kan vi lägga ut någon fälla?
-Hur har du tänkt dig?
-Jag vet inte men vi kan lägga ut något användbart för P hos några få.
-Det är OK. Tala om för mig vad du vill att vi ska göra.
-Jag hör av mig.

Steve reste sig och gick tillbaka till sitt rum.
Han satte sig ner och började göra en skiss över tänkbara personer på tidningen som kunde vara på fiendens sida
Han lade skissen framför sig och studerade den som ett schackbräde .
Vem var spionen eller vilka? Kunde det vara flera ? Ja, varför inte? Men det troligaste var att det var en som lyssnade på hans samtal.
Vilka satt i närheten och kunde se och höra honom?
Steve kände hur en slags paranoia smög sig på honom.
Plötsligt kände han en osäkerhetskänsla. Hela hans liv var i gungning. Allt var osäkert. Hans privatliv, hans arbetsplats. Han var mitt i livet och hade inte kommit längre.

Men så lugnade han ner sig. Han intalade sig att det inte var någon fara, en sak i sänder. I livet var man utkastad åt sig själv och sina val. Det var bara att vara lugn och se på situationen helt kallt. Han skulle inte göra något förhastat. Det som var vanskligast var relationen till Moa. Han kände att han inte hade någon kontakt alls.

Mobilen ringde. Det var hon som han tänkte på. Han hörde genast på Moas röst att det var något särskilt.
-Anders har försvunnit med pojkarna.
Steve var tyst.
-Hör du mig?
-Ja, men det låter så otroligt. Han kan väl inte bara försvinna med dom?
-Han har gjort det. Han vill straffa mig för att jag träffat dig.
-Vart tror du han har tagit vägen?
-Jag vet inte. Jag har ringt till svärmor i Hälsingborg men hon visste inte något. Dom har inte heller så bra kontakt.
-Du får väl anmäla försvinnandet till polisen.
-Du är inte klok. Jag måste leta reda på dom själv.
-Vad vill du att jag ska göra?
-Jag vet inte. Jag är så orolig men jag längtar efter dig.
-Vill du att vi ska träffas?
-Ja, jag måste ha någon trygghet.
-Jag kommer och hämtar dig klockan fem på jobbet.
Steve studerade människorna runt omkring sig. Ingen verkade speciellt intresserad av honom.
-Gör det. Kom och håll om mig.
Steve hörde henne gråta när han avslutade samtalet.

Hur skulle han bäst kunna lägga ut en fälla på tidningen? Den som satt närmast honom var Lars Persson, allmänjournalist.
Om han tog ett samtal med honom och berättade om Milosovic och att han tänkte bege sig till Latina för att prata med personalen där, så kunde han sen se om informationen gått vidare.
För att dubblera effekten skulle han läcka motsvarande uppgifter till näste man, Ralph Nord, trafikreporter på KVÄLLSBLADET. Men då skulle han byta ut Latina mot La Constella.
Steve genomförde sina idéer. Men båda verkade lagom intresserade.Dom var mest intresserade av hur Steve mådde.

Resten av förmiddagen gick Steve igenom vad tidningen skrivit om prostitution. Det fanns en hel del. P koncentrerade sig tydligen på import från öststaterna. De kunde inte språket och de hölls isolerade i lägenheter, villor eller på hotell eller motell som han själv hade sett. Frågan var hur importen gick till. De kanske lockades med arbeten och tog sig hit själva. Det kanske var det lättaste sättet. Annars kunde de drogas och köras hit i bilar. De kunde hotas och inte våga något annat än åka med någon färja på falska papper. Fanns det någon chans att få slut på den här människohandeln?
Kanske kunde man spränga P men det skulle säker komma andra aktörer..
För honom var det viktigt att först spränga P. Han hade en personlig ilska och hat mot P. Milosovic hade mord och människohandel på sitt samvete och dessutom allt våld mot Moa, barnen och honom själv.

Steve tog en taxi till Latina. Det var gott om folk och det var inte lätt att avgöra om han var skuggad. Han fick ett bord och beställde mat, en fiskrätt och en Ramlösa. Längre bort såg han den man som varit med Milosovic tidigare.
Steve tänkte mer och mer på vem det kunde vara.Han verkade så bekant men hans namn ville inte infinna sig.
När han skulle betala så bad han få tala med hovmästaren. Kyparen sade att det var omöjligt, hon var upptagen i ett viktigt möte. Steve betalade och tänkte att det kanske var ett sätt att blockera honom med att säga att han inte kunde få tala med hovmästaren, som tydligen var en kvinna.
-Kan ni säga vem mannen där borta är?
-Nej, jag vet inte.
-Brukar han komma hit?
-Jag har inte sett honom förut.

Steve kände avogheten. Han skulle inte få några uppgifter frivilligt här på Latina.
Hade Lasse Persson läckt att han skulle till Latina?
Det fanns det som tydde på det men det var inte säkert men Lasse kunde inte avskrivas som spion.

Så tog han en chansning och gick fram till den kände men okände personen. Han stötte till bordet och glaset tippade och vinet rann ut i knät på mannen.
-Vad gör ni karl? Ser ni inte att det sitter folk här?
-Ursäkta. Det var en olyckshändelse. Jag ska betala tvätten. Hur är ert namn?
-Skit i det. Försvinn! Jag vill inte se er,..

Steve gick mot utgången och frågade en annan kypare vem mannen var.
-Jag vet inte men jag har sett honom här flera gånger.

Steve gick till tunnelbanan och köpte en engångskamera i en kiosk.
Han tänkte göra bort sig igen och gick för att ta en bild på mannen.
Han gick in på restaurangen och gick fram till mannens bord och tog ett kort och vände på klacken., men han hann inte långt. Någon tog tag i honom burdust och slet ifrån honom kameran.
-Vad gör ni? skrek Steve.
-Här är det inte någon fotografering av gästerna, kom det hårda svaret,. Ge er iväg, annars kallar vi på polisen.
-Gör det!
-Ni går annars kastar jag ut er.

Steve tvivlade inte på att mannen skulle hålla sitt löfte så han gick långsamt mot utgången.
Han kände sig ganska nedslagen. Vad hade han uppnått med sitt handlande? Han visste inte om han kommit åt läckan på det.
Det var möjligt att det var Lasse Persson men det var inte alls säkert.
Skulle han bege sig till La Constella?
Det kändes som han hade fått nog av restauranger. men så bestämde han sig för att fullfölja planen.
Han tog trean till Kungsholmen.
Det var ganska lugnt på La Constella. Det var efter lunchtid..
Han studerade folk runt omkring sig.
Plötsligt fick han se mannen som kastat ut honom från Latina..
Han hajade till och för ett kort ögonblick möttes deras ögon.
Visste mannen att Steve begett sig till La Constella eller var det en tillfällighet?

Mannen gick mot toaletten och Steve gick efter. Han var ute efter konfrontation.
När han kom in på toaletten var det tomt där..
Vart hade mannen tagit vägen?
Steve gick ut och såg att korridoren gick vidare mot kontoret.
Han gick fram till dörren och hörde en högljudd konversation där innifrån.
-Vad gör den där journalisten här?
-Jag vet inte.
-Han springer och jagar oss. Han var nere på Latina och ställde till skandal med Gustav.
Steve lystrade till. Han visste nu att den bekante mannen hette Gustav.
Nu var det bara efternamnet som fattades.
-Vi får nog göra oss av med honom en gång för alla. Han har fått tillräckligt med varningar.
-Ja, det är dags. Vår källa på tidningen tycker likadant. Det finns risk för att han kan komma att avslöja vår verksamhet.

Steve hade fått bekräftat att det fanns en läcka på tidningen.
Men vem var det? Lasse eller Ralph?.
Steve drog sig tillbaka. Han vågade inte stå kvar längre.
Han lämnade La Constella och gick över till polishuset. Det var för tidigt att hämta Moa, men han tänkte gå in och fråga om hon var klar.

Moa blev överraskad att se Steve så tidigt.
-Redan?
-Ja, jag blev klar tidigare än väntat.
-Var har du varit?
-Jag kommer från Latina och La Constella, Jag håller på att ta reda på vem en höjdare är som heter Gustav någonting. Jag har också fått bekräftat att dom tänker sig göra av med mig för gott.
-Hur vet du det?
-Jag stod utanför kontoret på La Constella och hörde när dom pratade om mig.
-Du måste låta bli det där med P.

-Du måste låta bli det där med P. Det är inte värt det. Jag är orolig för dig. Jag vill ha dig levande. Det är hemskt. Du och jag är dödshotade och mina barn är bortförda av min man.
-Jag tycker det är hemskt att P ska få styra våra liv. Dom hat gjort både dig och mig och barnen så mycket illa,både fysiskt och psykiskt.
-Jag vet men det är polisens sak och inte din och min personliga uppgift.
Du kan skriva om det här men inte vara ute på fältet. Jag är så orolig för mina barn.
-Vad är det som hänt?
-När jag kom hem var det alldeles tyst i huset. Jag förstod ingenting. Det fanns inte något meddelande och till slut ringde jag till svärmor i Helsingborg men hon hade inte hört någonting.
-Tror du att dom har gett sig ut på någon tur här i närheten?
-Nej, jag tror inte det. Dom borde ha lämnat något meddelande och dom borde ha tagit med sig extra kläder.
-Dom kan ha åkt till såväl Vaxholm som Sydafrika, eller hur?
-Dom är borta. Tänk om jag inte träffa dom något mer.
-Vad tänker du göra?
-Jag vet inte, men jag tänker börja med att ta reda på om dom är i Sydafrika. Jag känner flera av Anders arbetskamrater.
-Vad vill du att jag ska göra?
-Jag är glad om du stöttar mig. Vi får höras via mobilen men det är bra om vi inte ses ihop.Vi kanske kan träffas på något hemligt ställe.. Men det finns klara risker att vi är skuggade..
-Har ni kommit fram till var läckorna finns hos er på polisen?
-Vi ännu inte färdiga med undersökningarna. Enligt Lisa verkar det som om det finns en läcka hos säkerhetspolisen men också hos oss. Vi blir inte kloka på var.
-Jag håller på att lägga ut fällor hos oss på KVÄLLSBLADET. Tror du att det kan finnas ett samband mellan tidningen och polisen? Det är inte omöjligt. Det verkar nästan så. Vi får undersöka det närmare..
Steve och Moa skildes efter en tid tillsammans. De beslöt att hålla kontakt via mobilerna.

Moa till det tomma huset i Solna. Hon drog sig för att gå in. Det kändes så ödsligt. Hon ryste till men skakade av sig olustkänslan och gick in.
Var fanns Anders och barnen? Varför hade han förstört allt?
Hon tänkte allt djupare på orsakerna. Anders hade fått reda på hennes förhållande med Steve. Han var naturligtvis arg och besviken. Men bakom det låg Anders och hennes relation.Den var inte bra när han åkte till Sydafrika och den hade inte blivit bättre under hans frånvaro. Hon hade haft en längtan efter ömhet, trygghet och sexualitet när Steve kom in i hennes liv.
Hon blev varm när hon tänkte på honom. Varför skulle allt vara så svårt?
Många kvinnor träffade nya män och man skilde sig på ett civiliserat sätt. Men hon kände Anders. Han gav aldrig upp något som han ansåg tillhörde honom. Han ansåg säkert att hon var en dålig mor genom att barnen kidnappats. Men det var hon som tagit hand om dem. Anders hade varit långt borta. Hon undrade hur allt det här skulle sluta.

Hon lagade mat åt sig själv och bytte om till träningsoverall. Hon tog ett glas rödvin och sjönk ner i soffan och tittade på nyheterna. Det var ett reportage om hur prostitutionen med kvinnor från öststaterna hade ökat. Det var det här Steve var intresserad av och som var en del av P:s verksamhet. Det borde kunna gå att stoppa importen men det var mycket svårt med öppna gränser.
Moa reste sig och började städa. Det behövdes. Hon gjorde i ordning sina och barnens kläder. Hon behövde vardagen och rutinerna.
Men tankarna fanns där hela tiden. Skulle hon få se barnen igen?

Hon gick in i badrummet och duschade och kände hur skönt det var att låta vattnet rena sin kropp.
När hon stod där hörde hon hur nyckeln sattes i ytterdörren. Hon stelnade till.
Vem hade nyckel mer än hon själv och Anders?
Hon var här och Anders var i Sydafrika med barnen, eller?
Hon svepte handduken runt sig och spanade ut mot ytterdörren som öppnades.
Och där stod Anders.

- Var är barnen? skrek hon mot honom.
-Dom är i säkerhet för dig.
-Vad då i säkerhet för mig?
-Du har svikit mig och barnen. Du har dragit in en ny man i ditt och deras liv. Du har förstört familjen.
-Vad gör du här?
-Jag ska hämta kläder och en del saker.
-Vart ska du sen? Var är barnen?
-I säkerhet säger jag. Hur ska du ha det?
-Hur ska jag ha det? Jag är här.
-Det är ohållbart, Moa. Du förstör för oss alla. Jag vill ha dig.
Moa såg hans blick. Han klädde av henne med sina ögon. Han gick fram till henne och försökte ta henne i sin famn.
-Jag vill inte.
-Du vill inte ha din man?
-Anders. Det är inte det det handlar om. Vi måste reda ut vårt förhållande.
-Kom hit!

Hon stod kvar men tvingades bakåt av Anders.
Han tog tag i hennes handduk och rev bort den.
Hon stod där helt naken.
-Du är vacker, ropade han och trängde upp henne mot den öppna spisen.
-Du är inte klok. Låt mig vara!
Då kom örfilen. Hennes huvud slogs åt sidan.
-Du är en hora, en svikare. Du sviker din familj.

Anders lyfte sin hand igen till ett nytt slag.
Moa fick tag på en vas på spiselhyllan och slog den med all kraft mot Anders huvud. Han föll handlöst och låg stilla på golvet.'
Hon blev både lättad och förtvivlad.
Vad hade hon gjort?

Hon gick till sängkammaren och satte på sig kläder. Han skulle aldrig få se henne naken mer.
-Jag kan inte stanna här.
Hon lämnade Anders och huset. Han låg fortfarande livlös vid öppna spisen.

Moa gick ut och satte sig i sin bil.
Hon började skaka och satt där i flera minuter innan hon kunde starta bilen. Hon stannade först när hon hade kört in på Norra begravningsplatsen. Hon var i upplösningstillstånd. Vad hade hon gjort?
Hon tog upp sin mobil och ringde till Steve.
När han svarade kom det bara fram:
-Steve, det är så hemskt.
-Vad är det som hänt?
-Det är så hemskt.
-Berätta. Vad är det som hänt?
-Anders dök upp.
-Är inte han i Sydafrika?
-Tydligen inte. Det blev slagsmål.. Han kallade mig för hora och svikare och så gav han sig på mig.. Jag var naken och jag vet inte vad han tänkte göra. Jag slog en vas i huvudet på honom.
-Var är han nu?
-Jag tror att han ligger kvar där på golvet.
-Är han skadad?
-Ja.
-Är han medvetslös?
-Ja.
-Lever han?
-Jag vet inte.
-Du måste se till att han kommer till sjukhuset.
-Jag kan inte, jag orkar inte.
-Du måste. Var är du nu?
-På Norra begravningsplatsen vid Karolinska.
-Stanna där. Jag kommer.

Moa började gråta och kände hur fel livet blivit. Så satt hon fortfarande när det knackade på fönstret.
Det var Steve. Han steg in och satte sig på passagerarplatsen bredvid henne. Han höll om henne och smekte försiktigt hennes kind och hennes hår.
-Gråt inte, Moa.
Men det hjälpte inte och skakningarna fortsatte. Men så småningom avtog de och de blev sittande helt tysta.
-Ska vi inte se efter hur det har gått med Anders?
-Jag vet inte. Det var så hemskt. Jag kände mig så hotad och utsatt av den som jag levt med i flera år och har barn med..
-Livet kan ändras och man kan komma ifrån varandra.
-Vi åker hem. Kan du följa med mig?
-Ja, jag ställer min bil här.
-Vill du köra? Jag orkar inte.

De bytte sida med varandra och körde tillbaka till Lindbergs villa i Solna.
-Jag vet inte om jag vågar gå in.
-Jag kan gå in om du vill. Stanna här i bilen.
-Jag är så rädd.

Moa gav Steve nycklarna och Steve gick in i villan.
Det var alldeles tyst.
Steve gick in i vardagsrummet.
Där låg Anders helt stilla framför den öppna spisen.
Steve gick fram och lyssnade och kände efter om det fanns någon puls.
Han stelnade till. Det fanns ingen puls.
Det spred sig en skräck inom honom. Var Anders död?
Han kontrollerade en gång till. Det fanns inget liv.
Hur skulle han kunna berätta det för Moa? Att hon dödat sin man.

Plötsligt hörde han ytterdörren öppnas
-Steve. Är du där?
-Ja, jag är här. Jag kommer till dig.
Han gick ut i hallen till den skräckslagna Moa.
-Hur är det? frågade hon med bruten röst.
Steve tog henne i famnen och höll om henne. Han försökte hålla henne stilla.
Så sköt hon honom från sig.
-Vad är det? viskade hon och sen skrek hon.
-Vad är det?
-Moa. Anders är död.
-Det kan inte vara sant. Jag ville inte döda honom. Jag tvingades försvara mig.
-Jag vet, jag vet. Du gjorde det i självförsvar.
-Jag vill inte att barnen ska förlora sin pappa.
-Jag vet. Vi måste ringa polisen så att de kan komma hit.Rör inget.
-Vi ringer till Lisa Berg så får hon ta med sig några andra poliser. Vi ber henne ta med sig en läkare också.
-Jag har telefonnumret till Lisa, sade Steve. Jag ringer henne.

Han fick tag på Lisa och förklarade läget för henne. Hon blev alldeles tyst.
-Inte det också. Hur är det med Moa?
-Hon mår inget bra. Hon är i chocktillstånd.
-Stanna där så kommer vi så fort vi kan.

Steve och Moa satte sig ner och Steve höll henne tätt intill sig. Hon slöt ögonen. Hon grät sakta och Steve smekte henne varsam över håret.

Lisa kom efter en stund tillsammans med några kollegor och en läkare.
Lisa talade med Steve medan de andra undersökte Anders och huset.
-Hur gick det till Moa?
Moa försökte prata men rösten stockade sig och gråten kom igen.
Lisa vände sig till Steve.
-Hur kom du hit?
-Moa hade åkt till Norra Begravningsplatsen och hon ringde till mig. Vi träffades där och sen åkte vi hit.
-Det var så hemskt, kom det stötvis från Moa. Jag förstod inte vad jag gjort.
Det var Steve som fick mig att återvända hit.Är Anders dös?
-Ja Moa. Anders är död.
-Det är inte sant. Jag ville inte.....
-Det är klart att du inte ville. Men berätta hur det gick till..
-Jag var ensam hemma och Anders kom alldeles oväntat in. Jag trodde han gett sig av med barnen till Sydafrika.
Han hotade och slog till mig.
Jag fick tag på vasen på spiselhyllan och slog den i huvudet på honom.
Han föll ihop och jag gav mig iväg efter att ha klätt på mig.
-Du gjorde det i självförsvar?
-Ja, jag var hotad.

Läkaren kom fram till dem
-Jag skulle vilja undersöka dig. Kan vi gå in i ett annat rum?
-Har du några skador?
-Jag vet inte, men jag fick slag i ansiktet.
Läkaren undersökte hennes kind.
-Du har en tydlig utgjutning. Det kommer att bli ett ordentligt blåmärke. Har du fått några fler skador?
-Jag tror inte det.

Lisa kom in i arbetsrummet.
-Vad trodde du Anders skulle göra?
-Jag vet inte men han var helt galen. Han beskyllde mig för att vara en svikare som övergett make och barn.
Jag hade bara ett badlakan på mig. Jag hade duschat. Han slet det av mig.
Jag kände att jag skulle bli slagen och våldtagen och jag gjorde motstånd.
Jag kanske t o m skulle bli dödad.
Jag förstod att jag måste skydda mig. Det gick inte att prata längre. Jag tog en vas och så slog jag till.
-Det är knappast troligt att du blir dömd för Anders död.
Jag vill att du lämnar huset så att vi får stänga av det och göra en ordentlig platsundersökning.
Du får vara tillgänglig så att vi får tag på dig om vi behöver några fler uppgifter.

Steve och Moa lämnade huset och åkte till kyrkogården för att hämta Steves bil.
-Vad tänker du göra?frågade Steve.
-Jag vet inte. Det känns som hela livet håller på att falla ihop.
Jag måste få tag på barnen, jag vet inte var dom är. Jag förstår inte var Anders kan ha lämnat dom. Jag ringde till svärmor men hon hade inte sett dom.
-Har Anders några syskon?
-Ja,han har en syster som bor i Linköping.
-Kan barnen vara hos henne?
-Jag tror inte det. Dom har inte haft någon bra kontakt.
-Kan du tänka dig att bo hos några vänner?
-Ja, kanske.Jag får försöka ringa runt och fråga.
-Var tänker du bo så länge?
-Jag vet inte. Kanske hos min mamma. Men hon har bara en tvåa.
-Vill du bo hos mig?
-Det är klart jag vill, men jag ska inte det. Dels är både du och jag hotade av P och dels ska vi inte ta steget att flytta ihop.Vi får se hur det blir.

Steve kände ett sting inom sig. Moa var nu änka och fri men det fanns nya hinder. Det hade säker i normala fall varit lättare med en skilsmässa.Det hade mer varit ett frivilligt steg av Moa.
De skildes åt när Steve skulle gå in i sin bil..
-Vi kan väl höras vid, sade Steve och kysste henne lätt på kinden.-
-Ja, sade hon kort. Jag hör av mig när jag vet hur det blir.

FREDAGEN DEN 27 AUGUSTI

När Steve kom till KVÄLLSBLADET på fredagsmorgonen möttes han av ett meddelande från Lisa Berg att han skulle ta kontakt med henne snarast möjligt.

Han ringde genast upp henne.
-Hej, det är Steve. Du ville att jag skulle ringa?
-Ja, har du hört något från Moa?
-Nej, vi skildes igår kväll och sen dess har jag inte hört någonting.
-Vi har försökt få tag på henne för en del kompletterande uppgifter. Hon svarar inte hemma och inte på mobilen. Har du någon mer kontaktväg?
-Nej. Hon visste inte var barnen fanns och var orolig för dom. Hon ville inte att vi skulle vara tillsammans just nu.
Det blev tyst.

-Ja, det är så Lisa.
-Jag tror hon vill vara med dig. Men det är för mycket kaos. Hon måste hitta sig själv. Bara hon inte skadar sig. Eller att P får tag på henne för att göra sig av med henne en gång för alla.
-Tror du att hon upplevs som ett så stort hot av P?
-Ja, jag tror inte att de har råd med att ni har kommit så nära. Jag vill att du omedelbart hör av dig till mig om du hör något från Moa eller P.
-Jag lovar.
Han lade på luren.

Steve hade kommit fram till sitt postfack. Han bläddrade igenom internposten och där låg ett kuvert, igenklistrat men utan någon adress. Han öppnade kuvertet.
Det var en inbjudan.

VÄLKOMMEN TILL MIDDAG PÅ LATINA FREDAGEN DEN 27 AUGUSTI KL 20.00.

Det var ett vanligt datapapper utan logo. Kuvertet var inte adresserat men det hade legat i hans fack.
Han var konfunderad. Vad betydde det här? Han hade varit på Latina och där fanns också trådar till P. Förnuftet sade honom att inte bry sig om brevet men han var nyfiken.

Han gick in till Sven Nilsson som bad honom slå sig ner.
-Hur går det?
-Inget bra. Nu har t o m Moa och jag glidit ifrån varandra. Jag vet inte var hon är.
Sen berättade han om brevet.
-Jag tycker du ska strunta i det där. Det är för stora risker. Låt polisen fortsätta alla spaningar.
-Jag kan inte ge upp. Jag vill att du backar upp mig genom att skicka någon med mig i kväll.
-Vem har du tänkt dig?
-Kan du fråga Stina Stenström på allmänredaktionen? Hon känner till en del av det här och hon är lugn och förståndig.
-Jag ska prata med henne och jag tycker att du ska ringa till Lisa Berg på polisen om hon inte kan skicka någon också.

Steve hade en konstant oro i magen. Han kände sig utlämnad, ja kanske utestängd av Moa. Det var svårt förut också men då var dom ändå tillsammans, Nu hade han sin kamp och hon sin.

Han åkte över till Lisa för att höra om hjälp till kvällens möte och om hon hört något från Moa.
Hon var inte inne och han beslöt att komma tillbaka senare.
I korridoren mötte han Gudrun Lilja. Han frågade om Moa men hon hade inte hört något nytt.
Steve återvände till KVÄLLSBLADET,där ett rykte hade spritt sig om kvällens möte.

Hur kunde det ha spritt sig?
Inte genom Sven. Hade han hunnit fråga Stina?
Redaktionen var som ett såll. Den som hade lagt brevet i facket kanske kände till innehållet och hade sen spritt ut ryktet om innehållet?

Det ringde i mobilen. Det var Lisa.
-Har du sökt mig?
Steve berättade om mötet senare på kvällen om hon kunde komma.
-Självklart. Vad tror du mötet går ut på?
-Jag vet inte men det har säkert med P att göra. Vet du något mer om Moa?
-Nej. Hon är inte hemma och hon svarar inte. Vi har börjat aktivt söka henne men hon har inte varit borta så länge.

På kvällen kom Steve till Latina i sällskap med Stina Stenström. De undrade vilka som skulle komma till mötet
Stina var i fyrtioårsåldern. Påtagligt smal med kort mörkt hår.
Han hade arbetat med henne då och då på olika uppdrag.
Hon var lätt att prata med och hade ofta bra synpunkter.
Hon levde numera singel sedan hon och hennes man hade skilt sig efter att de hade förlorat sitt barn i en bilolycka. Chauffören hade varit kraftigt berusad.
Stina hade ett mörkt stråk i sitt sinne efter den händelsen. Men hon kunde också skämta med en svart humor.
-Steve. P verkar vara en jätteorganisation som håller på med all slags kriminalitet. Vi på KVÄLLSBLADET har gjort en bra insats men jag tycker det är konstigt att polisen inte kan spränga den.
Tror du att det någon slags maffia bakom?
-Ja, det tror jag Förmodligen är den internationell.Det finns också infiltration hos oss och polisen.
-Hos oss?
-Ja, det finns åtminstone läckor.
-Vilka?
-Jag vet inte, men det ska jag komma åt.
-Steve, akta dig bara. Jag tycker att du låter som en polis. Men du är journalist. Det är två olika jobb. Var rädd om ditt liv. Man vet inte hur snabbt man kan förlora det.
Jag vet sen Annika omkom. Jag tänker på honom som en mördare

När de kom in på restaurangen var det gott om folk där. Steve kände igen några journalister, några politiker, några poliser.
Steve såg att Lisa och Gudrun Lilja var där och mannen som varit med Milosovic förra gången. Milosovic själv såg han däremot inte.
Steve riktade sin uppmärksamhet på den kände mannen som inte kom på vad han hette.
Han vände sig till Stina.
:
-Vem är det där?
-Känner du inte igen honom?
-Jo,men vem är han?
-Jag blir så irriterad av att jag inte kommer på hans namn.
-Det är en av stans mäktigaste män, Gustaf Ekborg.
-Ja. Ja. Men vad gör han här?
-Jag vet inte. Vad tror du?
-Vi får höra.

Det bjöds på drinkar och sen tog Gustaf Ekborg till orda.
-Välkomna. Det här en slags presskonferens men vi har också bjudit in näringslivet, polisen och myndigheter.
Vi vet att Latina är ett bra exempel på god företagsamhet som vi behöver i vår stad.Vi behöver arbetsplatser och vi behöver ge utrymme för våra invandrare inom turist- och restaurangområdet.
Men vissa myndigheter är alldeles för nitiska. Ni har läst om Latina och momsskulder. Restaurangen har misstänkliggjorts. Den har jagats med blåslampa.
Myndigheterna och polisen måste ha mycket viktigare att göra än att jaga duktiga entrepenörer.
Tidningarna ger dålig publicitet.Det här gäller inte bara för Latina utan också en rad andra restauranger.
Det vi vill åstadkomma en attitydförändring. Vi behöver en mycket positivare syn på Stockholm till nytta för oss alla.
-Några frågor?

Steve kunde inte låta bli.
-Ja, det kan vara som ni säger. Men det kan också vara så att det finns olagligheter här och på andra ställen.
-Teoretiskt kan det vara så, svarade Gustaf Ekborg men vi har gjort utvärderingar från stadens sida och bara hittat vissa fördröjningar av t ex moms.
Det är massor av papper som ska fyllas i och många företagare är inte så vana med språket och svenska traditioner så vi vill ändra på vår krångliga byråkrati och bli mer företagsvänliga. Vi vill se en mer positiv attityd, inte minst från media.

En av kollegorna från den andra kvällstidningen höjde sin röst.
-Vi är ingen PR-avdelning varken från stan eller näringslivet.
-Jag vill att ni ska ge en mer balanserad bild. Folk skräms av era skriverier.
Efter ytterligare några synpunkter gick man över till att äta en god middag.

Stina och Steve tog varsin kaffe och satte sig i en lugn hörna.
-Jag tycker det här luktar lång väg, sade Stina.
-Ja, det gör det verkligen.Det är första gången jag ser den politiska makten och brottsligheten visa sig tillsammans så öppet.
Tror de att det ska bli tyst på oss? Nej tvärtom.
Men kanske man vill visa att pressen går för långt och få sympatierna på sin sida.
-Tror du att jag kan sticka? Jag har lite bråttom,
-Gör det, sade Steve. Det här är klart nu.

Stina lämnade Latina och Steve satte kvar och studerade situationen.
Han talade med Gudrun Lilja innan hon gav sig iväg.
Steve gick på toaletten och han stod bredvid en man som han inte kände igen.
-Steve Trents. Jag vet vem ni är.
-Vem är ni?
-Det har ingen betydelse. Varför ställer ni till med så mycket bekymmer?
-Jag har ett arbete och skriver sanningen.
-Sanningen!
Det kom ett lågt hånskratt.
-Vad är sanningen? Den är till salu.
-Det är den inte.
-Jag skall visa er. Vill ni behålla hälsan och tjäna pengar eller bli fattig?
-Ingetdera.
-Ni är en tjurskalle, Trents.Jag ger er 50.000 i månaden om ni skriver som vi vill.
-Vem är ni?
-Det har ingen betydelse, säger jag. Vad säger ni om erbjudandet?

Steve tänkte till. Han kunde gå efter sin känsla men han kunde också välja att spela med i spelet och komma närmare P.
-Det måste jag tänka på. Jag kan inte svara på en gång.
-Det är OK. Ni kan tydligen vara en förnuftig, Trents. Jag är verkligen orolig för er hälsa.
Det fanns något sötsliskigt blandat med iskyla i mannens röst.
-Jag hör av mig till er i nästa vecka.
Mannen försvann helt tyst. Kunde någon gå så tyst?

Steve åkte hem till Klippgatan.
Han kände sig helt förvirrad.
Vad ville Moa med deras relation? Han kände sig också tom och helt ensam. Ingen människa var längre nära honom.
Livet var så tungt. Spelade det någon roll om han levde eller inte?
Varför skulle han kämpa vidare?
Han satt där i sin fåtölj och stirrade framför sig.

LÖRDAGEN DEN 28 AUGUSTI

Steve vaknade i fåtöljen och kände sig ruggig. Han klädde av sig och gick och lade sig och somnade in. Ingenting spelade någon roll längre,
I sömnen kom drömmarna hur han försökte rädda Moa.från att drunkna
men han nådde aldrig fram till henne.
Med ett skri när hon sjönk vaknade han helt kallsvettig.Han var tvungen att gå på toaletten innan han försökte somna om igen.
Till slut blev ljuset och värmen för svåra för honom. Han drevs upp ur sängen och in i duschen.

Det ringde och han svarade men det enda han hörde var gråt.
-Är det du Moa?
Inget svar och så lades luren på. Han sjönk ihop och började gråta.Det gick inte att hejda gråten.
Varför skulle han leva om det var så här.
Efter några timmar bestämde han sig för att ringa till Sven Nilsson.och säga att han behövde en längre ledighet
-Tror du att det är det bästa?
-Jag måste få distans till allt det här och inte minst till mitt privatliv.
-Det är ok men du vet att du får höra av dig till mig när du vill. Jag är alltid beredd att lyssna på dig och hjälpa dig.
-Jag vet Sven. Jag är djupt tacksam för din vänskap.

De avslutade samtalet och Steve funderade över om det var Moa som ringt tidigare. Han provade att ringa hennes olika telefonnummer men det blev inget svar. Han ringde till Lisa Berg men hon hade inte hört något ifrån Moa.
-Vi får gå ut med en efterlysning om hon inte dyker upp någon av de närmaste dagarna. Vad tänker du göra, Steve?
-Jag vet inte. Jag känner en sån tomhet och ensamhet. Moa har kommit att betyda så mycket för mig.
.-Jag vet att du betyder mycket för henne.
-Varför ska det vara så här?
-Jag vet inte. Men var kan man få tag på dig?
-På mobilen.
-Vart ska du ta vägen?
-Jag vet inte.

Steve satt stilla i flera timmar. Han hade ingen initiativförmåga. Han såg inga möjligheter längre. Men visst fanns det väl något att göra. Det kunde inte vara så att Moa bara försvann. Dom hade ju varit så nära varandra.
Han förstod henne. Hennes liv var helt upp och ner.
Var han en del av orsaken? Var det han som hade gjort att hennes man i sin svartsjuka gått alldeles för långt? Han borde ha förstått riskerna med att inleda en relation med en gift kvinna. Han hade överlåtit ansvaret helt och hållet på Moa. Det var fegt och ansvarslöst. Vad skulle han göra nu?
Vart hade Moa tagit vägen? Det enda han kunde komma på var att hon kanske återvände till villan i Solna. Så kom han på vad han skulle göra-
Han tog med sig lite kläder, några böcker och några skrivhäften och tog en taxi till Moas villa,
Han såg sig omkring och gick in på baksidan via balkongdörren.Han trodde inte någon kunde se honom. Han ropade på Moa men det kom inte något svar.Han gick runt i villan men det fanns ingen där.Vad skulle han göra här?
Han gick på intuition, Han kände att han skulle vara kvar här. Han tittade genom vad det fanns i kylen och frysen. Det fanns mat åtminstone för en vecka.

Plötsligt ringde det i telefonen och idiotiskt nog lyfte han på luren. Det var en kvinna som ville tala med Moa- Han lade ner luren och han hörde hennes röst.
-Moa, svara om du är där.
Steve undrade vem det var.Var det någon som visste något om barnen?
Efter en stunds tystnad lade de båda på.
Nu var det någon som visste att det inte var tomt i huset.
Hur länge kunde han stanna innan någon upptäckte honom.?
Han hoppades att Moa skulle komma tillbaka.

Han kände att han behövde göra någon så han började laga mat. Det blev kyckling och ris.
Det här var dödens plats. Här hade Moa slagit ihjäl Anders när han attackerade henne.

Det ringde igen men den här gången lyfte Steve inte på luren,
Telefonsvararen gick igång. Det var Lisa Berg. Hon bad Moa ringa upp så fort som möjligt.
Efter maten gick Steve och lade sig i Moas säng och kände hennes lukter
och kände en stark längtan efter henne och samtidigt en stor ensamhet. Han grät mot hennes kudde. Varför var livet så omöjligt?
Varför kunde han inte få leva i lugn och ro med den kvinna han älskade?

Steve hörde ett ljud från nedervåningen. Det var ytterdörren som öppnades och han hörde försiktiga steg. Det var någon som gick ut i köket med alltmer försiktiga steg.
Steve beredde sig på att någon skulle komma in i sovrummet. Men så blev det inte. Personen gick ut genom ytterdörren.
Steve smög sig fram till fönstret för att få se vem besökaren var. Men han hade fel utsiktspunkt. Det blev alltmer mystiskt.
Var det Moa som kom och gick?
Det ringde på hans mobil. Det var Sven Nilsson
-Var är du någonstans?
-Jag är ute på stan, ljög han. Det var inte lämpligt att tala sanning just nu.
-Vad har du för dig?
-Jag försöker lägga det här med P bakom mig.
-Det finns läckor här på tidningen.Jag trodde dig inte men jag hittade ett meddelande från P till någon vi inte vet namnet på.
-Var hittade du det?
-Det låg kvar vid postfacken utan adressat.
-Vad handlar det om?
-Om dig.
-Mig?
-Man har satt upp ett pris på dig.
-Vem som helst kan lämna uppgifter på någon och tjäna en slant.
-Jag kommer inte att vara på tidningen framöver.
-Var rädd om dig. Det här är allvar.

Steve bestämde sig att bevaka huset utifrån. Han tog sig en runda i villaområdet och hittade en liten park varifrån han kunde bevaka huset,
Det var en fin sensommarkväll och det var skönt att sitta ute i det fria.
Efter drygt en timme körde en bil upp till garaget. Han tyckte att hon bakifrån såg ut som Moa.Han ropade hennes namn Men det var Lisa Berg.Han hann inte reagera förrän bilen rullade ut igen och försvann.
Vad hade Lisa Berg att göra hemma hos Moa? Varför hade hon inte reagerat när hon hörde honom ropa efter Moa? Skulle han ringa till henne?

Steve bestämde sig för att ligga lågt och vänta med att ringa.
Han satte sig ner och tittade på Rapport. Huvudnyheten var att en 34-åring hade skjutits ihjäl vid en bensinmack ute i Täby. Ingen hade sett varifrån skottet hade kommit. Det fanns en oro hos dem som intervjuades i inslaget.
Varför hade det här hänt och varifrån hade skottet kommit?
Man gjorde jämförelser med det som tidigare hade hänt i USA. Var det här början på en serie med mord eller var det en engångshändelse?
Övrig nyhetsrapportering gällde de kommande valen i september.Det som särskilt uppmärksammades ett utspel av det högerextrema partiet i flyktingfrågan,

Steve gick och lade sig i Moas säng och lät tankarna komma och gå.
Hade det varit bättre att det inte hade träffats? Men han avvisade frågan.
Han låg vaken ett tag tills sömnen tog över.

SÖNDAGEN DEN 29 AUGUSTI

Han vaknade genomsvettig och satte sig upp i skräck.
Klockan var nästan fyra innan han somnade om igen.
Det var morgon och han kokade lite kaffe och gick ut och satte sig i bersån.
Den var väl skyddad utan insyn.Han hörde grannens radio som var på med hög volym och den stora nyheten var mordet i Täby.
Den 34-åriga mannen hade stått och tankat när han skjutits i huvudet med ett gevär. Han var dataingenjör, gift och med två barn. Han var inte tidigare känd av polisen och levde enligt uppgifter ett normalt liv.
Man drog slutsatser från liknande händelser i USA och man talade redan om seriemördare fastän det bara var en som skjutits.
I en intervju uttalade sig Gudrun Lilja om att det behövdes utökade resurser. Det fanns alltid risker med den ökande och hårdare brottsligheten.Förutom de direkta hemskheterna höjdes nästan alltid röster om fler poliser och strängare straff. Man visste alltid vilka som krävde de här insatserna.
Men kände han själv inte likadant? Han såg hur brottsligheten ökade och drabbade honom själv och Moa. Maffiaverksamheten blev allt vanligare. Makt i politik,samhälle och kriminalitet hade blivit allt vanligare. P hade sin tydliga samverkan med Gustaf Ekberg och även massmedia och polis fanns med. Alla var intresserade av pengar,svarta pengar till nästan vilket pris som helst.T o m han själv hade blivit erbjuden att bli uppköpt. Det fanns läckor överallt.

Han gick in och städade.
Han hörde hur det kom snyftningar från sovrummet..
Han gick dit och i den obäddade sängen. Där låg Moa. Han höll om henne, smekte hennes hår och försökte trösta och lugna henne.Till slut kom det inte några mer tårar.
-Var har du varit Moa?
Det kom inget svar. Hon verkade svårt chockad.
Borde han ta med henne till sjukhus?
Han avvisade tanken.Det skulle inte fungera. Han skulle vara här och finnas vid hennes sida.Han ville inte lämna henne mer.
Till slut somnade hon.
Steve kände en stor ensamhet trots att han var så nära Moa..Hon bar sin ensamhet,sorg och smärta, : han sin vilsenhet och oro.
När Steve vaknade till efter några timmars sömn låg Moa kvar i samma ställning.
Klockan var redan fem på eftermiddagen och han kände att han var hungrig.Han lagade lite pyttipanna och gick in till Moa och försökte få ut henne i köket.
Men hon rörde inte ens på sig.
Det ringde på dörren och Steve gick och öppnade.
Det var Lisa Berg. Han var inte förvånad.
-Hej Steve. Är du här?
-Ja.
-Är Moa här?
-Ja, men hon sover. Hon mår inte så bra.
-Det förstår jag. Kan jag komma in?
-Visst.

Lisa gick in i sovrummet och satte sig bredvid Moa och försökte väcka henne.
-Du måste vakna och följa med mig. Du behöver svara på den del frågor.
-Hon är inte i det skicket. Jag ska se till att hon blir sjukskriven.
-Hon måste följa med.Vi kan se till att hon får träffa en läkare.
-Jag tror det är bättre att lämna henne i fred.
-Det går inte. Hon måste förhöras ytterligare.
-Ni har hört hennes berättelse.
-Det räcker inte.

Lisa gick och ringde på förstärkning och ambulans.
-Ni kan inte göra på det här sättet. Snälla Lisa. Du om någon borde förstå..
-Steve. Jag tycker det här är svårt så gör det inte värre.

Efter en stund kom några poliser och en ambulans. Moa försökte göra motstånd men var alltför svag.
-Steve du kan följa med så du ser att allt går rätt till.

Man körde till Karolinska där Moa lades in på ett rum. Steve satt vid hennes sida utom vid själva undersökningen. Därefter förhördes hon ytterligare en gång. Frågan var om hon skulle häktas eller inte.
Steve fick komma in efter att förhöret var över.
Han hade hört att man tänkte sig att målet skulle läggas ner och att hennes berättelse varit trovärdig. Skadorna på hennes kropp tydde på självförsvar.

På kvällen fick hon och Steve lämna Karolinska men de kände sig som ett par som inte fick vara ett par.Steves känslor var så starka och Moa behövde någon som stöttade henne.
-Vad ska vi göra? frågade Moa håglöst.
-Jag vet inte. Jag tycker vi lämnar stan.Vi kan åka till Småland om du vill.
-Jag vet inte.
-Varför?
-Jag måste få tag på barnen.Jag får inget lugn förrän jag hittar dom.
-Jag förstår dig, men var ska vi börja leta.
-Vill du hjälpa mig?
-Det är klart jag vill.
Han tog henne i famnen , kramade henne och kysste henne försiktigt.
-Jag kan inte blanda in dig i det här.
-Jag är redan så inblandad jag kan bli.
-Det troliga är att dom är i Hälsingborg hos Anders mamma. Hon har alltid varit avog mot mig.
-Vi åker till Hälsingborg via Småland.
-Menar du det?
Han såg det glimma till i hennes ögon av ett hopp.

Moa sov medan Steve körde. Han hörde att på radion att det hade varit ytterligare en dödsskjutning av en yngre kvinna. vid en bensinstation i Sollentuna.
Lisa intervjuades i radion och konstaterade man inte såg något samband med mordet i Täby..

I Ringarum tog de en paus på en vägrestaurang.De drack kaffe och åt varsin smörgås.
Steve berättade för Moa om det senaste mordet.
-Det verkar vara som i Vilda västern. Amerikanarna ligger alltid före oss.
-Det måste ju finna något slags samband.
-Frågan är vad morden går ut på.Är de slumpmässiga?
-Kanske det är en hämnd för någon oförrätt.
-Det kan också vara en slags terrorhandling för att skrämma folk och få ett hårdare samhällsklimat.
-Ja, kanske, men jag tror inte det hjälper.
-Nej. Brotten verkar vara både osystematiska och systematiska. Men polisen famlar nog i blindo. De måste hitta några ledtrådar.Polisen är på efterkälken.
-Ska dödsskjutningarna fortsätta?
--Det är ett skräckscenario.
-Det ologiska och oväntade sprider skräck..
-Hur lång tid tog det i USA innan man avslöjade skytten?
-Jag kom inte ihåg-men några veckor.
-Det börjar att mördaren är oförsiktig, nästan högmodig,när tiden går utan att han blir avslöjad.Det gör att han blir oförsiktig och det kommer nästan en oförsiktig ledtråd.
-Känns det konstigt för dig att vara utanför själva polisarbetet?
-Nej, jag känner att det finns så mycket personligt att reda ut.barnen, Anders död och inte minst vårt förhållande.
-Är jag ett problem för dig?
-Nej, inte direkt, men ska jag vara ärlig så är vår relation inte så enkel..Det har gått så fort. För mig är det obegripligt att jag på några veckor har gått igenom en hel passionshistoria.med dig. Jag har förstått att jag har ett så strukturerat liv och tagit så stort ansvar för barnen.Jag var ensam och Anders fanns i Sydafrika och så kom du och raserade hela fasaden.
-Vi var två ensamma människor helt enkelt. Jag längtade efter gemenskap och så fanns du där.
-Ibland möts verkligheten tillfälligheterna. Eller fel tid och fel plats.
-Ser du det så, Moa? Ångrar du det som hänt mellan dig och mig?

Moa började gråta. Steve tittade sig villrådigt omkring.
Han försökte trösta henne men gick på toaletten.
Steve ställde bort disken och gick ut för att få frisk luft.
Efter ett tag kom Moa tillbaka.Steve höll famnen öppen för henne men hon gick förbi och bort mot bilen.
Innan Steve startade bilen vände han sig mot Moa.
-Jag kanske är ett problem för dig men jag vill säga att jag aldrig upplevt sådana veckor som med dig.. Jag har ingen att vänta på och jag har inga barn. Jag är ensam och jag förstår att vi människor egentligen är ensamma.
Men jag vill leva med dig om det är möjligt.Jag har ingen brådska.Jag finns här om du vill.
-Jag vill inget hellre och ändå är jag osäker. Livet måste klarna innan jag är beredd att gå vidare.
-Du har tagit steget men du går baklänges.
-Om det är så måste jag få backa för att få perspektiv på mitt liv.

Steve startade bilen och körde ut på E22.
De satt tysta bredvid varandra och Moa låtsades sova. Hon vaknade inte förrän de skulle tanka i Mönsterås.
-Kan du köpa KVÄLLSBLADET och lite frukt, bad hon Steve.
-Visst.
Han tankade och gick för att handla och betala.
KVÄLLSBLADETS löpsedlar var fulla av mordet i Sollentuna.
Steve gav Moa tidningen och frukten och efter ett tag började hon läsa ur tidningen.

"Kvinnan som sköts i Sollentuna var bara tjugo år. Man tycker sig ha sett en skåpbil i närheten, en blå Chevrolet, men uppgifterna är vaga, Kvinnan hade gått ur bilen för att tanka och sköts när hon precis hade tankat färdigt.'Det finns inget uppenbart samband mellan den här dödsskjutningen och den i Täby."

-Undrar om det är samma mördare.
-Det kan det vara men ibland väcks sådana här gärningar liknande gärningar.,Det är speciellt känt från bränder.
De hade radion på som bakgrundsmusik, där det var ett ring så spelar vi program.
Programmet avbröts då och då av trafikmeddelanden och nu varnades det för köer utanför Kalmar där det varit en trafikolycka.

-Tror du det tar lång tid? frågade Moa.
-Jag vet inte men vi sitter inte i sjön. Kan du ge mig ett äpple?
-Jag vill att vi ska vara vänner, sade Moa. Det gör så ont när jag ser att du inte mår bra.
-Jag känner mig så hjälplös. Jag älskar dig och du vill att vi ska vara vänner..
-Just nu kan jag inte mer och för mig är en vän mycket viktig.
-Vi får se. Vi får ta en sak i sänder.
-Det viktigaste är att det reder ut sig med barnen.

Efter att ha passerat trafikolyckan kom de äntligen fram till Byn.

På morgonen beslöt sig Steve för att åka till affären och handla. Affären låg i en bensinstation i närmaste större samhälle
-Vill du följa med?
-Nej,jag stannar kvar och vilar mig

Steve åkte iväg efter att ha frågat Moa om hon ville ha något.

När hon var på väg upp till vindsrummet ringde telefonen.
Moa hajade till. Vem visste att de var här? De hade inte nämnt till det till någon. a
Och mobilen hade hon stängt av.
Hon lyfte på luren utan att säga något
-Hallå. Det var en mansröst
Vi vet att ni är där..Ni ska inte tro att ni kan komma undan.Ligg lågt och gör som vi säger,så kommer det att gå bra..

Moa kastade luren på bordet.Hon greps av en så stor oro att han mådde illa.Hon ville bara fly.Hon tittade sig runt.
Fanns det någon som såg henne just nu?
Varför hade hon inte följt med Steve? Han måste komma tillbaka snart.
Hon gick ut i garaget och hämtade en cykel.och cyklade i rasande fart mot affären.som låg en halv mil bort.
I en kurva höll hon på att krocka med Steve som kom i ganska hög fart..
Han fick ut bilen i vägkanten och passerade henne med en hårsmån.
Hon åkte av vägen och skrubbade sitt ena knä-
Steve fick stopp på bilen och sprang tillbaka och hittade
henne i diket.
- Vad gör du här? ropade han till henne.
-Jag skulle möta dig.
-Varför det? Du kunde ha följt med mig istället? Har du gjort dig illa?
-Ja,lite grann.Jag har fått skrubbsår på högra knät.

Steve gick fram till henne och höll om henne.
-Så du ser ut. Kan du resa dig så åker vi hem och ser om såret..
-Steve,dom ringde.
-Vilka?
-P tror jag. Dom sade att dom visste var vi är.
-Är det säkert?
-Ja.
-Jag har bra kontakter i Byn. Jag ska kolla om man sett något.
-Du får inte lämna mig.
-Nej. Jag ska använda telefonen och behöver jag göra några besök så kan du följa med mig.
-Det tar aldrig slut. Hon kom in i hans famn.
-Det ska ta slut.Vi ska besegra dem och du ska få tillbaka dina barn.

När de kom tillbaka, gjorde Steve rent hennes sår.och plåstrade om henne.Han kom närmare henne när han fick ta hand om henne.
-Tack Steve.Jag vill vara nära dig men det får ta sin tid.

Steve ringde runt till sina bekanta i Byn-
Hej Robert.Jag har kommit ner hit ett par dagar. Har du sett om det är några okända här?
Robert hade inte sett något ovanligt.Han hade mest varit i skogen så det kunde ha passerat någon utan att han sett det.
Han föreslog att Steve skulle ringa till Britta som hade ont i benet och som satt vid fönstret och tittade på på de förbifarande.

Steve följde rådet. Britta var glad över att få en pratstund. Hennes liv var tämligen enahanda. .
Hon berättade att hon sett en blå bil köra långsamt genom Byn. Det satt en man och kvinna i den.Hon hade inte sett bilen tidigare i Byn. De hade helt snabbt stannat vid Steves hus.

Steve tänkte att det nog fanns ombud i Byn.
Skulle han och Moa stanna kvar eller ge sig iväg?
-Vi tar en tur i Byn men Moa var orolig.
-Jag tror inte att vi ska ta några risker.Jag känner mig oskyddad här.
-Jag förstår dig. Vi packar ihop och på vägen ut tar vi en runda.
På en skogsväg mellan byarna stod en blå bil.Det fanns ingen i bilen.
-Jag går och oskadliggör bilen så att dom inte kan förfölja oss.
-Var försiktig! Tag inga risker.!

Steve gick fram till bilen och punkterade den.
På vägen tillbaka fick han se en man och kvinna på väg till bilen.
Steve begav sig springande tillbaka till Moa,kastade sig in i bilen och gav sig iväg-
-Kommer dom efter?
-Nej, jag punkterade bilen.
-Vart ska vi åka?
-Jag vet inte, men vi. kan ta oss ner till Karlskrona och ligga över där.
-Du vet hur det var senast vi var där.
-Ja,men den här gången vet ingen att vi är på väg dit.

Nästa morgon vaknade Steve och Moa på hotellet i Karlskrona.
De låg kvar länge sida vid sida. Det fanns både ett lugn och en oro hos dem.Allt verkade så omöjligt. Moa verkade onåbar trots sin närhet.

Steve gick till badrummet och duschade. Det behövdes renhet mot allt våld som mötte dem.
Efter en god hotellunch gick de ut till bilen, De hade bestämt sig för att åka mot Hälsingborg och se om barnen var där hos sin farmor Louise..
Moa och Louise hade ett spänt förhållande sedan länge Louise ville ha ett alltför stort inflytande på sonens familj..
De åkte till villaområdet i Hälsingborg.där Louise bodde, De lämnade bilen och  när de gick upp mot villan.möttes de av väktare.
-Vart ska ni?
-Vi ska till Louise Lindberg som bor här.
-Tyvärr är villan avstängd.
-Varför då?
-Vi kan inte säga mer än att den är avstängd.
-Ni kan väl säga varför, sade Moa och höjde rösten.
-Nej.
Steve gick rakt på men hindrades bryskt av en av vakterna.
-Gör inga dumheter! Ni kommer inte in här.
-Vi ska bar hämta mina barn,skrek Moa.
Steve var ängslig för att hon skulle gå för långt.
-Ni kan ringa till Louise Lindberg.
-Är hon där inne?
-Jag vet inte.

Steve och Moa bestämde sig för att dra sig tillbaka till bilen och ringa.
Vad är det ? frågade Moa Steve.
-Jag vet inte.Det verkar mycket underligt.Ring till din svärmor.
Moa ringde och signalerna gick fram men igen svarade.
-Vad gör vi nu?
-Vi kommer tillbaka senare när det är mörkt..
.
De satte sig i bilen och när de lämnade kvarteret körde  två tunga motorcyklar ut på gatan. Förarna var lika kraftfulla som motorcyklarna  och med varsitt stort P på ryggen.
Moa och Steve parkerade längre ner på gatan och höll den lindbergska villan under  uppsikt. MC-männen talade med vakterna en stund och körde sen därifrån.Steve och Moa följde efter..
-Vad ska vi göra?undrade Moa.
Steve hörde hennes ängslan. Hon hade drabbats hårt av allt som hänt.
Hon hade förändrats mycket från att vara den trygga, säkra kvinnan han mött för några veckor sen.
Han behövde ge henne närhet och kärlek,
Han fattade inte att det kunde vara så här i Sverige. Mer våld och vapen.Det var som i Staterna. Allt hade blivit hårdare i deras egna liv.
.
Plötsligt vek motorcyklarna av mot en gård ett par mil från Hälsingborg
Steve och Moa körde förbi men stannade så de kunde se vad som hände inne på gården.
-Tror du att Louise och barnen kan vara där?
frågade Moa.
-Jag vet inte men det är inte omöjligt.
Steve märkte att hon blev mer alert än tidigare Det var som en hona som skulle försvara sin avkomma.
-Hur ska vi få veta om de är där?
-Vi kan bevaka gården.
-Eller vi kan åka fram och be om lite vatten.
-Bra idé men det gäller att vara försiktig.Särskilt om Louise är där.
Jag går ner och ber om vatten till dig och du sitter kvar i bilen.
Det var tre stora motorcyklar där. Steve stannade bredvid dem.
-Akta dig Steve.
-Jag försöker. Vi måste få veta om din svärmor och barnen är där.

Han gick mot husets ingång men blev stoppad av två män i skinnkläder.
-Ja ha, och vart ska ni?
-Min fru har blivit illamående och behöver lite vatten.
-Det går bra.

Steve visades till köket och fick fylla ett glas med vatten. Han var förvånad över vänligheten. Det var nog en bra taktik.Han försökte titta in i andra rum, men dörrarna var stängda.
Han gick ut till Moa med vattnet och berättade att han inte sett något särskilt.
Han gick tillbaka med glaset.
-Tack för lånet.Det var hyggligt
-Det var inget.
-Vad betyder det där P som står på din jacka?
-Protection, skydd alltså.
-Finns ni över hela landet?
-Nej, mest i Skåne och Stockholmsområdet.
--Vad ägnar ni er mest åt?
Steve var lugn och positiv i rösten.
-Skydd som sagt var, Vaktuppdrag och så.Men vi har också en förening med bra gemenskap.
-Får ni in mycket pengar?
-Ja .ganska.
Men nu hade mannen härsknat till över Steves nyfikenhet.
-Vad har du med det att göra?
-Ingenting men ni verkar vara så trevliga och ha det bra gemensamt.
-Verkligen.
Han blev lugnare av Steves vänliga ord.
-Finns det inga kvinnor i er organisation?
-Några stycken.
-Är några barn med här nere?
-Ja, ett par av medlemmarna har med sig sina barn.
-Tack för hjälpen. Tack för vattnet.
-Det var inget.

Steve gick tillbaka till bilen och Moa-
Hon frågade honom:
-Såg du något?
-Jag vet inte, men jag tror att jag såg en kvinna i fönstret vid gaveln. Det var svårt att se men det kanske var Louise.
-Är du säker?
-Nej
Efter en stund kom Steve med en idé:.
 -Jag föreslår att vi åker till polisen i Hälsingborg och ber dom undersöka gården, eftersom barnen kan vara där.
-Dom har ingen möjlighet att göra den undersökningen. Det är bättre att vi gör den själva.
-Tänk på riskerna.
-Det gör inget. Det är värt att pröva.

Steve och Moa åkte till Hälsingborg och tog in på ett hotell.
De vilade ett par timmar och gick sen för att äta på en uterestaurang.
Det var en sommarkväll. Man kunde tro att dom var någonstans vid Medelhavet. Det var bara vinden som svalkade.
-Vilken kväll att vara tillsammans,sade Steve.
-Jag är ledsen Steve.Jag kan inte känna någon glädje.Jag är alldeles för orolig . Jag tänker på  barnen ,på Anders och vår situation..
-Jag förstår. Det borde vara annorlunda men nu är det så här.
Jag känner också oro, mest för barnen men också för oss.
-Jag förstår inte att det har blivit så så här. En gång har de blivit kidnappade och nu vet jag inte vad jag ska tro.
-Dom är i alla fall borta från sin mamma. På något sätt är det här att vi sitter här i den vackra kvällen mitt i sorgen ännu mer overkligt. Vad ska man tro om livet?

-Jag ger mig iväg efter midnatt och ser om jag kommer in i huset.
,sade Steve.
-Hur skulle jag kunna ligga och sova och veta att du kanske är i livsfara? Det är jag som är polis, inte du..
-Just det. Du får inte bli inblandad i det här.
-Jag följer med. Det är mina barn det gäller.
Steve förstod att det inte gick att förändra hennes beslut.

ONSDAGEN DEN 1 SEPTEMBER

Efter midnatt gav de sig iväg. De stannade en bit från huset och gick
till fots den sista biten.
Huset var mörkt förutom ytterlampan som lyste. De spanade en stund för att se om det fanns några livstecken.
-Det är konstigt att det bara finns en motorcykel utanför huset, viskade Moa-
-Ja, jag undrar om barnen och Louise verkligen finns där.
-Ska vi dra oss tillbaka.
-Nej, vänta här. Jag försöker att ta mig in i huset.
-Var rädd om dig. Jag vill inte att det ska hända dig något. Det är alldeles för farligt.

Steve höll om Moa och lämnade henne efter en lång kyss för att gå in  i huset. Han upptäckte att en källardörr inte var låst. Han tog sig in och gick upp en trappa till bottenvåningen. Det var mörkt utom spislampan som lyste.
Han tog upp en penna som också fungerade som ficklampa.
Rummet till höger var ett sovrum med tre sängar.Det var ingen där hängde några kläder, bl a några i pojkstorlek. Han tog med sig några för att låta Moa avgöra om de tillhörde Olle och Janne.

Plötsligt blev det alldeles ljust i rummet.
-Jaså. Vi har tydligen tjuvar här.

Det var mannen som Steve träffat tidigare på dagen.
-Det är så man besvarar gästfrihet. Först kommer ni hit och och tigger vatten och sen bryter ni er in. Vad är du ute efter?
-Vi letar efter två pojkar som har försvunnit.
-Här finns inga pojkar.
-Vad är det här?
Steve höll på upp kläderna.
-Det här är kläder vi samlar in till en klädinsamling till Afrika..
-Jag tror dig inte.
-Nähä och vad ska du göra åt det? Vänta så ska jag gå och ringa till polisen. Tjuv tagen på bar gärning.
-Ja,gör det. Det blir värst för er själva.
-Vad då värst? Det är du som är tagen på bar gärning..

Plötsligt såg Steve Moa dyka upp bakom mannen.
Moa hade fått tag på en kortare planka. Hon höjde den och slog till mannen i huvudet. Han föll handlöst avsvimmad till golvet.
-Moa, att du vågade?
-Vågade? Tror du att jag skulle låta den här typen göra dig illa?
-Han har inte gjort något.
-Nej, men han tänkte säkert. Har du hittat något?
-Ja, dom här kläderna och det hänger flera där borta. Tror du att det kan vara pojkarnas?
-Ja, jag känner igen dom.Pojkarna måste ha varit här och fått ge sig iväg i hast.Louise har säkert också varit här. Men vart har de tagit vägen?
Tanken på att barnen var i fara gav Moa nya krafter.
Hon gick ut i köket och hämtade en hink med kallt vatten och hällde det över den utslagne mannen.
Han vaknade och frustade och undrade var han var.
- Nu ska du tala om var barnen finns,skrek hon!.
-Vilka barn?
Steve fick hålla tillbaka Moa för att hon inte skulle ge sig på mannen med plankan.igen.
-Deras kläder finns här. Jag har sett dom med egna ögon, så ljug inte för mig. om du vill komma levande härifrån.
-Jag vet bara att det har varit en kvinna här med två pojkar.
-Var finns dom nu?
-Jag vet inte. Det är säkert.
-Jag tror du ljuger.Du vet vart dom har tagit vägen.
-Nej.

Moa slog till med planken över mannens ben så han skrek av smärta.
-Ta det lugnt Moa, försökte Steve.
-Han ska för fan berätta var barnen är skrek Moa som en retad lejoninna.
-Dom skulle tillbaka till Hälsingborg.
-Till villan där dom var förut?
-Jag tror det.
-Ta reda på om dom är där. Bind honom och sätt munkavle på honom.
-Varför?
-Så att dom inte kan varna dom andra.

Steve gjorde som Moa sade.och så begav dom sig till Hälsingborg.
I bilen kunde Steve inte låta bli att kommentera händelsen i huset.
-Att du var så grym.
-Tycker du.Vad skulle vi annars ha gjort?
-Jag vet inte.
-Om vi hade släppt honom hade han tagit kontakt med dom andra.
Band du honom ordentligt?
-Ja,det tror jag.
-Vad ska vi göra om barnen är i villan?
-Vi tar oss in och befriar barnen.
-Det beror på hur många motståndare det finns där. Dom vet att vi är efter dom.
-Vi får ta till överraskningseffekten.
-Jag är glad att du är pigg. Du verkar ha fått en en de kick av att vara så nära att befria barnen.
Han lät sin hand glida över hennes ben och gav henne av sin värme.
Det var fortfarande mörkt även om man kunde ana ljusets ankomst.
 
De ställde bilen en  bit från villan. Det fanns inte längre några vakter där.
-Hur ska vi ta oss in? viskade Steve.
-Vi tar baksidan och ser om det finns en köksingång
Dörren var naturligtvis låst men grepp fick Moa upp dörren.
Det hördes inga ljud inifrån. De kom in i hallen och gick vidare in i ett sovrum.
Ljuset var tänt men det fanns inte någon människa där.
 
Det fanns besvikelse i Moas röst..
-Fan  också. Dom har gett sig iväg någon annanstans.
De sökte igenom huset och de fann en del föremål som visade att pojkarna varit där. På TVn stod en rad familjekort, bl a ett med Anders,Moa, Olle och Janne.
-Hur kan det ha blivit så här bara på några veckor? viskade Moa.
Steve höll om henne. Han kände sig som en utböling.Hur hade han kommit in i det här?
Deras liv hade helt förändrats. Det som hade kunnat vara lycka var nu en skräckupplevelse.Och ändå ville Steve inte förneka deras kärlek.Den hade kommit till honom med så  stor kraft.Det fanns inget alternativ för honom än att finnas vid hennes sida om hon ville.
Han kunde stiga åt sidan men hela hennes liv var förändrat. Hon hade dödat sin man och hennes barn var försvunna. Var Steve den ende som var kvar vid hennes sida?
Och så kände han hennes kraft, den som var hennes modersinstinkt.
-Vi åker tillbaka till huset.
-Vad ska vi göra där?
Han som fanns där vet nog något mer. Vi ska pressa sanningen ur honom.
-OK. Men vi behöver nog vara försiktigare.Det här gänget är inte något att leka med.
-Jag vet men vi måste försöka.

De begav sig mot huset. Det var mörkt och tyst.
De smög sig in samma väg som förra gången. Mannen låg fortfarande bakbunden och med munkavle.
De befriade honom och sade åt honom att berätta sanningen för dem.
Det skulle vara bäst för hans hälsa.
-Jag vet ingenting.
Moa slog till honom och han började jämra sig.
-Det är klart att du vet.
-Det är säkert att jag inte vet någonting.
-Men du vet var dina kompisar är.
-Nej. Moa gav honom en mobiltelefon och uppmanade honom att ringa upp de andra och fråga var de var.
-Och du säger ingenting om oss.  
Till hennes förvåning började mannen verkligen slå ett nummer och han fick kontakt.
-Hur går det för er?
-Ja, ja ville höra hur det går. Ska jag stanna här?
Svaret var tydligen ett ja.Mannen stängde av mobilen och lämnade tillbaka den..
-Varför frågade du inte var dom är?
-Jag vet var dom är. På en gård fem kilometer längre fram på den här vägen.
Tillgård heter den.
-Hur många är dom där?
-Dom är fem och sedan kvinnan och barnen.

Moa gav Steve i uppdrag att binda mannen.och sätta på munkavlen.
Sen gav de sig av mot Tillgård.
-Nu blir det svårare. Dom är flera än vi och Louise är inte på vår sida.
-Har du några tankar på hur vi ska göra?
-Jag vet inte men jag tycker att vi tar det lugnt och tills vi får möjlighet att agera.
-Vi kanske kan få hjälp av polisen dom ställer upp.

När de kom fram till Tillgård ställde de bilen en bit från gården
De stod stilla i skydd av några träd men hade själva en bra utsikt.
Det hade ljusnat och var alldeles lugnt och tyst.
De såg inte till några bilar eller motorcyklar.
De blev oroliga för att de hade blivit lurade.
-Vi gör som vi gjorde förra gången, sade Moa. Men den här gången smyger jag mig in på baksidan.Du väntar här så att du kan larma om det behövs.
Steve kramade henne hand och viskade till henne att vara försiktig.
-Jag lova. Hon gav honom en snabb kyss.

Det dröjde inte länge förrän hon kom tillbaka.
-Det är tomt.
Moa var bedrövad
-Dom leker med oss. Ska vi åka tillbaka till mc-gården?
-OK.
De körde under tystnad. När de kom fram fanns det inga bilar eller motorcyklar där..Huset var tomt. Skurken hade kommit loss eller blivit befriad.
-Vi åker till polisen och berättar en del av det som hänt. Vi berättar att barnen hade varit hos sin farmor och att vi skulle hämta dom. Men dom var borta. Det fanns inget meddelande vart dom hade tagit vägen.
Vi ber dom kontrollera uppgifterna och sen efterlysa dom.

Steve och Moa gjorde som Moa föreslagit.Men polisen tog lätt på deras vädjan men de lovade ändå att undersöka uppgifterna.
De bad också Moa och Steve att hålla kontakt med dem och meddela om de fick höra något nytt.

Steve och Moa bestämde sig för ytterligare en natt i Hälsingborg. Det kändes bäst att vara på plats./-
De tog in på motellet igen. De gick och lade sig tidigt och somnade in tätt intill varandra. Det var en trygghet att vara så nära varandra.

2 SEPTEMBER

Vid frukosten satt de och småpratade och läste tidningarna,Moa läste Hälsingborg-Posten,
-Hör vad det står i HP
Polisen har hittat en vapengömma på Söderåsen
-Det kanske är dom som har försörjt P med vapen  Tre personer har häktats.
-Gissa vilka.
-Det kan väl inte vara Zoran?
-Bra gissat men inte rätt Men två av de häktade är släktingar till Zoran
-Förvånar mig inte..
Det finns säkert fler stulna vapen på olika ställen.
-Finns dom här nere? 
-Inte omöjligt. Kanske på gården.

Moa och Steve åkte ut till gården, som verkade övergiven.
-Det kanske börjar brännas under fötterna på dom.
-Vi går n i huset. Det är bäst att vi är försiktiga.
De gick in via ett fönster.Det var tyst. Ingen annan var där. Det hängde inga kläder i hallen, Huset var välstädat. 
De gick ner för källartrappan men där var det också välstädat och tomt.
I potatiskällaren fanns det dock spår. Någon hade grävt upp jorden och sen lagt den tillbaka igen.

Steve började gräva.
-Här finns det något, kanske en träkista.
-Öppna kistan! sade Moa.
-Det går inte.Den är låst och det ordentligt.Vi behöver något att bryta upp den med,
Moa fick syn på en yxa. Efter en stunds arbete såg de vad som fanns i kistan.
En död man, Han vilade inte i fred, Utan han låg på minor och sprängdeg
-Vi ringer efter polisen.
-Vad ska vi säga till dom?
-Vi säger som det är. Vi letar efter mina barn,

Polisen kom efter en halvtimme. Moa och Steve fick berätta vad de gjorde där.
På polishuset krävde Moa att de skulle leta efter pojkarna.
-Ni måste göra en husrannsakan hos min svärmor.
Poliserna var tveksamma.
-Vad är det som gör att vi ska hitta något brottsligt där?
-Mc-gänget, träkistan.
-Jag ska göra vad jag kan.

Moa och Steve åkte till Malmö och mc-gängets klubbstuga.De tog in på Segevångs motorhotell.
I KVÄLLSBLADET stod det om vapenaffärer som ökat lavinartat det senaste åren.En advokat, Stig Boman,hade varit med och tvättat pengar men hade friats i brist på bevis.
P var mer organiserat  än man kunde tro.
Moa konstaterade att brottsligheten hade större resurser ån man kunde ana.


FREDAGEN DEN 3 SEPTEMBER

SÖNDAGEN 5 SEPTEMBER

Moa och Steve kom fram till Hornstull och tog.in till höger på Ringvägen.Moa var helt utslagen. Hon yrade om barnen.
.
De svängde in vid Det Stora Sjukhuset .Steve tog Moa under armarna
Han visste vart han skulle. Han hade varit på Stora tidigare ett par gånger. 
Han gick in med Moa på en av de Allmänna avdelningarna. Han kände hur hon magrat under den här svåra tiden.

Han lade henne på en ledig säng och kramade henne, Han kände sina innersta och varma känslor för henne.

Plötsligt öppnades dörren och en ljusstråle kom in. Det var en sjuksköterska som tittade in. Hon larmade inte, kanske på grund av
nyfikenhet.
-Vad gör ni här?
-Jag har en sjukling med mig.
-Det finns mer officiella sätt.
-Jag vet men det här är akut.
-Jag ska av någon anledning hjälpa er. Jag kallar på en läkare, en psykiater. Men jag måste säga att han är lite konstig,
Jag ordnar något att dricka och äta.

-Tack för att ni är så vänlig. Jag hoppas att jag kan återgälda er.
-Det kan ni säkert.Vem är ni? Vad heter ni?
-Steve Trents och är journalist på KVÄLLSBLADET.
-Och hon?
-Moa Lindberg, mamma. Jag vill inte säga mer, Ni ska  få veta mer senare om ni fortsätter att hjälpa oss.

Efter en timme kom en korrekt, smal och kort man in.
-Mitt namn är Samuel Ringman och är psykiater här.
Är det er fru?
-Nej,men jag står henne nära.
-Vad är det som har hänt?
-Hennes barn har försvunnit. -- Det är ovanligt. Inte konstigt att hon yrar och nämner ett par namn, hennes barn?
-Ja.
-Jag är barnpsykiater. Och håller på med ett forskningsprojekt om traumatiska barn. Ja.
Jag kanske  kan åta mig det här fallet.
-Jag vet inte Jag måste tala med Moa först
Steve såg en kall och hård strimma i Ringmans ögon.
Han undrade vad det betydde?
Något på Stora sjukhuset och med sjuksköterskan, som varit så vänlig?
Knappast. Det stämde inte i tiden. Och kunde hon eller 
de veta vilken  avdelning Moa och och Steve tänkte gå till?
Steve kände att han var ute på fantasins vägar.

Steve ringde till Sven Nilsson  utgivare på KVÄLLSBLADET. Han var dessutom familjen Nilssons bäste vän. Han berättade om det som hänt i Södra Sverige med barnen,
-Jag skulle behöva någonstans att bo för Moa och mig.
-Borde hon inte vara på sjukhus?
.Jag är skrämd över sjukhusen efter den senaste natten.
-Men visst kan du få låna ett radhus i Täby.
-Hyggligt. Kan jag hämta nycklarna hos dig
-Själv, klart. Jag tycker att du nu ska ta kontakt med polisen genom Lisa Berg, Moas kollega
-Varför?
-Moa och du känner Lisa.,
Och det börjar snart hända mer med sverigedemokraterna och andra rasister vid valet
Man vet att ni sades inblandade  i kampen mot PROJEKTET.

-Vet du något mer?
-Ja, jag ska berätta mer senare.
--Kan din fru vara med Moa?
-Jag ska fråga.

.................................................
Efter att Svens fru tagit hand om Mo träffade Lisa och Steve på en restaurang på Djurgården.

FORTSÄTNING  UTGÅVA 42